Någonting större än Egyptens skatter

MOSE är en av världshistoriens största gestalter. Fyra bibelböcker – Andra till Femte Moseboken – handlar nästan uteslutande om hur Gud handlade med israeliterna under Moses ledning. Han ledde deras uttåg ur Egypten, han var medlare för lagförbundet, och han vägledde Israel till det utlovade landets gräns. Mose hade uppfostrats i Faraos hushåll, men blev bemyndigad att vara ledare för Guds folk, och även profet, domare och skribent inspirerad av Gud. Ändå var han ”den ojämförligt saktmodigaste av alla”. (4 Moseboken 12:3)

Bibelns berättelse om Mose handlar till största delen om hans 40 sista år i livet – från Israels befrielse ur slaveriet till hans död vid 120 års ålder. Under de 40 åren dessförinnan var han herde i Midjan. Men enligt en källa är ”kanske den mest intressanta, om än den minst kända, perioden i hans liv” de 40 första åren – från hans födelse till hans flykt från Egypten. Vad vet vi egentligen om den här perioden? Hur kan omständigheterna kring Moses uppfostran ha bidragit till att han blev den han blev? Vilken påverkan utsattes han för? Vilka utmaningar ställdes han inför? Och vad kan allt detta lära oss?

Slaveriet i Egypten

Andra Moseboken berättar att en farao började frukta bofasta israeliter i Egypten, eftersom de förökade sig så fort. Han trodde att han handlade ”klokt” och försökte minska deras antal genom att tvinga dem till tyranniskt slavarbete under slavdrivares piskor – bära bördor, göra lerbruk och fylla den dagliga kvoten av tegelstenar. (2 Moseboken 1:8–14; 5:6–18)

Den här bilden av det Egypten som Mose föddes i stämmer väl överens med historiska vittnesbörd. Forntida papyrushandskrifter och åtminstone en gravmålning beskriver hur tegelstenar av lera framställs av slavar under det andra årtusendet f.v.t. eller tidigare. De som ansvarade för framställningen av tegelstenar organiserade hundratals slavar i arbetslag om 6 till 18 personer under en förman eller arbetsledare. Leran måste grävas upp och halmen  transporteras till tegelbruket. Arbetare av olika nationaliteter hämtade upp vatten och använde hackor för att blanda det med lera och halm. Rad efter rad av tegelstenar framställdes med hjälp av rektangulära formar. Arbetare bar sedan med hjälp av ok de soltorkade tegelstenarna till byggplatsen, ibland via en sluttande ramp. Egyptiska förmän med käppar satt eller gick omkring medan de övervakade arbetet.

I en forntida uppteckning berättas det att 39 118 tegelstenar framställdes av 602 arbetare, vilket betyder i genomsnitt 65 tegelstenar per man och arbetsskift. Och ett dokument från 1200-talet f.v.t. säger: ”Männen fyller ... sin kvot av tegelstenar varje dag.” Allt detta påminner mycket om det arbete som israeliterna tvingades utföra och som beskrivs i Andra Moseboken.

Egyptierna lyckades inte minska den hebreiska befolkningen genom sitt förtryck. I stället var det så att ”ju mer ... [egyptierna] höll i med att förtrycka dem, dess mer fortsatte de att föröka sig ..., så att man kände en kväljande skräck till följd av Israels söner”. (2 Moseboken 1:10, 12) Därför beordrade Farao först de hebreiska barnmorskorna och sedan allt sitt folk att döda varje nyfödd israelitisk pojke. Under dessa hemska omständigheter föddes den vackre lille pojken Mose, son till Jokebed och Amram. (2 Moseboken 1:15–22; 6:20; Apostlagärningarna 7:20)

Gömd, funnen och adopterad

Moses föräldrar trotsade Faraos mordiska befallning och gömde sin lille pojke. Gjorde de det trots att spioner och inspektörer regelbundet letade efter spädbarn? Det vet vi inte, men efter tre månader kunde Moses föräldrar i alla fall inte hålla honom gömd längre. Hans desperata mor gjorde därför en korg av papyrus, beströk den med beck för att göra den vattentät och lade sedan sitt barn i den. Man kan säga att Jokebed på ett bokstavligt sätt lydde Faraos befallning att kasta varje nyfödd hebreisk pojke i Nilen, även om hon inte följde själva andemeningen. Mirjam, Moses äldre syster, ställde sig sedan i närheten för att se hur det gick. (2 Moseboken 1:22–2:4)

