Vad har hänt med helvetet?

VAD tänker du på när du hör ordet ”helvete”? Föreställer du dig helvetet som en bokstavlig plats av eld och svavel, av evig pina och ångest? Eller är helvetet kanske en symbolisk beskrivning av ett tillstånd?

I många hundra år har kristenhetens religiösa ledare menat att ett brinnande helvete med hemsk pina är syndarnas säkra öde, och det här är fortfarande en vanlig uppfattning bland många andra religiösa grupper. ”Kristendomen har kanske gjort helvetet till ett allmänt begrepp, men den har inte monopol på läran”, säger tidskriften U.S.News & World Report. ”Hotet om ett smärtsamt straff i livet efter detta har motsvarigheter i nästan varje större religion i världen och även i vissa mindre.” Hinduer, buddhister, muslimer, jainister och taoister tror på ett helvete av ett eller annat slag.

I dag förknippar emellertid många helvetet med något annat. ”Det traditionella helvetet har fortfarande sina anhängare, men samtidigt har somliga börjat betrakta evig fördömelse som en särskilt otrevlig, avskild fångenskap; man menar att helvetet kanske inte är så hett när allt kommer omkring”, förklarar ovannämnda tidskrift.

Den jesuitiska tidskriften La Civiltà Cattolica skrev följande: ”Det är missvisande ... att tro att Gud, med hjälp av demoner, utsätter de fördömda för svåra plågor, till exempel genom eld.” Den tillade: ”Helvetet existerar, inte som en plats, utan som ett tillstånd hos den som känner smärtan av att vara avskild från Gud.” Påven Johannes Paulus II sade så här 1999: ”Helvetet är inte en plats; det anger i stället tillståndet hos dem som frivilligt och definitivt avskiljer sig från Gud, källan till allt liv och all glädje.” Angående de bilder som framställer helvetet som en brinnande plats sade han: ”De skildrar den fullständiga frustrationen och tomheten i ett liv utan Gud.” Hade påven beskrivit helvetet som något i stil med ”flammor och en rödklädd djävul med eldgaffel, skulle folk inte ha tagit honom på allvar”, säger kyrkohistorikern Martin Marty.

Liknande förändringar har skett inom andra religiösa organisationer. I en rapport från Engelska kyrkans kommission för lärofrågor kunde man läsa följande: ”Helvetet är inte evig pina; det är det slutliga och oåterkalleliga valet av det som så fullständigt och absolut står i motsats till Gud att det enda slutet är ett fullständigt icke-vara.”

I den amerikanska episkopalkyrkans katekes definieras helvetet som ”evig död på grund av att man förkastat Gud”. U.S.News & World Report skriver att ett ökande antal människor stöder tanken på att ”de ondas slutliga öde är förintelse, inte evigt lidande. ... [De] menar att de  som slutgiltigt förkastar Gud helt enkelt kommer att utplånas i helvetets ’förtärande eld’.”

Även om det är populärt att överge tanken på helvetets alla kval, fortsätter många att hålla fast vid tron på att helvetet är en bokstavlig plats av pina. ”Skriften omtalar klart och tydligt helvetet som en brinnande pinoplats”, säger Albert Mohler, medlem av Southern Baptist Theological Seminary i Louisville i Kentucky i USA. Och i rapporten The Nature of Hell, som utarbetats av Evangelical Alliance Commission, sägs det: ”Helvetet är en medveten upplevelse av förkastelse och pina.” Den tillägger: ”I helvetet finns det olika grader av straff och lidande som står i relation till hur svåra synder man begått i jordelivet.”

Är då helvetet en brinnande plats av evig pina, eller är det en plats av förintelse? Eller är det bara ett tillstånd av avskildhet från Gud? Ja, vad är egentligen helvetet?

[Ruta/bild på sidan 4]

Historiska fakta om helvetet

NÄR omfattade bekännande kristna tron på ett helvete? Det var långt efter Jesu Kristi och hans apostlars tid. ”Skriften Petrusapokalypsen (100-talet v.t.) var det första [apokryfiska] kristna verk som skildrade syndares straff och plågor i helvetet”, uppger det franska uppslagsverket Encyclopædia Universalis.

Det rådde emellertid stor oenighet beträffande helvetet bland de tidiga kyrkofäderna. Justinus Martyren, Klemens av Alexandria, Tertullianus och Cyprianus trodde att helvetet var en brinnande plats. Origenes och teologen Gregorios av Nyssa ansåg helvetet vara en plats av avskildhet från Gud – en plats av andligt lidande. Augustinus av Hippo däremot trodde att helvetets lidande var både andligt och förnimbart – en uppfattning som kom att accepteras. ”På 400-talet var den stränga läran att syndare inte kommer att få någon mer chans efter detta livet och att den eld som skall uppsluka dem aldrig kommer att utsläckas förhärskande överallt”, skrev professor J. N. D. Kelly.

På 1500-talet uppfattade sådana protestantiska reformatorer som Martin Luther och Jean Calvin helvetets svåra plågor som en symbol för evig avskildhet från Gud. Föreställningen att helvetet var en plats av pina återkom emellertid under de två följande århundradena. På 1700-talet brukade den protestantiske predikanten Jonathan Edwards skrämma kolonitidens amerikaner med livfulla beskrivningar av helvetet.

Kort därefter började emellertid helvetets eld att falna. ”Nittonhundratalet blev nästan helvetets död”, uppger U.S.News & World Report.

[Bilder]

Justinus Martyren trodde att helvetet var en brinnande plats

Augustinus av Hippo lärde att helvetets lidande var både andligt och fysiskt