Frågor från läsekretsen

Om någon har begått självmord, skulle en kristen tjänare då kunna hålla begravningstalet?

Varje kristen tjänare måste själv fatta beslut om han med gott samvete kan förrätta begravningen av någon som tycks ha begått självmord. När han skall fatta det beslutet, bör han tänka igenom följande frågor: Hur ser Jehova på självmord? Var det verkligen fråga om ett avsiktligt självmord? Var det en psykisk eller känslomässig störning som framkallade självmordet? Hur betraktar människor på platsen självmord?

Vi som kristna är intresserade av hur Jehova ser på självmord. För Jehova är en människas liv dyrbart och heligt. (1 Moseboken 9:5; Psalm 36:9) Att begå självmord är att avsiktligt ta sitt liv, och därför är det något som Gud starkt ogillar. (2 Moseboken 20:13; 1 Johannes 3:15) Innebär detta att man inte bör hålla ett tal vid begravningen av ett självmordsoffer?

Tänk på fallet med kung Saul i Israel. När Saul förstod att han inte skulle överleva sin sista strid mot filistéerna, ”tog ... [han] svärdet och kastade sig på det” för att slippa bli skymfligt behandlad av sina fiender. Filistéerna hittade sedan hans kropp och fäste den vid Bet-Sans mur. När invånarna i Jabesh-Gilead fick reda på vad filistéerna hade gjort, hämtade de liket och brände det. Sedan tog de hans ben och begravde dem. De fastade även i sju dagar, vilket var en traditionell sorgehögtidlighet bland israeliterna. (1 Samuelsboken 31:4, 8–13; 1 Moseboken 50:10) När David, Jehovas smorde, fick höra vad invånarna i Jabesh-Gilead hade gjort, sade han: ”Välsignade må ni vara av Jehova, eftersom ni visade denna kärleksfulla omtanke mot er herre, mot Saul, i det ni begravde honom. Och nu, må Jehova visa kärleksfull omtanke och pålitlighet mot er.” (2 Samuelsboken 2:5, 6) Den inspirerade redogörelsen säger inget om att invånarna i Jabesh-Gilead blev fördömda för att de hade utfört vad som kan betraktas som en begravningsakt för kung Saul. Vi kan jämföra det med hur fallet var med dem som inte fick någon begravning på grund av sina onda gärningar. (Jeremia 25:32, 33) En kristen tjänare kan ta berättelsen om Saul i betraktande när han skall besluta sig för om han kan hålla ett tal vid begravningen av någon som har begått självmord.

Han kan också behöva tänka på syftet med begravningstalet. Till skillnad från dem som tror på själens odödlighet håller inte Jehovas vittnen begravningar med den felaktiga föreställningen att man tar farväl av den avlidne som är på väg till en annan värld. Begravningen hålls inte till nytta för den avlidne, utan det främsta syftet är att trösta de sörjande och att vittna för de närvarande om de dödas tillstånd. (Predikaren 9:5, 10; 2 Korinthierna 1:3–5) Ett annat viktigt skäl till att ha en begravning är att hjälpa alla närvarande att tänka på hur kortvarigt livet är. (Predikaren 7:2) Kommer de här syftena att uppnås om man håller ett tal vid begravningen av någon som har begått självmord?

Det är sant att vissa kan ha en känsla av att personen avsiktligt tog sitt liv, fullt medveten om att han eller hon syndade mot Jehova. Men kan man alltid bekräfta en sådan känsla? Kan det ha varit en oövertänkt, impulsiv handling? En del som försöker begå självmord ångrar sig och fullbordar det inte. Men en person som har dött har ingen möjlighet att ångra det han har gjort.

En annan viktig faktor är de psykiska och känslomässiga störningar som är en bidragande orsak till många självmord. I de här fallen kan  man verkligen tala om självmordsoffer. Enligt viss statistik har 90 procent av alla som begår självmord något slags psykisk eller känslomässig sjukdom eller ett missbruksproblem. Kommer Jehova att förlåta självmord som begås av människor i ett sådant psykiskt tillstånd? Vi har inte möjlighet att avgöra om Jehova anser att den avlidne har begått en oförlåtlig synd. En kristen tjänare kan ta hänsyn till den avlidnes omständigheter och medicinska historia, när han överväger om han skall hålla ett tal vid begravningen eller inte.

Det finns ytterligare en sak att ta hänsyn till: Hur betraktar människor på platsen självmord och det aktuella dödsfallet? Det här är något som i synnerhet angår de äldste, som är intresserade av vilket rykte den lokala församlingen av Jehovas vittnen har. Beroende på hur den allmänna inställningen på platsen är till självmord och särskilt till det aktuella fallet, kan de äldste föredra att inte stödja en sådan begravning offentligt eller ha begravningstalet i Rikets sal.

Men om en kristen tjänare blir ombedd att hålla begravningstalet, kan han kanske anse att han på privat basis kan göra detta. Om han beslutar sig för att göra det, bör han vara försiktig med att uttala sig bestämt om huruvida en uppståndelse är möjlig i det här fallet. Den avlidnes eventuella möjligheter att få liv i framtiden ligger hos Jehova, och ingen är i stånd att säga om den döde kommer att uppstå eller inte. Talaren kan inrikta sig på de bibliska sanningarna om döden, och han kan ge tröst åt de sörjande.