Om det var Jokebeds avsikt att Faraos dotter skulle hitta Mose när hon kom till floden för att bada är osäkert, men det var i alla fall vad som hände. Prinsessan insåg att det här var ett hebreiskt barn. Vad skulle hon göra? Skulle hon lyda sin far och döda det? Nej, hon reagerade på samma sätt som de flesta kvinnor helt naturligt skulle ha gjort. Hon handlade av medkänsla.

Mirjam kom snart fram. Skall jag kalla på en hebreisk kvinna, så att hon ammar upp barnet  åt dig? frågade hon. Somliga uppfattar det här som mycket ironiskt. Moses syster ställs i kontrast till Farao, som gjorde upp planer med sina rådgivare för att handla ”klokt” med hebréerna. Moses liv och hälsa kunde naturligtvis inte tryggas förrän prinsessan hade gått med på Mirjams plan. ”Gå!” svarade Faraos dotter, och Mirjam kallade genast på sin mor. I en märklig uppgörelse anställdes sedan Jokebed för att uppfostra sitt eget barn med kungligt beskydd. (2 Moseboken 2:5–9)

Prinsessans medkänsla utgjorde verkligen en kontrast till hennes fars grymhet. Hon var varken okunnig eller förd bakom ljuset när det gällde barnet. Hennes varma känslor för det fick henne att adoptera det, och att hon gick med på förslaget om en hebreisk amma visar att hon inte delade sin fars fördomar.

Uppfostran och utbildning

Jokebed ”tog ... barnet och ammade upp det. Och barnet växte upp. Sedan förde hon honom till Faraos dotter, så att han blev till en son åt henne.” (2 Moseboken 2:9, 10) Bibeln säger inte hur länge Mose levde tillsammans med sina biologiska föräldrar. En del tror att det måste ha varit åtminstone tills han blev avvand – två eller tre år – men det kan ha varit längre. Andra Moseboken omnämner ingen specifik ålder, utan säger bara att han ”växte upp” med sina föräldrar. Amram och Jokebed använde i alla fall helt säkert tiden till att berätta för sin son om hans hebreiska ursprung och att undervisa honom om Jehova. Hur väl de hade lyckats att ingjuta tro på och kärlek till rättfärdighet i pojkens hjärta kunde endast tiden utvisa.

När Mose lämnades tillbaka till Faraos dotter, utbildades han ”i all egyptiernas vishet”. (Apostlagärningarna 7:22) Denna gedigna utbildning skulle kvalificera Mose för ett statligt ämbete, och den innefattade matematik, geometri, arkitektur, byggnadskonst och andra former av konst och vetenskap. Antagligen ville den kungliga familjen att han även skulle undervisas i egyptisk religion.

Mose kan ha fått sin privilegierade utbildning tillsammans med andra kungliga barn. Bland dem som fick sådan hög utbildning fanns ”främmande härskares barn som sändes till Egypten eller som fördes dit som gisslan för att bli ’civiliserade’ och som sedan återvände för att styra som vasaller” trogna Farao. (The Reign of Thutmose IV, av Betsy M. Bryan) I barnhem som var anslutna till kungliga palats verkar ungdomar ha övats för tjänsten som hovfunktionärer. * Inskriptioner daterade till de tidsperioder som kallas Mellersta Riket och Nya Riket visar att flera av Faraos personliga tjänare och höga regeringstjänstemän behöll den ärofulla titeln ”Barn av barnhemmet” även som vuxna.

Hovlivet skulle sätta Mose på prov. Där erbjöds han rikedom, lyx och makt. Det fanns också moraliska faror. Hur skulle Mose reagera? Mot vem skulle han vara lojal? Var han verkligen en Jehovas tillbedjare innerst inne – en broder till de förtryckta hebréerna – eller föredrog han det som det hedniska Egypten hade att erbjuda?

