En lärdom från den romerska historien

”OM JAG, på människors vis, har stridit med vilddjur i Efesos.” En del tror att dessa ord i 1 Korinthierna 15:32 betyder att aposteln Paulus dömdes till att strida på en romersk arena. Oavsett om han gjorde det eller inte, var det vanligt att man då stred på liv och död på arenorna. Vad avslöjar historien om arenorna och det som hände där?

Som kristna vill vi forma vårt samvete i enlighet med Jehovas sätt att tänka. Det kan hjälpa oss när vi skall fatta beslut om underhållning. Följande ord visar hur Gud ser på våld: ”Avundas inte våldsmannen, och välj inte någon av hans vägar.” (Ordspråken 3:31) De första kristna kände till det rådet och kunde följa det, när många av deras samtida eggades upp av romerska gladiatorspel. När vi nu tittar på vad som hände vid dessa tillställningar, skall vi se  vilken tydlig lärdom som finns för de kristna i vår tid.

Två beväpnade gladiatorer står öga mot öga på en romersk arena. När det första svärdshugget träffar den enes sköld, vrålar den vilda folkmassan ut sitt bifall för sin favorit. Efter en förtvivlad kamp är en av dem så svårt sårad att han inte kan fortsätta. Han lägger ner sina vapen och faller på knä för att erkänna sig besegrad och be om nåd. Folkmassan skränar allt högre. Vissa vill se mannen benådad, andra vill se honom död. Allas ögon är riktade mot kejsaren. Han är lyhörd för vad publiken vill och kan antingen benåda den besegrade krigaren eller döma honom till döden genom att visa tummen ner.

Gladiatorspel var en passion för många romare. Visste du att dylika kamper först hade förekommit vid framstående personers begravningar? Man tror att dessa tävlingar hade sitt ursprung i de människooffer som förekom bland de oskiska eller samnitiska stammarna i det som nu är mellersta Italien. Offren var avsedda att blidka de dödas andar, och en sådan kamp kallades munus, eller ”gåva” (plural: munera). De första spelen i Rom som omnämns hölls år 264 f.v.t., när tre par gladiatorer kämpade på en oxmarknad. Vid Marcus Aemilius Lepidus begravning utkämpades 22 dueller. Vid Publius Licinius begravning stred 60 par. År 65 f.v.t. skickade Julius Caesar in 320 par på en arena.

”Aristokratiska begravningar var politiska tillställningar”, säger historikern Keith Hopkins, ”och spelen vid begravningarna hade politiska övertoner ... eftersom de var populära bland röstberättigade medborgare. Att gladiatorspelen blev mer och mer storslagna berodde till stor del på politisk tävlan mellan ärelystna aristokrater.” Under Augustus regeringstid (27 f.v.t.–14 v.t.) hade munera blivit påkostade gåvor – till underhållning för folket – som förmögna ämbetsmän gav för att gynna sin politiska karriär.

Deltagarna och deras träning

Men vilka var egentligen gladiatorerna? De var slavar, brottslingar som hade dömts till döden, krigsfångar eller fria medborgare som lockades av äventyret eller av hoppet om berömdhet och rikedom. Alla tränades i fängelseliknande skolor. Boken Giochi e spettacoli (Spel och skådespel) säger att gladiatorer i träning ”alltid bevakades av vakter och var underkastade hård disciplin, de strängaste regler och extra hårda straff. ... Denna behandling ledde ofta till självmord, uppror och revolter.” Roms största gladiatorskola hade plats för minst tusen interner, som alla hade sin specialitet. Vissa stred med rustning, sköld och svärd, andra med nät och treudd. En del tränades för att möta vilda djur i en annan populär form av skådespel – djurhetsningen. Kan det ha varit det Paulus syftade på?

De som organiserade spelen kunde kontakta personer som rekryterade och tränade 17- och 18-åringar för gladiatorspel. Handeln med människoliv omsatte mycket pengar. Trajanus firade en militär seger genom att anordna en föreställning som var något utöver det vanliga med 10 000 gladiatorer och 11 000 djur.

 En dag på arenan

Förmiddagarna på arenan ägnades åt djurhetsning. Vilda djur av alla de slag kunde tvingas in på arenan. Publiken blev särskilt förtjust när man parade ihop en tjur med en björn. Ofta band man ihop djuren för att de skulle slåss tills ett av dem dog, och sedan dödades det överlevande djuret. Det var också populärt att para ihop lejon med tigrar och elefanter med björnar. Aktörerna fick visa hur skickliga de var på att döda exotiska djur från rikets alla hörn – leoparder, noshörningar, flodhästar, giraffer, hyenor, kameler, vargar, vildsvin och antiloper – och det fick kosta vad det ville.

Sceniska effekter gjorde djurhetsningen oförglömlig. Stenblock, dammar och träd användes för att skapa en skogsmiljö. På vissa arenor framträdde djuren på ett nästan magiskt sätt, när de hissades upp och släpptes ut genom luckor i golvet. Oberäkneliga djur gjorde det hela intressantare, men det som verkar ha gjort djurhetsningen särskilt fascinerande var grymheten.

