Levnadsskildring

Belönad för min hängivenhet för Gud

BERÄTTAT AV WILLIAM AIHINORIA

Jag vaknade mitt i natten av fars vanliga stönanden. Han rullade runt på golvet och höll sig för magen. Mor, min äldre syster och jag kröp ihop runt honom. När smärtan tycktes minska, satte han sig upp, suckade och sade: ”Det är endast Jehovas vittnen som har frid på den här jorden.” Orden förbryllade mig, men de gjorde ett djupt intryck på mig, eftersom jag aldrig hade hört talas om Jehovas vittnen tidigare. Jag undrade vad han menade.

DET här hände 1953, när jag var sex år. Jag tillhörde en polygam familj i Ewossa, en jordbruksby i mellersta delen av västra Nigeria. Jag var andra barnet men den äldste sonen i en familj som så småningom kom att omfatta fars tre hustrur och tretton barn. Vi bodde alla i farfars hus som hade fyra rum och var byggt av lera och hade ett tak av palmblad. Hushållet bestod också av farmor och fars tre bröder och deras familjer.

Min tidiga barndom var miserabel. Främsta orsaken till detta var fars dåliga hälsa. Han hade kroniska magsmärtor ända till sin död många år senare. Hans okända sjukdom trotsade all den medicinska behandling som en afrikansk småbrukarfamilj hade råd med, vare sig man försökte med örtmediciner eller konventionell behandling. Vi tillbringade många nätter gråtande vid fars sida, medan han vred sig i smärtor på golvet tills tuppen gol nästa morgon. Han och mor reste ofta  bort för att söka bot för hans sjukdom, och då fick farmor ta hand om mig och mina syskon.

Vår familj livnärde sig på att odla och sälja jams, kassava och kolanötter. Vi tappade också en del gummi för att dryga ut vår magra inkomst. Vår basföda var jams. Vi åt jams morgon, middag och kväll. Då och då fick vi stekta bananer som omväxling.

Förfädersdyrkan var en viktig del av vårt liv. Familjen offrade till förfäderna genom att sätta fram mat inför käppar som man bundit fast porslinssnäckor på. Far tillbad också en avgud för att hålla onda andar och häxor borta.

När jag var fem år, flyttade vi tillfälligt från vår by till en jordbrukskoloni cirka en mil längre bort. Där fick far en sjukdom som orsakas av guineamasken, vilket medförde ytterligare lidande utöver magsjukdomen. På dagarna kunde han inte arbeta, och på nätterna plågades han av magsmärtor. Jag fick en form av tyfus orsakad av sandloppor. Det hela ledde till att vi fick leva på allmosor från våra släktingar. Hellre än att dö i misär flyttade vi tillbaka till Ewossa, vår hemby. Far ville att jag, hans äldste son, skulle bli något bättre än en fattig småbrukare. Han menade att en god utbildning skulle göra det möjligt för mig att höja familjens levnadsstandard och hjälpa mig att ta hand om mina syskon.

Kontakt med olika trossamfund

Väl tillbaka i vår by kunde jag börja skolan. Det ledde till att jag kom i kontakt med kristenhetens trossamfund. På 1950-talet var västerländsk utbildning nära knuten till kolonialmaktens religion. Eftersom jag gick i en katolsk grundskola, måste jag bli katolik.

År 1966, det år jag blev 19, kom jag in på Pilgrim Baptist Secondary School i staden Ewohinmi, omkring 8 kilometer från Ewossa. Där fick jag en annan religiös undervisning. Eftersom jag nu gick i en protestantisk skola, tillät inte de katolska prästerna att jag tog del av nattvarden efter söndagsmässan.

Det var under min tid på den här baptistiska skolan som jag kom i kontakt med Bibeln för första gången. Fastän jag fortsatte att gå till den katolska kyrkan, läste jag Bibeln på egen hand varje söndag efter det att jag varit i kyrkan. Jesu Kristi läror fascinerade mig och väckte upp en önskan hos mig att leva ett meningsfullt liv hängiven Gud. Ju mer jag läste Bibeln, desto mer kände jag avsmak för skrymteriet hos en del av de religiösa ledarna och för den omoraliska livsstilen hos många av lekmännen. Vad jag såg bland dessa som utgav sig för att vara kristna var så annorlunda från det som Jesus och hans apostlar lärde och gjorde.

Vissa händelser gjorde mig speciellt upprörd. Vid ett tillfälle gick jag till kateketens butik för att köpa ett radband och såg då en jujuamulett hänga på dörrposten till butiken. En annan gång försökte rektorn för baptistskolan våldföra sig på mig. Efteråt fick jag veta att han var homosexuell och hade våldfört sig på andra. Jag funderade över allt det här och undrade för mig själv: ”Godkänner Gud religioner vars medlemmar och även ledare inte ställs till ansvar för grova synder?”