 Ett mycket viktigt beslut

När Mose var 40 år och skulle ha kunnat vara alltigenom egyptier, gick han ut för att se på de bördor som hans bröder bar. Det han därefter gjorde visar att det inte bara handlade om nyfikenhet; han längtade efter att få hjälpa dem. När han fick se en egyptier slå en hebré, ingrep han och dödade förtryckaren. Den handlingen visade att Moses hjärta var hos hans bröder. Den döde mannen var troligen en ämbetsman, som då blev dödad i tjänsten. I egyptiernas ögon hade Mose all anledning att vara lojal mot Farao. Men det som drev Mose var också kärlek till rättvisa, en egenskap han visade nästa dag när han ingrep mot en hebré som helt orättvist slog sin kamrat. Mose ville befria hebréerna från det hårda slaveriet, men när Farao fick reda på hans avhopp och försökte döda honom, tvingades han fly till Midjan. (2 Moseboken 2:11–15; Apostlagärningarna 7:23–29) *

Moses val av tidpunkt för att befria Guds folk stämde inte överens med Guds. Men det han gjorde visade att han hade tro. I Hebréerna 11:24–26 står det: ”Genom tro vägrade Mose, när han hade blivit stor, att låta kalla sig son av Faraos dotter och valde att hellre bli illa behandlad tillsammans med Guds folk än att ha den tillfälliga njutningen av synd.” Varför det? ”Eftersom han höll Kristi smälek för en större rikedom än Egyptens skatter; han hade nämligen blicken stadigt riktad mot utbetalningen av lönen.” Denna ovanliga användning av uttrycket ”Kristus”, som betyder ”den smorde”, passar in på Mose i den meningen att han längre fram fick ett speciellt uppdrag direkt av Jehova.

Tänk! Mose fick en uppfostran som var förbehållen egyptiska aristokrater. Genom sin ställning kunde han ha fått en lysande karriär och alla tänkbara nöjen och njutningar. Ändå tackade han nej till alltihop. Han kunde inte få livet i den tyranniske Faraos hov att stämma överens med kärleken till Jehova och till rättvisan. Att Mose kände till och mediterade över Guds löften till hans förfäder Abraham, Isak och Jakob hjälpte honom att välja Guds sida. Därför kunde Jehova använda honom i en mycket viktig uppgift i samband med genomförandet av sin vilja.

Alla ställs vi inför olika valmöjligheter där vi måste bestämma vad som är viktigast. Du kanske, precis som Mose, står inför ett svårt beslut. Skall du, oavsett vad det kostar, överge vissa levnadsvanor eller avstå från uppenbara fördelar? Om du måste fatta ett sådant beslut, kom då ihåg att Mose betraktade vänskapen med Jehova som värdefullare än alla Egyptens skatter, och han ångrade aldrig det.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 11]

Avtal med ammor

Normalt sett ammade mödrarna själva sina barn. Men Brevard Childs säger i Journal of Biblical Literature att ”aristokratiska familjer [i Främre Orienten] i vissa fall anställde en amma. Detta var också vanligt när modern inte kunde amma sitt barn eller när modern var okänd. Amman tog på sig ansvaret att uppfostra barnet och att amma det under den avtalade tiden.” Flera avtal med ammor skrivna på papyrus i det forntida Främre Orienten finns bevarade. I dessa dokument nämns det som var en utbredd företeelse från den sumeriska tiden till den senhellenistiska i Egypten. Gemensamt för dessa dokument är att de omnämner de personer som avtalet gäller, avtalets giltighetstid, arbetsförhållanden, särskilda föreskrifter om maten, böter för kontraktsbrott, lön och hur lönen skulle betalas ut. Det var vanligt att ”ammans anställningstid sträckte sig över en period på två till tre år”, förklarar Brevard Childs. ”Amman uppfostrade barnet i sitt eget hem, men måste emellanåt lämna tillbaka det till dess ägare för inspektion.”

[Bilder på sidan 9]

Tillverkningen av tegelstenar i Egypten har inte förändrats mycket sedan Moses dagar, vilket framgår av en forntida målning

[Bildkällor]

Ovan: Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.; nedan: Erich Lessing/Art Resource, NY