Frågor från läsekretsen

Är det lämpligt att närma sig Gud i bön utan att använda uttrycket ”i Jesu namn”?

Bibeln visar att kristna som önskar närma sig Gud i bön bör göra det i Jesu namn. Jesus sade till sina lärjungar: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Han tillade: ”Vad ni än ber om i mitt namn, detta skall jag göra, för att Fadern må förhärligas i förbindelse med Sonen. Ifall ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.” (Johannes 14:6, 13, 14)

I ett bibliskt uppslagsverk (Cyclopedia of Biblical, Theological, and Ecclesiastical Literature) sägs det angående Jesu unika ställning: ”Böner bör riktas till Gud endast genom Jesus Kristus som medlare. Alla böner till helgon eller änglar är därför inte bara fåfänga, utan också hädiska. All tillbedjan av en skapelse, hur upphöjd denna än är, är avgudadyrkan och strängt förbjuden i Guds heliga lag.”

Hur är det då om en kristen efter att ha fått vara med om något mycket uppmuntrande skulle säga ”Tack, Jehova”, utan att tillägga ”i Jesu namn”? Skulle det vara fel? Inte nödvändigtvis. Eller anta att han plötsligt hamnar i en farlig situation och ropar: ”Hjälp mig, Jehova!” Gud skulle knappast vägra att hjälpa sin tjänare bara därför att denne inte sade ”i Jesu namn”.

Det bör emellertid påpekas att enbart detta att tala högt till Gud inte i sig självt utgör en bön. Efter att ha dödat sin bror Abel och fått sin dom av Jehova sade Kain till Jehova: ”Mitt missgärningsstraff är för stort att bära. Här driver du mig faktiskt denna dag bort från markens yta, och för ditt ansikte kommer jag att vara dold; och jag skall bli en kringvandrande och flykting på jorden, och det är helt visst att vemhelst som finner mig kommer att dräpa mig.” (1 Moseboken 4:13, 14) Kain riktade sina ord till Jehova, men hans känslomässiga utbrott var ett klagomål över syndens bittra följder.

Bibeln säger: ”Gud står emot de övermodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka.” Att tala till den Högste som om han vore blott och bart en människa skulle helt visst visa brist på ödmjukhet. (Jakob 4:6; Psalm 47:2; Uppenbarelseboken 14:7) Det skulle också vara respektlöst om man kände till vad Guds ord säger om Jesu roll och ändå avsiktligt lät bli att erkänna Jesus Kristus i sin bön. (Lukas 1:32, 33)

Detta innebär inte att Jehova förväntar en viss stil eller föreskriven formel när vi ber. Det viktigaste är en persons hjärteinställning. (1 Samuelsboken 16:7) Under det första århundradet v.t. frambar en romersk officer vid namn Cornelius ”ständigt ödmjuk bön till Gud”. Cornelius, som var en oomskuren icke-jude, var inte överlämnad åt Jehova. Det är därför inte sannolikt att han bad i Jesu namn, men hans böner hade ”stigit upp till ett minne inför Gud”. Varför det? Jo, därför att Jehova, han ”som prövar hjärtan”, såg att Cornelius var ”en gudhängiven man, en som fruktade Gud”. (Apostlagärningarna 10:2, 4; Ordspråken 17:3) Efter det att Cornelius hade fått kunskap om ”Jesus som var från Nasaret” fick han helig ande och blev en döpt Jesu lärjunge. (Apostlagärningarna 10:30–48)

Det är när allt kommer omkring inte människors sak att avgöra vilka böner Gud hör. Om en kristen vid något tillfälle skulle be till Gud och händelsevis inte använda ett sådant uttryck som ”i Jesu namn”, behöver han inte ha skuldkänslor för det. Jehova är fullt medveten om våra begränsningar och vill hjälpa oss. (Psalm 103:12–14) Vi kan vara övertygade om att om vi utövar tro på ”Guds Son”, så hör han oss ”vad vi än begär i överensstämmelse med hans vilja”. (1 Johannes 5:13, 14) Men sanna kristna är noga med att erkänna den roll som Jesus enligt Bibeln har i Guds uppsåt, i synnerhet när de representerar andra i bön. Och de söker lydigt ära Jesus genom att rikta sina böner till Gud genom honom.