 Byte av religion

Ändå älskade jag det jag läste i Bibeln och beslöt mig för att fortsätta läsa den. Det var då jag började tänka på vad far sagt omkring 15 år tidigare: ”Det är endast Jehovas vittnen som har frid på den här jorden.” Men jag var rädd, eftersom ungdomar i min skola som var Jehovas vittnen blev hånade och ibland straffade för att de inte var med på morgonbönen. Och en del av deras läror verkade konstiga. Jag fann det till exempel svårt att tro att bara 144 000 skulle komma till himlen. (Uppenbarelseboken 14:3) Eftersom jag önskade komma till himlen, undrade jag om det här antalet hade fyllts redan innan jag föddes.

Det var tydligt att Jehovas vittnen var annorlunda i sitt uppförande och sin inställning. De var inte inblandade i de omoraliska och våldsamma aktiviteter som andra ungdomar i skolan höll på med. För mig skilde de sig verkligen från världen, vilket jag hade läst i Bibeln att de som utövar sann religion skulle göra. (Johannes 17:14–16; Jakob 1:27)

Jag beslöt mig för att undersöka vidare. I september 1969 fick jag tag på boken Sanningen som leder till evigt liv. Följande månad började en pionjär, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas, studera med mig. Jag blev så inspirerad av mitt första studium att jag läste ut ”Sanningsboken” från lördag kväll till söndag eftermiddag. Jag började omedelbart berätta för mina skolkamrater om de underbara ting jag hade läst. Mina kamrater och lärare trodde att min nyvunna tro höll på att göra mig galen. Men jag visste att jag inte höll på att bli galen. (Apostlagärningarna 26:24)

Nyheten att jag predikade en ny religion nådde snart mina föräldrar. De bad mig komma hem omedelbart, så att de kunde ta reda på vad jag hade för problem. Det fanns ingen jag kunde vända mig till för att få råd, eftersom alla Jehovas vittnen hade åkt till en av sina områdessammankomster i Ilesha. När jag kom hem, bombarderades jag med frågor och invändningar av min mor och andra släktingar. Jag gjorde mitt bästa för att försvara det jag lärt mig från Bibeln. (1 Petrus 3:15)

 Efter att utan framgång ha försökt bevisa att Jehovas vittnen var falska lärare försökte min farbror en annan taktik. ”Kom ihåg att du började skolan för att få en utbildning”, vädjade han. ”Om du lämnar dina studier och börjar gå ut och predika, kommer du aldrig att fullborda din utbildning. Varför inte vänta tills du slutat skolan med att gå med i den här nya religionen.” Jag tyckte då att detta verkade förnuftigt, så jag slutade att studera tillsammans med Jehovas vittnen.

I december 1970, omedelbart efter min avgångsexamen, gick jag direkt till Rikets sal, och jag har varit med vid Jehovas vittnens möten alltsedan dess. Den 30 augusti 1971 blev jag döpt för att visa mitt överlämnande åt Gud. Detta skakade inte bara mina föräldrar utan också hela samhället. De sade att jag hade svikit dem, eftersom jag var den förste i och runt Ewossa som fått ett statligt stipendium. Många hade stora förväntningar på mig. De hade hoppats att jag skulle använda min utbildning till att förbättra samhället.

Konsekvenserna av mitt byte av religion

Min familj och de äldre männen i byn skickade en delegation för att försöka övertala mig att avsäga mig min tro. Deras ansträngningar blandades med hot och förbannelser. ”Om du inte lämnar den här religionen”, sade de, ”har du ingen framtid. Du kommer aldrig att få något arbete. Du kommer aldrig att kunna bygga dig ett eget hus. Du kommer aldrig att kunna gifta dig och bilda familj.”

Tvärtemot deras illavarslande förutsägelser fick jag ett arbete som lärare tio månader efter det att jag slutat skolan. I oktober 1972 gifte jag mig med min älskade hustru, Veronica. Senare blev jag av staten utbildad till jordbrukskonsulent. Jag köpte min första bil och började bygga vårt hus. Den 5 november 1973 föddes vår äldsta dotter, Victory, och under åren som följde fick vi också Lydia, Wilfred och Joan. År 1986 föddes Micah, vårt yngsta barn. De har alla visat sig vara en dyrbar arvedel från Jehova. (Psalm 127:3)

När jag ser tillbaka på mitt liv, kan jag säga att bybornas dystra förutsägelser alla vändes till välsignelser. Det var därför som jag gav min äldsta dotter namnet Victory. Nyligen skrev man till mig från min hemby och bad: ”Vill du vara snäll och komma hem och hjälpa oss att utveckla vår by, nu när Gud välsignar dig.”

