Satan – myt eller ond verklighet?

URSPRUNGET till ondskan har fascinerat filosofer i alla tider. I James Hastings A Dictionary of the Bible sägs det: ”I det mänskliga medvetandets gryning upptäckte människan att hon stod ansikte mot ansikte med makter som hon inte kunde kontrollera, vilka utövade ett skadligt och destruktivt inflytande.” Det sägs vidare: ”Den tidiga människan sökte instinktivt efter orsaker och tolkade krafterna eller andra tecken i naturen som hörande till en personlighet.”

Enligt historiker kan tron på demongudar och onda andar spåras tillbaka till det tidiga Mesopotamien. I det forntida Babylon trodde man att underjorden, eller ”landet utan återvändo”, behärskades av Nergal, en våldsam gudom som var känd som ”den brinnande”. Man fruktade också demoner, som man försökte blidka genom magiska riter. I den egyptiska mytologin var Seth, ondskans gud, ”framställd som ett förskräckande vilddjur med ett smalt, böjt tryne, upprättstående trubbiga öron och en stel svans med gaffelformad spets”. (Larousse Encyclopedia of Mythology)

Även om grekerna och romarna hade både välvilliga och illvilliga gudar, hade de ingen gud som enbart var ond. Deras filosofer lärde att det fanns två principer som stod i motsats till varandra. Dessa var, enligt Empedokles, kärleken och söndringen. Enligt Platon fanns det två ”själar” i världen, en som var orsaken till det goda och en som var orsaken till det onda. Georges Minois säger i sin bok Le Diable (Djävulen): ”Klassisk [grekisk-romersk] hednisk religion kände inte till någon djävul.”

I det som nu heter Iran lärde zoroastrismen att den största gudomen, Ahura Mazda, eller Ohrmazd, skapade Angra Mainyu, eller Ahriman, som valde att handla ondskefullt och därigenom blev Den nedbrytande anden, eller Förstöraren.

Inom judendomen förklarades Satan helt enkelt vara Guds motståndare som införde synden. Men efter många hundra år sammanflätades detta med hedniska uppfattningar. I Encyclopaedia Judaica sägs det: ”Det skedde en stor förändring ... under de sista århundradena f.v.t. Den [judiska] religionen under den här perioden ... lät sig i flera avseenden påverkas av ett dualistiskt synsätt, vilket bestod i att Gud och de goda och sanna krafterna blev bekämpade i himlen och på jorden av starka, onda och bedrägliga makter. Detta verkar ha skett under inflytandet av persisk religion.”  I The Concise Jewish Encyclopedia sägs det: ”Genom att följa budorden och genom att använda amuletter kunde man få skydd mot demonerna.”

Avfällig kristen teologi

På samma sätt som judendomen tog till sig icke-bibliska idéer om Satan och demonerna, utvecklade avfälliga kristna oskriftenliga uppfattningar. I uppslagsverket The Anchor Bible Dictionary sägs det: ”En av de mer extrema uppfattningarna inom forntidens teologi var att Gud friköpte sitt folk genom att betala till Satan för deras frigivning.” Den här uppfattningen lades fram av Irenaeus (100-talet v.t.). Den utvecklades av Origenes (200-talet v.t.), som hävdade att ”djävulen hade laglig rätt till människan” och som betraktade ”Kristi död ... som en lösen som betalades till djävulen”. (History of Dogma, av Adolf Harnack)

För att citera The Catholic Encyclopedia: ”I omkring tusen år spelade [uppfattningen att lösen betalades till Djävulen] en betydande roll i teologins historia” och förblev en del av kyrkans lära. Andra kyrkofäder, som Augustinus (300–400 v.t.), antog också uppfattningen att lösen betalades till Satan. Under 1100-talet kom slutligen de katolska teologerna Anselm och Abaelard fram till att Kristi offer inte gjordes för Satan utan för Gud.

