Bör kristna vara svartsjuka?

SVARTSJUKA – är det en egenskap som kristna bör utveckla? Som kristna blir vi uppmuntrade att ”jaga efter kärleken”, och vi får veta att ”kärleken är inte svartsjuk”. (1 Korinthierna 13:4; 14:1) Å andra sidan sägs det att ”Jehova ... är en svartsjuk Gud”, och vi får befallningen att ”bli ... Guds efterliknare”. (2 Moseboken 34:14; Efesierna 5:1) Varför denna skenbara motsägelse?

Det beror på att de hebreiska och grekiska orden för ”svartsjuka” i Bibeln kan ha många olika betydelser. Orden kan antingen syfta på en positiv eller en negativ egenskap eller känsla beroende på i vilket sammanhang de används. Det hebreiska ordet för ”svartsjuka” kan till exempel beteckna ”krav på odelad hängivenhet; det att inte tolerera någon som helst rivalitet; nit; nitälskan; svartsjuka [rättfärdig eller syndig]; avund”. Det motsvarande grekiska ordet har liknande betydelse. De här orden kan syfta på en snedvriden, förvrängd känsla riktad mot en misstänkt rival eller mot någon som man tror är överlägsen i något avseende. (Ordspråken 14:30) De kan också syfta på ett positivt uttryck för en gudagiven egenskap – att man vill skydda någon man älskar mot skada. (2 Korinthierna 11:2)

Det främsta exemplet

Jehova är det främsta exemplet på att visa tillbörlig svartsjuka. Hans motiv är rena och bygger på en önskan att skydda sitt folk mot andligt och moraliskt fördärv. Han sade om sitt forntida folk, som omtalas bildligt som Sion: ”Jag skall svartsjukt nitälska för Sion med stor svartsjuka, och med stort raseri skall jag svartsjukt nitälska för henne.” (Sakarja 8:2) Precis som en kärleksfull far alltid är redo att skydda sina barn mot sådant som skadar, är Jehova redo att skydda sina tjänare mot fysisk och andlig fara.

För att skydda sina tjänare har Jehova gett dem sitt ord, Bibeln. Det uppmuntrar dem verkligen till att vandra i vishet, och det innehåller många exempel på sådana som har gjort det. I Jesaja 48:17 står det: ”Jag, Jehova, är din Gud, den som lär dig att göra det som är till nytta för dig, den som låter dig beträda den väg du bör vandra.” Det är verkligen tröstande att veta att hans svartsjuka får honom att bry sig om oss och vaka över oss! Om han inte var svartsjuk på det här positiva sättet, skulle vi på grund av vår bristande erfarenhet ta skada på många olika sätt. Jehovas svartsjuka är definitivt inte självisk.

Men vad är det då för skillnad mellan tillbörlig svartsjuka och otillbörlig svartsjuka? För att få reda på det skall vi se närmare på två exempel – Mirjam och Pinehas. Lägg märke till vad som fick dem att handla som de gjorde.

Mirjam och Pinehas

Mirjam var en äldre syster till Mose och Aron, som ledde israeliterna under uttåget ur Egypten. När israeliterna befann sig i vildmarken, blev Mirjam svartsjuk, eller avundsjuk, på  sin bror Mose. Bibelns berättelse lyder: ”Nu började Mirjam och Aron tala emot Mose för den kusitiska hustrus skull som han hade tagit. ... Och de höll i med att säga: ’Är det bara genom Mose ensam som Jehova har talat? Är det inte också genom oss som han har talat?’” Tydligen tog Mirjam ledningen i det här angreppet på Mose, för Jehova tillrättavisade Mirjam – inte Aron – genom att ge henne spetälska i en vecka för hennes respektlösa uppträdande. (4 Moseboken 12:1–15)

