Levnadsskildring

Att tjäna med en självuppoffrande anda

BERÄTTAT AV DON RENDELL

Min mor dog 1927, när jag var bara fem år. Ändå hade hennes tro stor inverkan på mitt liv. Hur var det möjligt?

MIN mor var en trogen medlem av Engelska kyrkan när hon gifte sig med far, som var yrkesmilitär. Första världskriget bröt ut 1914, och mor ifrågasatte att kyrkoherden försökte värva soldater till armén när han höll sina predikningar. Vad svarade prästen? ”Gå hem och oroa dig inte över sådana frågor!” Men hon var inte nöjd med det svaret.

År 1917, mitt under brinnande krig, gick mor för att se ”Skapelsedramat i bilder”. Hon var övertygad om att hon funnit sanningen och lämnade omedelbart sin kyrka för att förena sig med bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades. Hon var med vid församlingsmöten i Yeovil, den stad som låg närmast vår by, West Coker, i det engelska grevskapet Somerset.

Mor berättade snart om sin nyvunna tro för sina tre systrar. Äldre medlemmar av Yeovilförsamlingen har beskrivit för mig hur mor och hennes syster Millie cyklade runt på vårt stora lantdistrikt och ivrigt spred bibelstudiehjälpredorna Studier i Skriften. Sorgligt nog var mor sängliggande de sista 18 månaderna av sitt liv på grund av tuberkulos, som det inte fanns något botemedel för på den tiden.

Självuppoffring i praktiken

Moster Millie, som då bodde hos oss, skötte om mor när hon blev sjuk och såg efter mig och min sjuåriga syster, Joan. När mor dog, erbjöd sig moster Millie genast att ta hand om  oss barn. Far, som var glad att slippa ansvaret, gick gärna med på att moster Millie skulle bo hos oss för gott.

Vi älskade vår moster och var glada att hon skulle stanna hos oss. Men varför tog hon ett sådant beslut? Många år senare talade moster Millie om för oss att hon kände ansvaret att undervisa Joan och mig om sanningen i Bibeln och därigenom bygga vidare på den grund som mor hade lagt. Hon insåg att vår far aldrig skulle göra det, eftersom han inte var intresserad av religion.

Senare fick vi också veta att moster Millie hade tagit ett annat mycket personligt beslut. För att kunna ta riktigt väl hand om oss skulle hon aldrig gifta sig. Vilken självuppoffring! Joan och jag har all anledning att vara djupt tacksamma mot henne. Allt som moster Millie lärde oss och hennes fina exempel lever kvar hos oss.

En tid för beslut

Joan och jag gick i Engelska kyrkans skola i byn. Moster Millie intog en fast hållning inför rektorn när det gällde vår religiösa utbildning. När de andra barnen tågade i väg till kyrkan, gick vi hem. Och när kyrkoherden kom till skolan för att ge religionsundervisning, satt vi för oss själva och fick bibeltexter att lära oss utantill. Det var till nytta för mig, särskilt senare i livet, eftersom de här bibelställena har etsat sig fast i mitt sinne.

När jag var 14 år, slutade jag skolan för att i fyra år gå som lärling i en ostfabrik. Jag lärde mig också att spela piano och höll på med musik och sällskapsdans på fritiden. Bibelns sanningar fanns i mitt hjärta, men de fick mig ännu inte att handla. Så en dag i mars 1940 inbjöd ett äldre Jehovas vittne mig att följa med till en sammankomst i Swindon, cirka 10 mil hemifrån. Albert D. Schroeder, som hade tillsynen över Jehovas vittnens verksamhet i Storbritannien, höll det offentliga talet. Sammankomsten blev en vändpunkt för mig.

Andra världskriget rasade. Vad gjorde jag med mitt liv? Jag beslöt mig för att börja gå på möten igen i Yeovil. Under det första mötet jag var med vid introducerades gatuvittnande. Trots min begränsade kunskap erbjöd jag mig att ta del i den här verksamheten, till stor förvåning för många av mina så kallade vänner, som hånade mig när de gick förbi.

Jag döptes i Bristol i juni 1940. Inom en månad började jag som reguljär pionjär – heltidsförkunnare. Jag var verkligen glad när min syster lite senare också symboliserade sitt överlämnande genom vattendop!

