Gud välkomnar alla nationerna

UNDER sin första vistelse i Mali blev John rörd över den varma gästfrihet som Mamadou och hans familj visade. Medan John satt på marken och tafatt åt från den gemensamma skålen, undrade han hur han bäst skulle kunna dela med sig av en mycket dyrbar gåva till sin värd – de goda nyheterna om Guds kungarike från Guds ord, Bibeln. Trots att John kunde franska, ett av de språk som talas i Mali, undrade han hur han skulle kunna kommunicera med en familj som hade en helt annan religion och ett helt annat sätt att tänka.

Det är inte så konstigt att John tänkte på den bibliska berättelsen om staden Babel. Där skapade Gud förvirring i de upproriska människornas språk. (1 Moseboken 11:1–9) Det har medfört att folk med olika språk, religioner och tankemönster har framträtt i olika delar av världen. Nu när det har blivit vanligt med resor och in- och utvandring möter många en liknande utmaning som den John mötte, även i sitt eget grannskap, nämligen: Hur skall man kunna dela med sig av sitt på Bibeln grundade hopp till människor med en annan bakgrund?

Ett forntida exempel

Likt andra profeter i Israel talade Jona i första hand med israeliterna. Han profeterade under en tid då det avfälliga tiostammarsriket öppet engagerade sig i sedvänjor som vanärade Gud. (2 Kungaboken 14:23–25) Föreställ dig Jonas reaktion, när han fick det speciella uppdraget att lämna sitt hemland och bege sig till Assyrien för att predika för invånarna i Nineve, människor med en annan religion och kultur. Jona kanske inte ens kunde tala nineviternas språk, åtminstone inte flytande. Hur det än var med den saken, tyckte Jona tydligen att utmaningen var för stor, så han flydde. (Jona 1:1–3)

Det är tydligt att Jona behövde lära sig att Jehova Gud inte ser till det yttre, utan rannsakar hjärtat. (1 Samuelsboken 16:7) Efter att mirakulöst ha räddat Jona från att drunkna uppmanade Jehova honom en andra gång att predika för invånarna i Nineve. Jona lydde, vilket medförde att nineviterna som grupp betraktade ångrade sig. Men Jona hade fortfarande inte rätt inställning. Jehova använde därför en kraftfull åskådningslektion för att få honom att inse att han behövde förändra sin inställning. Efter den lektionen frågade Jehova Jona: ”Skulle då inte jag för min del tycka synd om Nineve, den stora staden, i vilken det finns mer än ett hundra tjugo tusen människor, som inte ens känner skillnaden mellan sin högra och sin vänstra hand?” (Jona 4:5–11) Hur är det  med oss i dag? Hur kan vi hjälpa människor med en annan bakgrund?

Samarier och icke-judar välkomnas

Under det första århundradet befallde Jesus sina efterföljare att göra lärjungar av människor av alla nationerna. (Matteus 28:19) Detta var inte lätt för dem. Jesu lärjungar var judar och var, likt Jona, vana vid att bara tala med människor med samma bakgrund och kultur. Självklart var de också påverkade av de fördomar som var rådande på den tiden. Hur som helst vägledde Jehova det hela så att hans tjänare successivt insåg vad hans vilja var för dem.

Det första steget var att övervinna fördomarna mellan judar och samarier. Judar ville inte ha med samarier att göra. Likväl beredde Jesus, mer än en gång, vägen för samarierna, så att de längre fram kunde ta emot de goda nyheterna. Han visade sin opartiskhet genom att tala med en samarisk kvinna. (Johannes 4:7–26) Vid ett annat tillfälle påvisade han för en religiös jude, genom liknelsen om den medmänsklige samariern, att även icke-judar kunde visa kärlek till nästan. (Lukas 10:25–37) När tiden var inne för Jehova att föra in samarierna i den kristna församlingen, predikade Filippus, Petrus och Johannes – som alla hade judiskt ursprung – för invånarna i Samaria. Deras budskap frambringade stor glädje i den staden. (Apostlagärningarna 8:4–8, 14–17)

Om det var svårt för de judekristna att älska samarier, som ju faktiskt var avlägsna släktingar till judarna, måste det ha varit ännu svårare för dem att visa medmänsklig kärlek till icke-judar, eller hedningar, som var föraktade och hatade av judarna. Trots det kunde barriären mellan judekristna och hedningar avlägsnas efter Jesu död. (Efesierna 2:13, 14) För att hjälpa Petrus att acceptera denna nya anordning gav Jehova honom en syn i vilken han uppmanade honom att ”sluta ... upp med att kalla de ting befläckade, som Gud har renat”. Jehovas ande ledde honom sedan till en hedning som hette Cornelius. När Petrus förstod Guds ståndpunkt – att han inte skulle kalla denne man av nationerna befläckad eftersom Gud hade renat honom – sade han under inspiration: ”Jag inser i sanning att Gud inte är partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och utför rättfärdighetsgärningar godtagbar för honom.” (Apostlagärningarna 10:9–35) Så förundrad Petrus blev när Gud visade att han godtog Cornelius och hans familj genom att utgjuta helig ande över dem!