Vad fick Mirjam att göra så här mot Mose? Var det för att hon månade om den sanna tillbedjan och ville skydda andra israeliter mot skada? Tydligtvis inte. Det verkar i stället som om Mirjam hade låtit en otillbörlig längtan efter mer prestige och myndighet välla upp inom sig. Som profetissa i Israel var hon mycket respekterad bland folket, i synnerhet av kvinnorna. Hon ledde dem i musik och sång när israeliterna hade blivit mirakulöst räddade vid Röda havet. Men nu hade kanske Mirjam blivit överdrivet rädd för att förlora en del av sin bemärkthet till en eventuell rival – Moses hustru. Hon drevs alltså av självisk svartsjuka, vilket fick henne att sätta sig upp mot Mose, den som Gud hade utvalt. (2 Moseboken 15:1, 20, 21)

Pinehas däremot hade ett annat motiv till det han gjorde. Strax innan israeliterna gick in i det utlovade landet, när de var lägrade på Moabs slätter, lockade moabitiska och midjanitiska kvinnor många israelitiska män till omoraliskhet och avgudadyrkan. För att rena lägret och vända bort Jehovas brinnande vrede fick Israels domare direktiv om att döda alla män som på så sätt hade avfallit. I omoraliska syften förde den simeonitiske hövdingen Simri skamlöst den midjanitiska kvinnan Kosbi in i lägret ”inför Israels söners hela menighets ögon”. Pinehas handlade beslutsamt. Driven av känslor av svartsjuka, eller nit, för Jehovas tillbedjan och en önskan att bevara den moraliska renheten i lägret avrättade han dem båda medan de begick otukt i sitt tält. Han blev lovordad för sin ”svartsjuka vrede” (The New English Bible), alltså att han ”inte tålde någon som helst rivalitet” gentemot Jehova. Pinehas snabba ingripande stoppade den hemsökelse som redan hade krävt 24 000 liv, och Jehova belönade honom med ett förbund om att prästämbetet skulle förbli i hans släktlinje till obestämd tid. (4 Moseboken 25:4–13)

Vad var skillnaden mellan de här två uttrycken för svartsjuka? Jo, Mirjam gick emot sin bror på grund av självisk svartsjuka, medan Pinehas verkställde en dom grundad på tillbörlig svartsjuka. Det finns tillfällen då vi, likt Pinehas, bör känna oss manade att försvara Jehovas namn, tillbedjan och folk i ord eller handling.

Missriktad svartsjuka

Är det då möjligt att känna missriktad svartsjuka? Ja, det är det. De flesta judarna under det första århundradet kände sådan svartsjuka. De slog svartsjukt vakt om den gudagivna Lagen och sina traditioner. I sina försök att skydda Lagen skapade de oändligt många detaljerade regler och begränsningar som blev en tung  börda för folket. (Matteus 23:4) De kunde inte eller ville inte inse att Gud nu hade ersatt den mosaiska lagen med den verklighet som den förebildade, och deras missriktade svartsjuka fick dem att ge utlopp åt okontrollerad vrede mot Jesu Kristi efterföljare. Aposteln Paulus, som själv en gång var svartsjukt lojal mot Lagen på ett missriktat sätt, visade att de som försvarade Lagen hade ”nitälskan [svartsjuka] för Gud, men inte enligt exakt kunskap”. (Romarna 10:2; Galaterna 1:14)

Även för många av de judar som blev kristna var det svårt att göra sig av med den här överdrivna nitälskan för Lagen. Efter sin tredje missionsresa avgav Paulus en rapport för den styrande kretsen under det första århundradet om nationernas omvändelse. Vid den tiden var tusentals kristna judar ”nitiska för Lagen”. (Apostlagärningarna 21:20) Det här var flera år efter det att den styrande kretsen hade beslutat att icke-judiska kristna inte behövde omskäras. Frågor som hade att göra med om man skulle följa Lagen hade orsakat stridigheter i församlingen. (Apostlagärningarna 15:1, 2, 28, 29; Galaterna 4:9, 10; 5:7–12) Vissa judekristna förstod inte helt och fullt hur Jehova nu handlade med sitt folk och insisterade därför på sina egna uppfattningar och kritiserade andras. (Kolosserna 2:17; Hebréerna 10:1)

Vi måste alltså undvika snaran att svartsjukt försöka värna om uppfattningar eller tillvägagångssätt som vi själva tycker om men som inte är fast grundade på Guds ord. Vi gör väl i att godta det klara ljus som sprids över Guds ord genom den kanal som Jehova använder i dag.