Pionjärtjänst under kriget

Ett år efter krigsutbrottet blev jag inkallad till armén. Eftersom jag var inskriven som vapenvägrare i Yeovil, var jag tvungen att inställa mig vid en domstol i Bristol. Jag var pionjär tillsammans med John Wynn i Cinderford i Gloucestershire och sedan i Haverfordwest och Carmarthen i Wales. * Senare, vid ett domstolsförhör i Carmarthen, dömdes jag till tre månader i ett fängelse i Swansea och dessutom böter på 25 pund, en avsevärd summa på den tiden. Senare fick jag en fängelsedom  på ytterligare tre månader för att jag inte betalat böterna.

Vid ett tredje förhör frågade man mig: ”Vet du inte att Bibeln säger: ’Betala då tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens’?” ”Jo”, svarade jag, ”jag vet det, men jag skulle vilja avsluta versen: ’men till Gud de ting som är Guds’. Det är vad jag gör.” (Matteus 22:21) Ett par veckor senare fick jag ett brev där det stod att jag var befriad från militärtjänst.

I början av 1945 inbjöds jag att bli medlem av Betelfamiljen i London. Följande vinter fick vi besök av Nathan H. Knorr, som hade ansvaret för att organisera det världsvida predikoarbetet, och hans sekreterare, Milton G. Henschel. Åtta unga bröder från Storbritannien blev inbjudna till den åttonde klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead för att utbildas till missionärer, och jag var en av dem.

Missionärsdistrikt

Den 23 maj 1946 avseglade vi från den lilla hamnen Fowey i Cornwall med ett libertyfartyg. Hamnkaptenen, Collins, var ett Jehovas vittne, och när vi lämnade kajen lät han sirenen ljuda. Det var naturligtvis med blandade känslor som vi såg den engelska kusten försvinna. Resan över Atlanten var ytterst stormig, men 13 dagar senare anlände vi lyckligt och väl till USA.

Det var en minnesvärd upplevelse att få vara med om den åtta dagar långa internationella sammankomsten ”De glada nationernas teokratiska konvent” i Cleveland i Ohio den 4–11 augusti 1946. Åttiotusen var närvarande, däribland 302 delegater från 32 andra länder. Vid sammankomsten presenterades tidskriften Vakna! * och bibelstudiehjälpredan ”Låt Gud vara sannfärdig” för de entusiastiska åhörarna.

Vi utexaminerades från Gilead 1947, och Bill Copson och jag sändes till Egypten. Innan vi gav oss i väg hade jag förmånen att få en del kontorsutbildning hos Richard Abrahamson vid Betel i Brooklyn, vilket jag hade nytta av senare. Vi gick i land i Alexandria, och jag anpassade mig snart till livsstilen i Mellanöstern. Men att lära sig arabiska var en utmaning, och jag fick använda vittnesbördskort på fyra språk.

Bill Copson blev kvar i sju år, men jag fick inte mitt visum förnyat efter det första året och var därför tvungen att lämna landet. Jag ser tillbaka på det året i missionärstjänsten som det mest produktiva i mitt liv. Jag hade privilegiet att leda mer än 20 bibelstudier varje vecka, och en del av dem som lärde känna sanningen då är fortfarande aktiva i tjänsten för Jehova. Från Egypten sändes jag till Cypern.

Cypern och Israel

Jag började studera ett nytt språk, grekiska, och lärde mig samtidigt den lokala dialekten.  Lite senare, när Anthony Sideris blev ombedd att flytta till Grekland, utsågs jag till att ha tillsynen över arbetet på Cypern. Vid den tiden hade avdelningskontoret på Cypern också hand om Israel, och tillsammans med andra bröder fick jag privilegiet att då och då besöka de få Jehovas vittnen som fanns där.

Vid mitt första besök i Israel höll vi en liten sammankomst i en restaurang i Haifa med 50–60 närvarande. Eftersom åhörarna var av olika nationaliteter, framförde vi sammankomstprogrammet på sex olika språk! Vid ett annat tillfälle kunde jag i Jerusalem visa en film som framställts av Jehovas vittnen, och jag höll ett offentligt tal som omtalades positivt i den engelskspråkiga tidningen.

Det fanns då omkring 100 Jehovas vittnen på Cypern, och de måste kämpa hårt för sin tro. Pöbelhopar ledda av präster från grekisk-ortodoxa kyrkan avbröt våra sammankomster, och för första gången var jag med om att man kastade sten på mig när jag vittnade på landsbygden. Jag fick lära mig hur man gör en snabb reträtt! Under sådant våldsamt motstånd var det trosstärkande att få fler missionärer till ön. Dennis och Mavis Matthews tillsammans med Joan Hulley och Beryl Heywood kom till mig i Famagusta medan Tom och Mary Goulden och Nina Constanti, en cypriotiska född i London, kom till Limassol. Samtidigt förflyttades Bill Copson till Cypern för att senare få sällskap av Bert och Beryl Vaisey.

