Gud lovprisas i de filippinska bergen

Om du tänker dig Filippinerna som ett land med många öar har du alldeles rätt. Men det är också ett land med majestätiska berg. Jehovas vittnen har kunnat predika relativt lätt och effektivt i städer och låglandsområden. Men i bergsområdena har det inte varit lika lätt.

LANDETS magnifika berg står i skarp kontrast till sandstränderna, korallreven, fiskebyarna och låglandets livliga städer. Men bergen står också som ett utmanande hinder för arbetet med att predika de goda nyheterna om Guds kungarike. (Matteus 24:14)

Filippinernas öar ligger vid en punkt där två tektoniska plattor stöter samman med varandra. Detta har lett till att jordytan i det här området har veckats, vilket har skapat markanta bergsryggar på de större öarna. De mer än 7 100 öar som hör till Filippinerna ligger på den västra sidan av den öbåge i Stilla havet som kallas Vulkanringen. Öarna är fulla av vulkaner som också bidrar till det bergiga landskapets utformning. Den oländiga terrängen har lett till att människorna som bor i bergen har blivit isolerade. Det är svårt att nå dem, eftersom bara ett fåtal vägar lämpar sig för motorfordon.

Men Jehovas vittnen inser behovet av att nå ut till ”alla slags människor” trots sådana hinder. (1 Timoteus 2:4) Därför har vittnena i Filippinerna arbetat i enlighet med andan i Jesaja 42:11, 12: ”Må den branta klippans invånare ropa högt av fröjd. Från bergens topp må de ropa högt. Må de tillskriva Jehova härlighet, och på öarna må de förkunna hans lov.”

Det är mer än 50 år sedan som man började göra målmedvetna ansträngningar för att vittna för befolkningen i bergen. Efter andra världskriget hjälpte missionärer till att sätta fart på arbetet. Många tog emot sanningen från Bibeln, och de i sin tur hjälpte till att sprida den vidare till byar längre upp i bergen. Det här har gett ett fint resultat. Det finns till exempel över 6 000 förkunnare av de goda nyheterna i bergskedjan Centralkordiljäran på den  norra ön Luzon. De flesta är från olika stamfolk, till exempel ibaloy, ifugao och kalinga, som gemensamt kallas igoroter.

Det finns andra svårtillgängliga områden uppe i bergen, men de som bor där har inte blivit bortglömda. Hur har man nått fram till några av dem, och vad har resultatet blivit?

Sann tro ersätter tradition

På den nordliga ön Luzon är bergstrakten i provinsen Abra befolkad av tinggianer. Namnet kan härstamma från det gamla malajiska ordet tinggi, som betyder ”berg”. Verkligen ett passande namn! Folket här kallar också sig själva och sitt språk för itneg. De tror på en gud som kallas Kabunian, och deras dagliga liv är i hög grad påverkat av vidskepelse. Om till exempel en person som planerar att gå någonstans nyser, är det ett dåligt omen. Han måste därför vänta några timmar för att de dåliga följderna av nysningen skall avta.

År 1572 införde spanjorerna katolicismen, men de försummade att ge tinggianerna undervisning om sann kristendom. De som blev katoliker fortsatte att hålla fast vid sin tro på Kabunian och att följa sina lokala seder och bruk. Den exakta kunskapen i Bibeln fick dessa människor först på 1930-talet, när Jehovas vittnen började sprida budskapet om Guds kungarike i de här bergstrakterna. Sedan dess har många uppriktiga tinggianer börjat lovsjunga Jehova ”från bergens topp”.

Ett exempel är Lingbaoan, som en gång var en respekterad stamhövding här. Han var mycket engagerad i den tinggianska kulturen. ”Jag följde troget de tinggianska sedvänjorna. Om en person blev dödad, utförde vi en dans efter begravningen och spelade på gongar. Vi offrade också djur. Vi trodde på Kabunian, och jag kände inte till Bibelns  Gud.” Så här var hans situation trots att han var katolik.

Jehovas vittnen kom dit för att predika. De träffade Lingbaoan och uppmuntrade honom att läsa Bibeln. Han berättar: ”Det var Bibeln som övertygade mig om att Jehova är den sanne Guden.” Ett vittne studerade sedan Bibeln med honom, och han bestämde sig för att tjäna den sanne Guden. Han ändrade sitt levnadssätt och lämnade sin ställning som stamhövding, något som förargade prästen och hans tidigare vänner och bekanta. Men Lingbaoan var besluten att rätta sig efter sanningarna som han hade fått lära sig från Bibeln. Han tjänar nu som församlingsäldste.

Sju dagar och sex nätter

Även om människor i vissa delar av Abra numera får höra de goda nyheterna predikas ganska regelbundet, får andra som bor på mer isolerade platser bara höra budskapet då och då. För ett tag sedan gjordes en ansträngning att besöka en av dessa platser. En grupp på 35 Jehovas vittnen föresatte sig att predika i ett isolerat område i Abra som heter Tineg, en plats som man inte hade besökt på 27 år.

Den här predikofärden, som gjordes till fots, varade i sju dagar. Tänk dig att gå över hängbroar och djupa floder och att i timmar vandra över bergsryggar medan du samtidigt bär på det som du kommer att behöva under vandringen – allt för att predika de goda nyheterna för människor som sällan får höra dem! Under den mödosamma vandringen sov man fyra av sex nätter under bar himmel.

Även om de energiska förkunnare som var med på predikofärden bar med sig en viss mängd mat, kunde de inte bära så mycket att det räckte för hela turen. Men det här var inget problem, för människor gav mer än gärna mat i utbyte mot biblisk litteratur. Förkunnarna fick ett överflöd av jordbruksprodukter, fisk och hjortkött. Trots att det hände en del saker som ställde till besvär, sade alla i gruppen: ”Svårigheterna uppvägdes mer än väl av den överflödande glädje som vi kände.”