Att uppfostra barn enligt Guds normer

Min hustru och jag visste att vi inte kunde kombinera vårt gudagivna ansvar att uppfostra barn med strävan efter materiella rikedomar. Därför har vi lärt oss att vara nöjda med ett enkelt liv. Vi föredrar att leva på det här sättet hellre än att utsättas för de faror som valet av en annan livsstil skulle kunna medföra.

I vår del av världen är det vanligt att dela ett hus med andra familjer och använda samma badrum, kök och så vidare. På varje plats dit jag som statsanställd har förflyttats har vi till vår lycka kunnat hyra en egen bostad. Det är sant att sådana bostäder kostar mer, men att bo för oss själva har bidragit till att barnen blivit mindre utsatta för skadliga inflytanden. Jag tackar Jehova för att vi under åren som gått kunnat fostra våra barn i en omgivning som varit andligen hälsosam.

Dessutom har min hustru stannat hemma med barnen för att ta hand om dem. När jag kommer hem från arbetet, försöker vi göra saker och ting tillsammans som familj. Vad vi än gör, så gör vi det tillsammans. Det må vara studium av Bibeln, förberedelse för och närvaro vid församlingsmöten, den kristna predikotjänsten eller umgänget med andra.

Vi har försökt följa rådet i 5 Moseboken 6:6, 7, där föräldrar uppmanas att undervisa sina barn, inte bara i hemmet utan vid varje  tillfälle. Det har gjort att barnen skaffat sig kamrater bland Jehovas vittnen i stället för att umgås med världsliga kamrater. De har lärt av vårt exempel att vara noga med sitt umgänge, eftersom Veronica och jag inte använder onödigt mycket tid tillsammans med dem som inte delar vår tro. (Ordspråken 13:20; 1 Korinthierna 15:33)

Naturligtvis har inte vår ledning och undervisning varit det enda positiva inflytandet i våra barns liv. Vårt hem har varit och är fortfarande öppet för nitiska kristna, av vilka många är resande tillsyningsmän bland Jehovas vittnen. Den tid som dessa mogna kristna har tillbringat med vår familj har gett barnen tillfälle att iaktta och lära av deras självuppoffrande levnadssätt. Det har förstärkt vår undervisning, och barnen har gjort sanningen från Bibeln till sin egen.

Belönad för min hängivenhet för Gud

Min hustru och jag och fyra av våra barn är i dag i heltidstjänsten. Första gången jag började som pionjär var 1973. Under årens lopp har jag emellanåt måst avbryta min heltidstjänst av ekonomiska skäl. Jag har också haft privilegiet att då och då få undervisa i Skolan i Rikets tjänst, som ger övning åt kristna tillsyningsmän bland Jehovas vittnen. För närvarande har jag förmånen att få tjäna i en sjukhuskommitté och att få vara platstillsyningsman i staden Uhonmora.

Mina två äldsta döttrar, Victory och Lydia, är lyckligt gifta med fina kristna äldste. De och deras män tjänar vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Igieduma i Nigeria. Vår äldste son, Wilfred, tjänar som biträdande tjänare, och vår yngste, Micah, tjänar då och då som hjälppionjär. Joan gick ut gymnasiet 1997 och började då i den reguljära pionjärtjänsten.

Bland de mest givande erfarenheterna i mitt liv har varit att få hjälpa andra att tjäna Jehova Gud, bland annat några av mina släktingar. Min far gjorde ansträngningar att tjäna Jehova, men detta att han hade flera fruar höll honom tillbaka. Alltsedan min ungdom har jag älskat människor. När jag ser andra lida, tycker jag att mina egna problem inte betyder så mycket. Jag antar att det är min uppriktiga önskan att hjälpa andra som gör att de tycker att det är lätt att tala med mig.

En av dem som jag hjälpt att få kunskap om Guds uppsåt är en ung man som är bunden till sängen. Han arbetade på ett kraftbolag och fick en fruktansvärd elektrisk stöt i arbetet och blev förlamad från bröstet och neråt. Han tackade ja till ett bibelstudium och tog emot det han lärde. När han döptes den 14 oktober 1995 i en flod nära vårt hem, var det första gången på 15 år som han hade lämnat sängen. Han sade att det var den lyckligaste dagen i hans liv. Han är nu biträdande tjänare i församlingen.

Jag måste säga att jag inte ångrar att jag för cirka 30 år sedan valde att tjäna Jehova tillsammans med hans enade, överlämnade folk. Jag har sett verklig kärlek i verksamhet bland dem. Även om hoppet om evigt liv inte fanns med i Jehovas belöning till sina trogna tjänare, skulle jag ändå önska leva ett gudhängivet liv. (1 Timoteus 6:6; Hebréerna 11:6) Det är denna hängivenhet för Gud som har format och gett stadga åt mitt liv och skänkt mig och min familj glädje, tillfredsställelse och lycka.

[Bild på sidan 25]

Med min hustru och mina barn 1990

[Bild på sidan 26]

Med min hustru och mina barn och två svärsöner