Levnadsskildring

”Jag skulle inte vilja ändra på någonting!”

BERÄTTAT AV GLADYS ALLEN

Ibland frågar någon: ”Om du fick leva om ditt liv, vad skulle du då vilja ändra på?” Jag kan uppriktigt svara: ”Jag skulle inte vilja ändra på någonting!” Låt mig förklara varför jag känner det på det här sättet.

PÅ SOMMAREN 1929, när jag var två år, hände det min far, Matthew Allen, något underbart. Han fick tag på broschyren Millioner som nu lefva skola aldrig dö, utgiven av Internationella Bibelstudiesällskapet, som Jehovas vittnen då kallades. Efter att ha snabbt läst igenom bara några sidor av den utropade pappa: ”Det här är det mest fantastiska jag någonsin läst!”

Kort därefter skaffade sig pappa flera av bibelforskarnas skrifter, och han började genast tala med sina grannar om det han fick lära sig. Men på landsbygden där vi bodde fanns det ingen församling av Jehovas vittnen. Och då pappa insåg behovet av regelbunden samvaro med andra kristna, så flyttade vi 1935 till Orangeville i Ontario i Canada, där det fanns en församling.

På den tiden uppmuntrades inte alltid barn att vara med vid församlingens möten. De brukade vanligtvis leka utanför möteslokalen tills de vuxna var klara med mötet. Pappa gillade inte det här. ”Om mötena är bra för mig, så är de bra för mina barn”, resonerade han. Så trots att pappa bara hade varit tillsammans med Jehovas vittnen en kort tid sade han till min bror Bob, mina systrar Ella och Ruby och mig att vara med de vuxna vid mötena, och det var vi. Snart var flera av de andra vittnenas barn också med. Att vara med vid och  delta i möten kom att bli en mycket viktig del av vårt liv.

Pappa älskade Bibeln, och han kunde verkligen göra de bibliska berättelserna levande. På så sätt inskärpte han i våra unga hjärtan viktiga lärdomar som jag än i dag minns med värme. En sådan lärdom var att Jehova välsignar dem som lyder honom.

Pappa lärde oss också att använda Bibeln för att försvara vår tro. Vi brukade göra detta till en lek. Pappa kanske sade: ”Jag tror att jag kommer till himlen när jag dör. Bevisa nu för mig att jag inte gör det.” Ruby och jag brukade energiskt söka i konkordansen för att hitta bibelställen som vi kunde använda för att motbevisa den läran. När vi läst upp de bibelställen som vi hittat, brukade pappa säga: ”Det var intressant, men jag är fortfarande inte övertygad.” Så vi fortsatte vårt sökande i konkordansen. Det här kunde pågå i timmar ända tills pappa var nöjd med svaren vi gav. På det här sättet blev Ruby och jag väl rustade för att förklara vår tro och försvara den.

Att komma över människofruktan

Jag måste dock erkänna att det fanns sidor av livet som kristen som jag, trots den fina fostran jag fått hemma och vid församlingens möten, tyckte var svåra. Som många ungdomar tyckte jag inte om att skilja mig från mängden. Särskilt svårt var det att vara annorlunda än mina klasskamrater. En tidig trosprövning var det vi kallade informationsparader.

Dessa parader innebar att en grupp bröder och systrar sakta tågade genom huvudgatorna i staden och bar plakat med slogans på. Alla kände alla i vår stad med cirka 3 000 invånare. Under en parad gick jag längst bak i ledet och bar ett plakat med orden ”Religionen är en snara och en racket [ett bedrägeri]”. Några av mina skolkamrater fick då syn på mig och tog genast plats i ledet efter mig och sjöng ”God Save the King” (Canadas nationalsång). Hur skulle jag klara det här? Jag bad innerligt om styrka att kunna fortsätta. När paraden äntligen var över, skyndade jag till Rikets sal för att lämna in mitt plakat och sedan gå hem. Men den som hade ansvaret sade till mig att de behövde ytterligare en person för att bära ett plakat i nästa parad som just skulle börja. Så jag gick ut igen och bad innerligare än någonsin. Men vid det här laget hade mina klasskamrater tröttnat och gått hem. Mina böner om styrka blev till böner av tacksägelse. (Ordspråken 3:5)

Heltidstjänare var alltid välkomna i vårt hem. De var en lycklig grupp, och det var ett nöje att ha dem som gäster. Så långt tillbaka jag kan minnas höll mina föräldrar alltid fram heltidstjänsten för oss barn som den bästa möjliga levnadsbanan.