Under de sju dagarna vittnade förkunnarna i tio byar, och de placerade 60 böcker, 186 lösnummer, 50 broschyrer och många traktater. De visade hur man kan studera Bibeln för 74 olika grupper av människor. I staden Tineg hölls ett församlingsmöte efter önskemål från de lokala myndigheterna och några framstående invånare, och 78 var närvarande vid mötet. De flesta som kom till mötet var lärare och poliser. Förhoppningsvis kommer många fler tinggianer att förena sig med dem som lovsjunger Jehova från bergstopparna.

Någonting bättre än guld

Längre söderut i Filippinerna ligger några öar där spanjorerna hittade guld. Det gav upphov till namnet Mindoro, en sammandragen form av de spanska orden mina de oro, ”guldgruvan”. Numera hittar man något som är bättre än guld på dessa öar – människor som vill tjäna den sanne Guden, Jehova.

I de otillgängliga regnskogarna i de inre delarna av Mindoro lever 125 000 mangyaner, som befolkningen där kallas. De lever ett enkelt liv, håller sig oftast för sig själva och har sitt eget språk. De flesta har en animistisk och polyteistisk tro, och de tror på olika andeväsen i naturen.

 När mangyanerna inte har tillräckligt med mat eller annat som är nödvändigt, kommer en del av dem emellanåt ner till kusten för att söka arbete. Så var det med Pailing som tillhör en undergrupp av mangyanerna som kallas batanger. Han växte upp bland sitt folk uppe i regnskogarna i bergen, och han delade deras syn på olika läror och sedvänjor. Den vanliga klädseln var ett enkelt höftskynke. För att försäkra sig om att skörden skulle bli bra, krävdes det enligt deras sed att man i sin tillbedjan dödade en kyckling och lät blodet från den droppa ner i vatten samtidigt som man bad.

Pailing följer inte sådana seder längre. Varför gör han inte det? När han kom till låglandet, fick han ett arbete som gjorde att han kom att arbeta tillsammans med familjer som var Jehovas vittnen. En av dessa familjer tog vara på möjligheten och började tala med Pailing om sanningen från Bibeln. Han reagerade positivt på det han fick höra och tyckte verkligen om att få lära känna Jehovas avsikt med människan och jorden. Familjen ordnade så att han fick gå i skola och att han fick börja studera Bibeln. Pailing blev döpt som ett Jehovas vittne när han var 24 år. När han var 30 år läste han in andra året på högstadiet, och han gjorde skolan till sitt distrikt. Nu kallas han Rolando (ett namn som är vanligt i låglandet).

Om du träffar Rolando, kommer du att möta en välklädd, leende förkunnare som predikar på heltid och som är biträdande tjänare i en av Mindoros församlingar. Rolando återvände nyligen till batangastammen i bergen, inte för att ta del i deras seder och bruk, utan för att dela med sig av sanningen från Bibeln.

Ivriga att få en Rikets sal

Provinsen Bukidnon – som på cebuano betyder ”bergens folk” – ligger på den södra ön Mindanao. Det här är ett område med berg, trånga dalgångar, floder och höga platåer. Det bördiga landet ger skördar av ananas, majs, kaffe, ris och bananer. Här i höglandet lever stamfolk som talaandig och higaonon. De behöver också få lära känna Jehova. På ett mycket intressant sätt öppnades helt nyligen en sådan möjlighet nära staden Talakag.

De Jehovas vittnen som tog sig upp till höglandet möttes av ett kyligt väder men ett varmt välkomnande. Lokalbefolkningen bekände sig tro på den allsmäktige Guden, Fadern, men de kände inte till hans namn. Det här var första gången som de träffade Jehovas vittnen, eftersom de nästan aldrig lämnar regnskogen. De fick se att Gud har ett namn och att han har ett underbart uppsåt i förbindelse med sitt kungarike. Människorna tyckte mycket om det de fick lära sig, och det blev bestämt att man skulle komma tillbaka till byn.

Flera besök gjordes i byn, och det ledde till att de boende erbjöd Jehovas vittnen att få ett stycke mark där de kunde bygga ett ”hus” åt sig. De tackade med glädje ja till erbjudandet. Marken låg på toppen av den högsta kullen i området, med utsikt över vägen. Huset byggdes av trä, bambu och palmblad, och efter tre månader och tio dagar var det färdigt. Skylten där det stod ”Jehovas vittnen Rikets sal” syntes tydligt på framsidan av huset. Tänk, en Rikets sal blev byggd innan en församling ens hade bildats!

Sedan dess har en församlingsäldste som är i heltidstjänsten och en biträdande tjänare flyttat dit. Tillsammans med Jehovas vittnen från närliggande platser arbetade de mot målet att bilda en församling. Deras mål blev en verklighet i augusti 1998. En liten församling använder nu denna Rikets sal fullt ut och hjälper folket som bor uppe i bergen att lära känna sanningen från Bibeln.

Jehova har verkligen på ett storslaget sätt använt sina villiga tjänare i Filippinerna för att sprida budskapet om Guds kungarike även till svårtillgängliga bergstrakter. Vi påminns om orden i Jesaja 52:7, där det sägs: ”Härligt är att höra budbärarens steg när han kommer över bergen, han som ... ropar ut goda nyheter.” (Bibel 2000)

[Karta på sidan 11]

(För formaterad text, se publikationen)

ABRA

MINDORO

BUKIDNON

[Bildkälla]

Jordklotet: Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.

[Bilder på sidan 10]

Att predika i bergen innebär timmar av fotvandring genom oländig terräng

[Bild på sidan 10]

Dop i en flod i bergen