Jag anpassar mig till förändrade förhållanden

Mot slutet av 1957 blev jag sjuk och kunde inte fortsätta som missionär. För att återvinna hälsan beslöt jag med sorg i hjärtat att återvända till England, där jag fortsatte som pionjär till 1960. Jag fick bo hos min syster och hennes man, men saker och ting hade förändrats. Joan tyckte att situationen blev svårare och svårare. Förutom att hon haft omsorgen om sin man och sin unga dotter under de 17 år jag varit borta, hade hon kärleksfullt tagit hand om vår far och moster Millie, som nu var gamla och sjukliga. Det stod klart för mig att jag måste följa min mosters självuppoffrande exempel, och därför stannade jag hos min syster tills både min moster och min far hade dött.

Det skulle ha varit så lätt för mig att slå mig till ro i England, men efter en kort tids vila kände jag att jag måste återvända till mitt missionärsdistrikt. När allt kommer omkring hade ju Jehovas organisation lagt ut en massa pengar på att utbilda mig. Så 1972 betalade jag själv resan tillbaka till Cypern för att bli pionjär där igen.

Nathan H. Knorr kom för att anordna en sammankomst som skulle hållas följande år. När han fick veta att jag hade återvänt, föreslog han att jag skulle förordnas som kretstillsyningsman för hela ön, ett privilegium som jag hade i fyra år. Men det var ett uppfordrande uppdrag, för det innebar att jag måste tala grekiska så gott som hela tiden.

 En orolig tid

I byn Karakoumi, alldeles öster om Kyrenia på norra kusten, delade jag bostad med Paul Andreou, ett grekcypriotiskt Jehovas vittne. Avdelningskontoret på Cypern låg i Nicosia, söder om Kyreniabergen. I början av juli 1974 var jag i Nicosia, när en statskupp i syfte att avsätta president Makarios genomfördes, och jag såg hans palats brinna. När det var säkert att resa igen, skyndade jag tillbaka till Kyrenia, där vi förberedde en kretssammankomst. Två dagar senare hörde jag den första bomben falla i hamnen, och jag såg himlen full av helikoptrar med invaderande trupper från Turkiet.

Eftersom jag var brittisk medborgare, förde turkiska soldater mig till utkanten av Nicosia, där jag förhördes av personal från Förenta nationerna, som tog kontakt med avdelningskontoret. Jag var sedan tvungen att ta mig igenom en massa hoptrasslade telefon- och elledningar för att komma fram till de övergivna husen på andra sidan ingenmansland. Jag var verkligen lycklig att min kommunikationslinje med Jehova Gud inte kunde brytas! Genom mina böner fick jag styrka att klara av en av de hemskaste upplevelserna i mitt liv.

Jag hade förlorat alla mina tillhörigheter, men jag var glad att vara i säkerhet på avdelningskontoret. Men den situationen var kortlivad. Inom några dagar hade de invaderande trupperna tagit kontroll över den norra delen av ön. Betel måste överges, och vi flyttade till Limassol. Jag var glad att där kunna samarbeta med en kommitté som bildats för att ta hand om de 300 vänner som hade råkat illa ut i det kaos som rådde. Många av dem hade förlorat sina hem.

Mitt förordnande ändras återigen

I januari 1981 bad den styrande kretsen mig att flytta till Grekland för att bli medlem av Betelfamiljen i Athen, men vid slutet av året var jag tillbaka på Cypern och blev förordnad som samordnare för avdelningskontorets kommitté. Andreas Kontoyiorgis och hans hustru, Maro, cyprioter som sänts från London, visade sig vara ”en styrkande hjälp” för mig. (Kolosserna 4:11)

Vid slutet av ett zonbesök av Theodore Jaracz 1984 fick jag ett brev från den styrande kretsen som helt enkelt sade: ”Vi skulle vilja att du följer med broder Jaracz till Grekland, när han avslutat sitt besök.” Det gavs inte något skäl, men när vi anlände till Grekland blev ett annat brev från den styrande kretsen uppläst för avdelningskontorets kommitté, vilket talade om att jag förordnats till samordnare för avdelningskontoret i detta land.