Paulus – ett utvalt kärl till nationerna

Paulus förkunnartjänst är ett enastående exempel på hur Jehova successivt förbereder sina tjänare att älska och hjälpa alla slags människor. Vid tiden för Paulus omvändelse sade Jesus att Paulus skulle tjäna som ett utvalt kärl till att bära hans namn till nationerna. (Apostlagärningarna 9:15) Paulus begav sig sedan i väg till Arabien, kanske för att meditera över Guds uppsåt att använda honom till att förkunna  de goda nyheterna för nationerna. (Galaterna 1:15–17)

Under sin första missionsresa var Paulus nitisk i att predika för icke-judar. (Apostlagärningarna 13:46–48) Jehova välsignade Paulus verksamhet, vilket bevisade att det aposteln gjorde var i enlighet med Jehovas anordning. Paulus visade att han fullständigt förstod Jehovas ståndpunkt, när han modigt tillrättavisade Petrus, som hade visat partiskhet genom att undvika samvaro med sina icke-judiska bröder. (Galaterna 2:11–14)

Ytterligare bevis för att Gud vägledde Paulus i hans ansträngningar får man under Paulus andra missionsresa, när den heliga anden hindrade honom från att predika i den romerska provinsen Bithynien. (Apostlagärningarna 16:7) Tiden var tydligen inte den rätta. Men längre fram blev några från Bithynien kristna. (1 Petrus 1:1) En makedonier bönföll Paulus i en syn och sade: ”Ta steget över till Makedonien och hjälp oss.” Paulus drog den slutsatsen att han skulle ändra sin färdväg för att i stället förkunna de goda nyheterna i den romerska provinsen. (Apostlagärningarna 16:9, 10)

Paulus förmåga att anpassa sig sattes på stora prov, när han predikade för athenarna. Grekisk och romersk lag förbjöd att man introducerade främmande gudar och nya religiösa sedvänjor. Paulus kärlek till människor drev honom till att noga betrakta deras religiösa förehavanden. I Athen lade han märke till ett altare med inskriptionen ”Åt en okänd Gud”. Han tog upp denna detalj i sitt predikoarbete. (Apostlagärningarna 17:22, 23) Vilket utmärkt tillvägagångssätt för att på ett vänligt och respektfullt sätt presentera sitt budskap!

Paulus måste verkligen ha känt lycka, när han blickade tillbaka på resultaten av sitt arbete som en apostel till nationerna! Han hjälpte till att bilda församlingar i Korinth, Filippi, Thessalonike och städer i Galatien, församlingar som bestod av många kristna med ett icke-judiskt ursprung. Han hjälpte män och kvinnor med tro, till exempel Damaris, Dionysios, Sergius Paulus och Titus. Vilket privilegium att få se människor, som varken kände till Jehova eller Bibeln,  omfatta sanningen i kristendomen! Angående sin roll i att hjälpa icke-judar att komma till kunskap om sanningen sade Paulus: ”På detta sätt har jag verkligen satt som mitt mål att inte förkunna de goda nyheterna där Kristus redan hade blivit nämnd, ... utan alldeles som det är skrivet: ’De, för vilka ingenting har kungjorts om honom, skall se, och de som inte har hört skall förstå.’” (Romarna 15:20, 21) Kan vi ha del i att förkunna de goda nyheterna för människor som inte kommer från vår kultur?

Att hjälpa alla jordens folk

Salomo bad till Jehova för de icke-israeliter som skulle komma för att tillbe vid templet i Jerusalem. Han bönföll: ”Må du för din del lyssna från himlarna, din fasta boning, och du kommer helt visst att göra efter allt vad utlänningen ropar till dig om; för att alla jordens folk må lära känna ditt namn.” (1 Kungaboken 8:41–43) I många länder i dag ger tusentals förkunnare av Guds kungarike uttryck åt liknande känslor. De möter människor som likt nineviterna bildligt talat ”inte ... känner skillnaden mellan sin högra och sin vänstra hand”. Dessa förkunnare är ivriga att ha del i uppfyllelsen av profetiorna angående insamlandet av sanna tillbedjare från många olika nationer. (Jesaja 2:2, 3; Mika 4:1–3)

Precis som människor i kristenheten har omfattat Bibelns hoppfulla budskap har människor med annan religiös bakgrund gjort det. Hur bör detta påverka dig personligen? Gör en ärlig granskning av dig själv. Om du känner att du har djupt rotade fördomar, lyft då bort dessa med hjälp av kärlekens kraft. * Förkasta inte människor som Gud är villig att godkänna. (Johannes 3:16)

Förbered dig själv mentalt innan du talar med människor med en annan bakgrund. Gör dig bekant med deras trosuppfattningar, deras bekymmer och deras sätt att tänka – sedan kan du försöka finna en gemensam grundval. Visa godhet mot andra och ha medlidande med dem. Undvik konfrontation, var flexibel och positiv. (Lukas 9:52–56) Genom att göra detta behagar du Jehova, ”vars vilja är att alla slags människor skall bli räddade och komma till exakt kunskap om sanningen”. (1 Timoteus 2:4)

Vi är verkligen glada över att i våra församlingar ha människor med så skiftande bakgrund! (Jesaja 56:6, 7) Det är riktigt hjärtevärmande att inte bara höra sådana namn som Maria, Jonas, Anna och Sven, utan också sådana namn som Mamadou, Reza, Azar och Chan! Tveklöst har ”en stor dörr som leder till verksamhet ... öppnats” för oss. (1 Korinthierna 16:9) Låt oss utnyttja de möjligheter vi har att framföra den inbjudan vi får av den opartiske Guden, Jehova, att välkomna människor av alla nationerna!

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 23]

Paulus spred de goda nyheterna till människor överallt genom att vara anpassbar

. . . i Athen

. . . i Filippi

. . . under sina resor