Kommunicerande på Bibelns tid

I FORNTIDENS bibliska länder förmedlade man upplysningar och tankar till varandra på flera olika sätt. Lokala nyheter och nyheter från utlandet vidarebefordrades vanligtvis muntligen. (2 Samuelsboken 3:17, 19; Job 37:20) De som var på resande fot, vilka ofta färdades tillsammans med karavaner, framförde nyheter från avlägsna platser när de stannade till i städer eller på andra platser längs karavanrutterna för att proviantera mat, vatten och andra förnödenheter. Ofta var stadens torg ett forum för nyheter.

Ibland använde man sig av hörbara eller synliga signaler för att kommunicera över korta avstånd, eller så gjorde man det muntligen. (Josua 8:18, 19; 1 Samuelsboken 20:20–22, 35–39) Sedan Israel hade dragit ut ur Egypten fick Mose befallning att göra två silvertrumpeter, som de aronitiska prästerna skulle blåsa i för att signalera sådant som att menigheten skulle kallas samman, att hövdingarna skulle samlas, att lägret skulle brytas på ordnat vis eller att man skulle dra ut i krig mot en fiende. (4 Moseboken 10:1–10)

Muntliga eller skriftliga budskap från myndighetspersoner överlämnades ofta av löpare. (2 Samuelsboken 18:19–32) Kung Hiskia använde sig av löpare för att sända brev till Israel och Juda för att sammankalla folket till påskfirande i Jerusalem. (2 Krönikeboken 30:6–12) På snabba posthästar red den persiske kungen Ahasveros ilbud för att sprida den kontraorder som omintetgjorde Hamans plan att utrota judarna i det persiska riket. (Ester 8:10–17) Det var naturligtvis inte bara regenter, utan också andra som använde budbärare.

Kommunicerandet inom ett land eller över större avstånd var i stor utsträckning beroende av vägarna. I det forntida Israel och Juda fanns det bra vägar som hölls i gott skick. Senare byggde romarna utmärkta vägar från Rom till alla delar av riket, något som underlättade kommunicerande från myndigheterna och truppförflyttningar. När Jesus Kristus var på jorden, färdades människor mycket längs sådana vägar. De kristna, i synnerhet Paulus och hans medmissionärer, använde dem när de reste till Mindre Asien och Europa för att grunda och besöka kristna församlingar.

Meddelanden från myndigheterna och allmänna nyheter fördes också vidare med skepp som seglade på Medelhavet och lade till i olika hamnar. De romerska myndigheterna använde ibland skepp (vanligtvis på sommaren) för att överbringa officiella budskap, men det verkar som om merparten av sådant kommunicerande skedde landvägen, då detta var pålitligare.

Romarna utvecklade ett postverk, men det var bara myndigheterna som fick använda det. Människor i allmänhet var beroende av vänner och bekanta för att förmedla sina brev. När den styrande kretsen i Jerusalem hade fattat ett beslut i frågan om omskärelse, meddelades detta till församlingarna genom ett brev som förmedlades av särskilt utvalda män. (Apostlagärningarna 15:22–31) Så var också fallet med sådana inspirerade brev som det Paulus skrev till de kristna i Kolossai, vilket överlämnades av Tykikos och Onesimos. (Kolosserna 4:7–9)

Jehova är en kommunicerande Gud och har insett behovet av att kommunicera skriftligen med sitt folk. Han sörjde själv för att de tio budorden skrevs på stentavlor. (2 Moseboken 31:18) Jehova inspirerade ett antal trogna hebreiska män (den förste var Mose år 1513 f.v.t.) att skriva ner det han ville meddela sina tjänare. Genom Jesus Kristus som huvudet för den kristna församlingen och genom den ”trogne och omdömesgille slaven” får Guds tjänare i vår tid andlig vägledning från Jehova, som ”inte [kommer] att göra någonting, utan att han har uppenbarat sin förtroliga angelägenhet för sina tjänare profeterna”. (Amos 3:7; Matteus 24:45–47; 1 Korinthierna 11:3)