Vid den här tiden var det många i Grekland som blev avfällingar. Det kom också många anklagelser om olaglig proselytvärvning. Dagligen greps Jehovas vittnen och fördes inför domstolar. Vilket privilegium det  var att få lära känna bröder och systrar som hållit ut och stått ostraffliga under provsättning. Några av deras fall togs senare upp i Europadomstolen med enastående resultat, vilket har haft en god inverkan på predikoverket i Grekland. *

Under tiden som jag tjänade i Grekland var jag med vid minnesvärda sammankomster i Athen, Thessaloniki och på öarna Rhodos och Kreta. Det var fyra lyckliga, givande år, men en annan förändring var på gång. År 1988 fick jag återvända till Cypern!

Cypern och tillbaka till Grekland

Under min frånvaro hade bröderna på Cypern skaffat nya lokaler för avdelningskontoret i Nissou, några kilometer från Nicosia, och Carey Barber från Jehovas vittnens huvudkontor höll överlämnandetalet. Saker och ting hade nu lugnat ner sig på ön, och jag var lycklig att vara tillbaka – men lugnet skulle inte vara länge.

Den styrande kretsen hade godkänt planer på att bygga ett nytt Betelhem i Grekland, några kilometer norr om Athen. Eftersom jag talade både engelska och grekiska, inbjöds jag 1990 att återvända till Grekland för att arbeta på den nya byggplatsen som tolk för familjen av internationella tjänare som arbetade där. Jag kan fortfarande minnas glädjen jag kände, när jag klockan sex på sommarmorgnarna välkomnade hundratals bröder och systrar som ställde upp och arbetade tillsammans med byggfamiljen! Minnet av deras glädje och iver kommer alltid att leva kvar hos mig.

Grekisk-ortodoxa präster och deras anhängare försökte ta sig in på byggplatsen och störa arbetet, men Jehova hörde våra böner, och vi skyddades. Jag blev kvar på bygget i Grekland och var med när det nya Betelhemmet överlämnades den 13 april 1991.

Jag hjälper min kära syster

Följande år återvände jag till England på semester och bodde då hos min syster och hennes man. Sorgligt nog fick min svåger två hjärtattacker och dog medan jag var där. Joan hade varit till stort stöd för mig i min missionärstjänst. Nästan varje vecka skrev hon ett uppmuntrande brev till mig. Sådan bra kontakt är en välsignelse för en missionär! Nu var hon änka, hade dålig hälsa och behövde hjälp. Vad skulle jag göra?

Joans dotter, Thelma, och hennes man skötte redan om en annan trogen änka i sin församling, en av våra kusiner som var obotligt sjuk. Så efter att ha bett mycket beslöt jag mig för att stanna kvar för att hjälpa till att ta hand om Joan. Det var inte lätt att anpassa sig, men jag har nu privilegiet att tjäna som äldste i Pen Mill, en av de två församlingarna i Yeovil.

Bröder som jag tjänat tillsammans med utomlands håller regelbunden kontakt genom telefon och brev, och det är jag mycket tacksam för. Jag vet att om jag någonsin skulle uttrycka en önskan om att återvända till Grekland eller Cypern, skulle biljetten för resan komma snabbt. Men jag är nu 80 år gammal, och varken min syn eller min hälsa är vad de har varit. Det är frustrerande att inte kunna vara lika aktiv som tidigare, men mina år i Beteltjänst hjälpte mig att utveckla många goda vanor. Jag läser exempelvis alltid dagens text före frukost. Jag lärde mig också att komma bra överens med människor och att älska dem – nyckeln till framgångsrik missionärstjänst.

När jag ser tillbaka på de 60 underbara år som jag har använt till att prisa Jehova, vet jag att heltidstjänsten är det största skyddet och ger den bästa utbildningen. Jag kan av hela mitt hjärta instämma i Davids ord till Jehova: ”Du har visat dig vara en säker höjd för mig och en tillflyktsort på mitt trångmåls dag.” (Psalm 59:16)

[Fotnoter]

[Karta på sidan 24]

(För formaterad text, se publikationen)

GREKLAND

Athen

CYPERN

Nicosia

Kyrenia

Famagusta

Limassol

[Bild på sidan 21]

Mor år 1915

[Bild på sidan 22]

Här är jag (fjärde från vänster) 1946 på taket till Betel i Brooklyn med andra bröder från Gileadskolans åttonde klass

[Bild på sidan 23]

Moster Millie och jag efter min första återkomst till England