Tack vare deras uppmuntran började jag i heltidstjänsten 1945. Jag förenade mig senare med min syster Ella, som var pionjär i London i Ontario. Där fick jag pröva på ett slag av tjänst som jag aldrig trodde jag skulle klara av. Bröderna brukade gå från bord till bord i barerna för att erbjuda gästerna exemplar av Vakttornet och En Ny Värld (nu Vakna!). Som  väl var gjorde vi det här arbetet på lördagseftermiddagar, så jag hade hela veckan på mig att be om mod att gå! Nej, det arbetet var inte lätt för mig, men det var lärorikt.

Jag lärde mig också att sprida specialnummer av En Ny Värld som handlade om förföljelsen av våra bröder i nazistiska koncentrationsläger. Vi kontaktade framför allt betydande kanadensiska affärsmän, bland annat direktörer för stora företag. Jag har under årens lopp funnit att Jehova alltid ger oss kraft så länge vi förtröstar på honom. Som pappa brukade säga, välsignar Jehova dem som lyder honom.

Jag tackar ja till inbjudan att tjäna i Quebec

Den 4 juli 1940 blev Jehovas vittnens arbete förbjudet i Canada. Förbudet lyftes senare, men i provinsen Quebec förföljdes vi fortfarande av den romersk-katolska kyrkan. För att rikta uppmärksamheten på övergreppen mot våra bröder där drogs en speciell kampanj i gång med den kraftfullt formulerade traktaten Quebec’s Burning Hate for God and Christ and Freedom Is the Shame of All Canada (Quebecs brinnande hat mot Gud och Kristus och friheten är en skam för hela Canada). Nathan H. Knorr, medlem av Jehovas vittnens styrande krets, sammanträffade med hundratals pionjärer i staden Montreal för att förklara vad det vi just skulle påbörja skulle kunna få för följder. Broder Knorr sade att om vi gick med på att ta del i kampanjen, fick vi räkna med att vi kunde bli arresterade och satta i fängelse. Och precis så blev det! Under en period arresterades jag 15 gånger. När vi gick ut i tjänsten på fältet såg vi till att ha med oss tandborste och kam, ifall vi skulle få tillbringa natten i fängelse!

Till att börja med utförde vi det mesta av det här arbetet på natten för att inte dra till oss så stor uppmärksamhet. Jag brukade ha ett extra förråd av traktater i en väska som jag hängde runt halsen under min kappa. Väskan full med traktater var ganska skrymmande, vilket fick mig att se ut som om jag väntade barn. Detta visade sig vara en fördel när jag steg på en fullsatt spårvagn för att åka till mitt distrikt. Mer än en artig herre reste sig och erbjöd den ”havande” damen sin plats.

Så småningom började vi att sprida traktaten på dagtid. Vi lämnade traktater vid tre eller fyra dörrar och fortsatte sedan till ett annat distrikt. Detta gick vanligtvis bra. Men om en präst fick veta att vi var i området, kunde vi räkna med svårigheter. En gång eggade en präst upp en pöbelhop på mellan 50 och 60 vuxna och barn att kasta tomater och ägg på oss. Vi sökte skydd hemma hos en kristen syster, där vi fick sova över på golvet.

Då det fanns ett stort behov av pionjärer som kunde predika för de fransktalande invånarna i Quebec, började min syster Ruby och jag lära oss franska i december 1958. Vi skickades sedan till ett antal fransktalande områden i provinsen. Det ena distriktet var inte det andra likt. På ett ställe fick vi i två års tid gå från dörr till dörr åtta timmar om dagen utan att någon öppnade! Människorna kom bara till dörren och kikade genom persiennen för att sedan stänga den. Men vi gav inte upp, och i dag finns det två blomstrande församlingar i den staden.

