Bör man vara sorglös?

MÅNGA skulle troligen se det som något positivt att betraktas som sorglös, att man är lätt om hjärtat, glad och fri från sorger och bekymmer. Men det finns en annan sida av sorglösheten. Bibeln säger: ”Det är de enfaldigas sorglöshet som kommer att tillintetgöra dem.” (Ordspråken 1:32) Vad betyder det?

Andra bibelöversättningar återger ordet i den hebreiska grundtexten med sådana uttryck som ”obetänksam bekymmerslöshet” (American Standard Version) och ”självbelåtenhet”. (The New English Bible) I den här bemärkelsen är sorglöshet kopplad till lättja, lättsinne och obetänksamhet och därmed till enfald eller dåraktighet.

Under det första århundradet var kristna i församlingen i Laodikeia tanklöst omedvetna om sina andliga brister eller självbelåtna trots de här svagheterna. De skröt självbelåtet att de ”behövde ingenting alls”. Jesus Kristus tillrättavisade dem genom att uppmana dem att återuppliva sin kristna nitälskan. (Uppenbarelseboken 3:14–19)

Även människorna på Noas tid kännetecknades av en sorglöst självbelåten inställning. De var helt upptagna med det som hörde vardagslivet till, de ”åt och drack, män gifte sig och kvinnor bortgiftes, ... och de tog ingen notis förrän den stora översvämningen kom och ryckte dem alla bort”. Jesus tillade därefter: ”Så kommer Människosonens närvaro att vara.” (Matteus 24:37–39)

Bibliska profetior som har gått i uppfyllelse visar att vi lever under ”Människosonens [Jesu Kristi] närvaro”. Låt oss aldrig bli självbelåtna eller obetänksamt bekymmerslösa, det vill säga sorglösa i negativ bemärkelse. (Lukas 21:29–36)