Var svartsjuk för Jehova

Tillbörlig svartsjuka har emellertid sin plats i sann tillbedjan. När vi tenderar att bli överdrivet bekymrade över vårt eget anseende eller våra egna rättigheter, riktar tillbörlig svartsjuka vår uppmärksamhet mot Jehova. Den får oss att finna sätt att förkunna sanningen om honom och försvara hans vägar och hans folk.

Akiko, en heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen, blev bryskt avsnäst i tjänsten på fältet av en person som hade felaktiga uppfattningar om Guds lag om blodet. Akiko försvarade taktfullt Guds ord och nämnde även de medicinska komplikationer och problem som är förknippade med blodtransfusioner. Hon drevs av en ivrig önskan att tala om Jehova, och hon vände samtalet, så att det kom in på vad hon förstod var den verkliga orsaken till kvinnans invändningar – hennes bristande tro på en Skapare. Akiko resonerade med henne om hur skapelsen stöder tron på en Skapare. Hennes modiga försvar ledde till att hon kunde undanröja ogrundade fördomar och dessutom till att hon kunde börja studera Bibeln med kvinnan. I dag är den tidigare så arga kvinnan en lovprisare av Jehova.

Tillbörlig svartsjuka, eller nitälskan, för sann tillbedjan får oss att vara vakna för tillfällen att tala om vår tro och försvara den på arbetet, i skolan, i affären och när vi är ute och reser.  Midori, till exempel, är inställd på att tala med sina arbetskamrater om sin tro. En kollega i 40-årsåldern sade att hon inte ville ha något att göra med Jehovas vittnen. Senare, under ett annat samtal, klagade kvinnan över att hennes dotter höll på att utveckla dåliga personlighetsdrag. Midori visade henne boken Ungdomar frågar – svar som fungerar  * och erbjöd sig att studera den med dottern. Ett studium inleddes, men mamman var inte med vid samtalen. Midori bestämde sig för att visa videofilmen Jehovas vittnen – organisationen bakom namnet* för kvinnan. Det här undanröjde många av hennes missuppfattningar. Hon blev så rörd av det hon såg att hon sade: ”Jag vill bli som Jehovas vittnen.” Efter det började hon vara med vid dotterns bibelstudium.

Tillbörlig svartsjuka har också sin plats i den kristna församlingen. Den främjar en varm anda av kärlek och omtanke och får oss att stå emot påverkan som skulle kunna skada våra andliga bröder, till exempel skadligt skvaller och avfälliga tankar. Tillbörlig svartsjuka får oss att stödja beslut från äldstebröder som ibland finner det nödvändigt att tillrättavisa någon som har felat. (1 Korinthierna 5:11–13; 1 Timoteus 5:20) Paulus skrev följande om sina svartsjuka känslor för sina medtroende i församlingen i Korinth: ”Jag vakar svartsjukt över er med gudaktig svartsjuka, ty jag har personligen lovat er i äktenskap åt en enda man för att kunna ställa fram er som en kysk jungfru för Kristus.” (2 Korinthierna 11:2) Vår svartsjuka driver även oss att göra vad vi kan för att skydda renheten i fråga om trosuppfattningar, andlighet och moral hos alla i församlingen.

Ja, svartsjuka av rätt motiv – svartsjuka lik Guds – har ett sunt inflytande på andra. Den gör att vi får Jehovas godkännande, och den bör vara en av de egenskaper som dagens kristna har. (Johannes 2:17)

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 29]

Pinehas handlingar byggde på tillbörlig svartsjuka

[Bilder på sidan 30]

Undvik snaran att visa missriktad svartsjuka

[Bilder på sidan 31]

Tillbörlig svartsjuka får oss att berätta om vår tro för andra och att älska vår brödraskara