Uppehållna av Jehova på alla sätt

År 1965 började vi arbeta som pionjärer med särskilt uppdrag. På en plats dit vi förordnats att tjäna kom vi att till fullo förstå innebörden i Paulus ord i 1 Timoteus 6:8: ”När vi har vad som när och skyler, skall vi vara nöjda med dessa ting.” Vi var tvungna att hålla en sträng budget för att klara av våra utgifter. Därför satte vi av pengar för värme, hyra, elektricitet och mat. När vi hade gjort det hade vi 25 cent över att använda som vi ville under resten av månaden.

Med dessa begränsade tillgångar hade vi bara råd att ha värmen på under några  timmar på natten. Så vi hade aldrig över 15 grader i vårt sovrum, och oftast var det mycket kallare. En dag kom sonen till en av dem som Ruby studerade Bibeln med på besök. Han måste ha gått hem och talat om för sin mamma att vi höll på att frysa ihjäl, för efteråt sände hon oss tio dollar i månaden att köpa olja för, så att vi kunde ha värmen på hela tiden. Vi kände det inte som om vi saknade någonting. Vi var inte rika, men vi hade alltid det nödvändiga. Hade vi något över, betraktade vi det som en välsignelse. Hur sanna är inte orden i Psalm 37:25: ”Jag [har] inte sett den rättfärdige helt övergiven eller hans avkomma söka efter bröd”!

Trots det motstånd vi mötte hade jag glädjen att få se ett antal av dem som jag studerade Bibeln med ta emot sanningen. En del började i heltidstjänsten, vilket gladde mig särskilt.

Vi lyckas klara av nya prövningar

År 1970 blev Cornwall i Ontario vårt nya distrikt. Ungefär ett år efter det att vi kommit till Cornwall blev mamma sjuk. Pappa hade gått bort 1957, och mina båda systrar och jag turades nu om att sköta mamma tills hon dog 1972. Våra pionjärkamrater, Ella Lisitza och Ann Kowalenko, stöttade och hjälpte oss kärleksfullt under den här tiden. De tog hand om våra bibelstudier och andra förpliktelser när vi var borta. Hur sanna är inte orden i Ordspråken 18:24: ”Det finns en vän som är mer trogen än en bror”!

Livet är sannerligen fullt av svårigheter. Men med Jehovas kärleksfulla arm som stöd har jag kunnat möta dem. Jag gläder mig över att kunna fortsätta i heltidstjänsten. Bob, som dog 1993, använde över 20 år i pionjärtjänsten, varav 10 dyrbara år som pionjär tillsammans med sin hustru, Doll. Min äldsta syster, Ella, som gick bort i oktober 1998, var pionjär i över 30 år och behöll alltid pionjärandan. År 1991 fick min andra syster, Ruby, veta att hon hade cancer. Ändå använde hon sina begränsade krafter till att predika de goda nyheterna. Hon hade också kvar sitt sinne för humor ända till sin död, morgonen den 26 september 1999. Även om jag inte längre  har kvar mina systrar, har jag en andlig familj av bröder och systrar som hjälper mig att bevara mitt sinne för humor.

När jag ser tillbaka på mitt liv, vad skulle jag då vilja ändra på? Jag gifte mig aldrig, men jag har varit välsignad med kärleksfulla föräldrar, en bror och systrar som satte sanningen främst i sina liv. Jag ser fram emot att snart få se dem i uppståndelsen. Jag kan känna min pappa krama om mig och se min mammas tårar när vi omfamnar varandra. Ella, Ruby och Bob kommer att hoppa högt av glädje.

Till dess är det mitt mål att fortsätta att använda det mått av hälsa och krafter jag har kvar till att prisa och ära Jehova. Pionjärtjänsten är ett underbart, tillfredsställande liv. Det är precis som psalmisten sade om dem som vandrar på Jehovas vägar: ”Lycklig kommer du att vara, och det kommer att gå dig väl.” (Psalm 128:1, 2)

[Bilder på sidan 26]

Pappa älskade Bibeln. Han lärde oss att använda den för att försvara vår tro

[Bild på sidan 28]

Från vänster: Ruby, jag, Bob, Ella, mamma och pappa 1947

[Bild på sidan 28]

Främre raden från vänster: Jag, Ruby och Ella på områdessammankomst 1998