Frågor från läsekretsen

Är det lämpligt att en sann kristen är med vid en begravning eller ett bröllop i en kyrka?

Att ta del i någon form av falsk religion är något som misshagar Jehova och som måste undvikas. (2 Korinthierna 6:14–17; Uppenbarelseboken 18:4) En kyrklig begravning är en gudstjänst, där det antagligen ingår en predikan med tankar som är i strid med Bibeln, till exempel att människan har en odödlig själ eller att alla goda människor skall komma till himlen. Det skulle också kunna ingå sådant som att göra korstecknet eller att förena sig med prästen i bön. Religiösa ceremonier och böner i strid med Bibeln kan också ingå i en vigsel som hålls i en kyrka eller någon annanstans. Om en kristen är i ett sällskap, där alla andra tar del i en religiös ceremoni, kanske han kan finna det svårt att motstå pressen att ta del. Det skulle verkligen vara oförståndigt att utsätta sig själv för en sådan risk!

Hur är det då om en kristen känner sig tvungen att vara med vid en begravning eller ett bröllop i en kyrka? En kristen kvinnas icke troende man skulle till exempel kunna uppmana henne att följa med honom vid ett sådant tillfälle. Skulle hon då kunna följa med honom och bara passivt iaktta det hela? Hustrun skulle av hänsyn till sin mans önskningar kunna besluta sig för att följa med honom, fast besluten att inte ta del i någon religiös ceremoni. Å andra sidan skulle hon, med tanke på att den känslomässiga pressen i situationen kan bli för stor för henne och kanske får henne att handla i strid med Guds principer, kunna besluta sig för att inte följa med. Det är hon själv som måste fatta beslutet. Hon önskar helt visst handla på ett sådant sätt att hon bevarar ett rent samvete. (1 Timoteus 1:19)

Det skulle under alla omständigheter vara bra för henne att förklara för sin man att hon inte med gott samvete kan ta del i någon religiös ceremoni eller sjunga med i några psalmer eller böja sitt huvud när man ber. När hon förklarar detta för sin man, kanske han drar slutsatsen att det bara skulle bli pinsamt för honom själv om hans hustru följde med. Han kanske då av hänsyn till sin hustru eller av respekt för hennes tro eller för att slippa en pinsam situation väljer att gå ensam. Men om han kräver att hon följer med honom, skulle hon kunna göra det som passiv åskådare.

Man får inte heller glömma vilken verkan det skulle kunna få på medtroende, om man är med vid en gudstjänst i en religiös byggnad. Skulle det kunna såra någras samvete? Skulle de kunna försvagas i sitt beslut att inte ta del i avgudadyrkan? ”Skaffa er visshet i fråga om de viktigare tingen”, förmanar aposteln Paulus, ”så att ni må vara fläckfria och inte får andra att snava fram till Kristi dag.” (Filipperna 1:10)

Om det är en nära släkting som skall gifta sig eller begravas, skulle släktskapsbanden kunna leda till att pressen blir extra stor. Hurdan situationen än är måste en kristen noga begrunda alla faktorer som är inbegripna. Under vissa förhållanden kanske han eller hon kan mena att det inte skulle skapa några problem att som passiv åskådare vara med vid en kyrklig begravning eller ett kyrkligt bröllop. Men situationen skulle också kunna vara sådan att risken att skada sitt eget eller andras samvete är större än den eventuella nyttan av att vara med. En kristen bör under alla omständigheter se till att hans beslut inte hindrar honom från att bevara ett gott samvete inför Gud och människor.