Medeltida vidskeplighet

Det var anmärkningsvärt tyst vid merparten av de katolska kyrkomötena när det gällde ämnet Satan, men vid Fjärde Laterankonciliet 1215 lade man fram det som New Catholic Encyclopedia kallar en ”högtidlig trosbekännelse”. I Första påbudet sägs det: ”Djävulen och de andra demonerna skapades av Gud med en god natur, men genom sina egna handlingar blev de onda.” Det står vidare att de intensifierar sina försök att fresta mänskligheten. Den här senare tanken uppfyllde många människors sinnen under medeltiden. Satan stod bakom allt som verkade onormalt, till exempel oförklarlig sjukdom, plötslig död eller dåliga skördar. År 1233 lade påven Gregorius IX fram flera dekret mot kättare, bland annat ett mot luciferianer, som man trodde var djävulsdyrkare.

Tron att människor kunde bli besatta av Djävulen eller hans demoner gav snart upphov till kollektiv paranoia – en hysterisk rädsla för trolldom och häxkonst spred sig. Från 1200-talet till 1600-talet svepte en våg av häxskräck över Europa och nådde Nordamerika med de europeiska kolonisatörerna. Till och med de protestantiska reformatorerna Martin Luther och Jean Calvin gav sitt bifall till häxjakt. I Europa genomförde man häxprocesser som i stort sett var grundade på elakt förtal eller rykten, och de hölls av både inkvisitionen och profana domstolar. För att de ”skyldiga” skulle erkänna praktiserade man allmänt tortyr.

De som befanns vara skyldiga kunde dömas till döden genom att brännas på bål eller, som i England och Skottland, hängas. Antalet offer kommenteras i The World Book Encyclopedia: ”Enligt vissa historiker avrättade den kristna kyrkan omkring 300 000 kvinnor på grund av häxeri mellan åren 1484 och 1782.” Om Satan stod bakom den här medeltida tragedin, vilka var i så fall hans verktyg – offren eller deras fanatiska religiösa förföljare?

 Nutida tro eller otro

Under 1700-talet fick man bevittna födelsen av den rationella tanken, eller Upplysningen. I Encyclopædia Britannica sägs det: ”Upplysningens filosofi och teologi strävade efter att utmanövrera djävulsgestalten från det kristna samvetet genom att hänföra den till medeltidens mytologiska fantasier.” Romersk-katolska kyrkan reagerade på detta och fastställde åter sin tro på Satan, Djävulen, vid Första Vatikankonciliet (1869–1870) och ytterligare en gång, förhållandevis eftergivet, vid Andra Vatikankonciliet (1962–1965).

New Catholic Encyclopedia medger att officiellt ”är kyrkan bunden till en tro på änglar och demoner”. Men i ett teologiskt uppslagsverk, det franska Théo, menar man att ”många av dagens kristna vägrar ge djävulen skulden för det onda i världen”. Under senare år har katolska teologer balanserat mellan de officiella katolska lärorna och nutida tänkesätt. I Encyclopædia Britannica sägs det: ”Liberal kristen teologi ser ut att hota Bibelns beskrivning av Satan och betrakta den som ’bildlig’, inte bokstavlig – som ett mytologiskt försök att förklara verkligheten och omfattningen av ondskan i universum.” Och angående protestanter säger samma verk: ”Modern liberal protestantism lutar åt att förneka nödvändigheten av att tro på en personlig djävul.” Men skall sanna kristna anamma uppfattningen att Bibelns syn på Satan är mer eller mindre ”bildlig”?

Vad Bibeln säger

Mänsklig filosofi och teologi har inte kunnat erbjuda en bättre förklaring av ondskans ursprung än den som ges i Bibeln. För att kunna förstå ursprunget till ondskan, det mänskliga lidandet och varför våldet uppträder i mer ofattbara former för varje år måste man känna till vad Bibeln säger om Satan.