Näst på programmet stod avrättningar, som man försökte göra så originella som möjligt. Man framförde mytologiska dramer där skådespelarna dog på riktigt.

Under eftermiddagarna kämpade olika klasser av gladiatorer mot varandra, alla beväpnade på olika sätt och tränade i olika tekniker. En del av dem som släpade ut liken var klädda som underjordens gud.

Hur åskådarna påverkades

Folket hade en osläcklig törst efter strider, och därför drev man på motsträviga gladiatorer med piskor och brännjärn. Folket kunde skrika: ”Vad är det för en ynkrygg till att strida? Varför kämpar han inte? Varför vill han inte dö? Driv på honom med piskan! Klä av dem och slå dem som straff!” Den romerske statsmannen Seneca skriver att man under en paus meddelade: ”Det kommer att bli lite dödande under tiden, så att det fortsätter att hända något!”

Seneca medger inte helt oväntat att han kände sig ”grymmare och mer omänsklig” efter tillställningen. Detta uppriktiga medgivande bör ge oss en allvarlig tankeställare. Kan det vara så att de som tittar på vissa av dagens idrotter påverkas på samma sätt – att de blir grymmare och mer omänskliga?

En del åskådare tyckte nog att de haft tur som över huvud taget kom hem igen. När en viss åskådare gjorde sig lustig över kejsar Domitianus, lät denne släpa bort honom från hans plats och kasta honom till hundarna. När det inte fanns tillräckligt med brottslingar att avrätta, beordrade Caligula att några i  publiken skulle gripas och kastas till de vilda djuren. Och när scentekniken inte fungerade som Claudius ville, beordrade han att de ansvariga mekanikerna skulle kämpa på arenan.

Fanatiska åskådare orsakade också svåra olyckor och bråk. En amfiteater strax norr om Rom rasade ihop, och enligt uppgift dog då tusentals människor. Under en tillställning i Pompeji år 59 v.t. bröt ett bråk ut. Tacitus uppger att sammanstötningar mellan den lokala befolkningen och människor från en närbelägen stad började med att de ropade förolämpningar till varandra. Sedan började man kasta sten på varandra, och slutligen tog man till svärdet. Åtskilliga skadades eller lemlästades, och många dödades.

En tydlig lärdom

En ny utställning (Sangue e arena, ”Blod och sand”) i Colosseum i Rom påminde besökarna om nutida motsvarigheter till munera. Där visades videoklipp av tjurfäktning, proffsboxning, fruktansvärda krascher i bil- och motorcykeltävlingar, vilda slagsmål mellan idrottsmän och upplopp och bråk bland publiken. Visningen avslutades med en flygbild av Colosseum. Vad tror du budskapet var? Hur många uppfattade lärdomen?

Hundslagsmål, tuppfäktning, tjurfäktning och våldsamma sporter är vanliga i vissa länder i dag. I motorsporter sätts liv på spel för att en stor publik skall få se något spännande. Och tänk på det som visas på TV varje dag. Undersökningar i ett västerländskt land visade att ett barn i genomsnitt kan ha sett 10 000 mord och 100 000 aggressionshandlingar innan det fyllt tio år.

Gladiatorspelens nöjen ”var inte förenliga med sann religion och sann lydnad för den sanne Guden”, sade författaren Tertullianus som levde på 200-talet. Han tyckte att de som tittade på spelen hade lika stor skuld som de som utförde dödandet. Hur är det då i dag? Man kan fråga sig själv: Roas jag av att se blod, död och våld på TV eller Internet? Det är bra att komma ihåg orden i Psalm 11:5: ”Jehova prövar den rättfärdige såväl som den ondskefulle, och den som älskar våld, honom hatar Hans själ sannerligen.”

[Ruta på sidan 28]

Strider för att ”blidka de döda”

Så här säger författaren Tertullianus om gladiatorspelens ursprung: ”Antikens folk trodde att de gjorde de döda en tjänst genom detta slag av skådespel efter att ha mildrat det med en mer förfinad form av grymhet. I gamla tider brukade man vid begravningar offra fångar eller klena slavar som man hade köpt i tron att de dödas själar blidkades med människoblod. Längre fram verkade det bättre att dölja sitt barbari genom att göra det till ett nöje. Så efter det att de utvalda hade tränats i att hantera de vapen som då fanns och efter bästa förmåga, skulle de tränas i att bli dödade, vilket de blev vid gravarna på den utsatta begravningsdagen. Man fann alltså tröst för döden i mord. Detta är ursprunget till munus. Med tiden blev dock skådespelen lika raffinerade som grymma, för helgdagsnöjet hade saknat något, om inte också vilddjuren hade fått vara med och slita människor i stycken. Det som frambars för att blidka de döda betraktades som en begravningsceremoni.”

[Bild på sidan 27]

Forntida gladiatorhjälm och benskydd

[Bilder på sidan 29]

De första kristna tyckte att våldsam underhållning var oacceptabel. Tycker du det också?

[Bildkällor]

Boxning: Dave Kingdon/Index Stock Photography; bilkrasch: AP Photo/Martin Seppala

[Bildkälla på sidan 26]

Phoenix Art Museum, Arizona/Bridgeman Art Library