En del kanske undrar: Om Gud är en god och kärleksfull Skapare, hur kunde han då skapa en så ond varelse som Satan? Bibeln framhåller principen att alla Jehovas verk är fullkomliga och att alla hans intelligenta skapelser har fått en fri vilja. (5 Moseboken 30:19; 32:4; Josua 24:15; 1 Kungaboken 18:21) Den andevarelse som blev Satan måste därför ha skapats fullkomlig och måste på grund av ett medvetet val ha vikit av från sanningens och rättfärdighetens väg. (Johannes 8:44; Jakob 1:14, 15)

Satans upproriska val har likheter med den väg som ”Tyros’ kung” slog in på, han som poetiskt beskrevs som ”fullkomlig i skönhet” och ”oklanderlig” på sina vägar, ”från den dag då ...  [han] skapades till dess orättfärdighet blev funnen i ... [honom]”. (Hesekiel 28:11–19) Satan ifrågasatte inte Jehovas överhöghet eller hans skaparmakt. Hur skulle han kunna göra det, när det var Gud som hade skapat honom? Däremot ifrågasatte Satan Jehovas sätt att utöva sin suveränitet. I Edens trädgård antydde Satan att Gud undanhöll det första människoparet något som de hade rätt till och som de var beroende av för sitt välbefinnande. (1 Moseboken 3:1–5) Han lyckades få Adam och Eva att göra uppror mot Jehovas rättfärdiga suveränitet och gjorde så att de och deras avkomlingar drog över sig synd och död. (1 Moseboken 3:6–19; Romarna 5:12) Bibeln visar alltså att det är Satan som är roten till människans lidande.

En tid före den stora översvämningen gjorde andra änglar gemensam sak med Satan i hans uppror. De gjorde sig mänskliga kroppar för att tillfredsställa sin längtan efter sexuella njutningar tillsammans med människornas döttrar. (1 Moseboken 6:1–4) När översvämningen kom, återvände de här fallna änglarna till sin ursprungliga miljö, men inte till sin ”ursprungliga ställning” tillsammans med Gud i himlen. (Judas, vers 6) De blev förnedrade till ett tillstånd av tjockt andligt mörker. (1 Petrus 3:19, 20; 2 Petrus 2:4) De blev demoner, som inte längre tjänade den suveräne Jehova, utan fick leva underställda Satan. Demonerna är uppenbarligen oförmögna att skaffa sig mänskliga kroppar igen, men däremot kan de fortfarande utöva stort inflytande på människornas sinnen och liv, och de är utan tvivel ansvariga för mycket av det våld som vi ser i vår tid. (Matteus 12:43–45; Lukas 8:27–33)

Satans styre närmar sig sitt slut

Det är tydligt att onda makter verkar på jorden i dag. Aposteln Johannes skrev: ”Hela världen befinner sig i den ondes våld.” (1 Johannes 5:19)

Men den bibliska profetia har gått i uppfyllelse som visar att Djävulen intensifierar lidandet i världen, eftersom han vet att han bara har ”en kort tidsfrist” kvar att förstöra och fördärva innan han blir kastad ”i avgrunden”. (Uppenbarelseboken 12:7–12; 20:1–3) Slutet på Satans styre kommer att följas av en rättfärdig ny värld, där varken tårar, död eller smärta kommer att plåga människorna. Då kommer Guds vilja att ske, ”såsom i himlen så också på jorden”. (Uppenbarelseboken 21:1–4; Matteus 6:10)

[Bilder på sidan 4]

Babylonierna trodde på Nergal (på cylindern längst till vänster), en våldsam gudom; Platon (till vänster) trodde att det fanns två ”själar” som stod i motsats till varandra

[Bildkällor]

Cylinder: Louvren, Paris; Platon: Nationalmuseum i Athen

[Bilder på sidan 5]

Irenaeus, Origenes och Augustinus lärde att lösen betalades till Djävulen

[Bildkälla]

Origenes: Culver Pictures; Augustinus: Ur boken Great Men and Famous Women

[Bild på sidan 6]

Rädsla för häxor ledde till att hundratusentals kvinnor avrättades

[Bildkälla]

Ur boken Bildersaal deutscher Geschichte