Fortsätt att tjäna skuldra vid skuldra
Fortsätt att tjäna skuldra vid skuldra
”Jag [kommer] att ge åt folken förändringen till ett rent språk, för att de alla må anropa Jehovas namn, för att de må tjäna honom skuldra vid skuldra.” (SEFANJA 3:9)
1. Vad sker i uppfyllelse av Sefanja 3:9?
OMKRING 6 000 språk talas nu på vår jord. Därtill finns det mängder av dialekter. Men vare sig människor talar språk som är så olika som arabiska och svenska, har Gud gjort något enastående. Han har gjort det möjligt för människor överallt att lära sig och att tala det enda rena språket. Detta sker i uppfyllelse av ett löfte som gavs genom profeten Sefanja: ”Ty då kommer jag [Jehova Gud] att ge åt folken förändringen till ett rent språk [ordagrant: en ren läpp], för att de alla må anropa Jehovas namn, för att de må tjäna honom skuldra vid skuldra.” (Sefanja 3:9)
2. Vad är det ”rena språket”, och vad har det möjliggjort?
2 Detta ”rena språk” är Guds sanning som finns i hans ord, Bibeln. Alldeles särskilt är det sanningen om Guds kungarike, som skall helga Jehovas namn, hävda hans suveränitet och låta människorna få välsignelser. (Matteus 6:9, 10) I egenskap av det enda andligt rena språket på jorden talas detta rena språk av människor av alla nationer och folkgrupper. Det gör det möjligt för dem att tjäna Jehova ”skuldra vid skuldra”, eller ordagrant ”med en skuldra”. De tjänar honom således endräktigt eller ”i full enighet”. (The New English Bible)
Ingen plats för partiskhet
3. Vad gör det möjligt för oss att tjäna Jehova i endräkt?
3 Som kristna är vi tacksamma för det mångspråkiga samarbete som förekommer bland oss. Men även om vi predikar de goda nyheterna om Guds kungarike på många språk, tjänar vi Gud i endräkt. (Psalm 133:1) Detta är möjligt därför att vi, var vi än bor på jorden, talar det enda rena språket till Jehovas lovprisning.
4. Varför får det inte finnas någon partiskhet bland Guds folk?
4 Det får inte finnas någon partiskhet bland Guds folk. Aposteln Petrus klargjorde detta när han år 36 v.t. predikade hemma hos den icke-judiske officeren Cornelius och drevs att säga: ”Jag inser i sanning att Gud inte är partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och utför rättfärdighetsgärningar godtagbar för honom.” (Apostlagärningarna 10:34, 35) Eftersom detta är sant, är den kristna församlingen inte någon plats för partiskhet, kotterier eller favorisering.
5. Varför är det orätt att bidra till att det bildas kotterier i församlingen?
5 Efter ett besök i en Rikets sal sade en gymnasieelev: ”Vanligtvis lockar kyrkor till sig medlemmar av en viss ras eller etnisk grupp. ... Men hos Jehovas vittnen satt alla tillsammans och inte i grupper efter ras eller nationalitet.” Somliga medlemmar av församlingen i det forntida Korinth bildade emellertid kotterier. Genom att på så sätt orsaka oenighet motstod de Guds heliga andes verkan, eftersom den främjar endräkt och frid. (Galaterna 5:22) Om vi skulle främja bildandet av kotterier i församlingen, skulle vi arbeta emot andens ledning. Låt oss därför komma ihåg aposteln Paulus ord till korinthierna: ”Nu förmanar jag er, bröder, genom vår Herre Jesu Kristi namn att ni alla skall tala överensstämmande och att det inte skall vara söndringar bland er, utan att ni må vara på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång.” (1 Korinthierna 1:10) Paulus betonade endräkten också i sitt brev till efesierna. (Efesierna 4:1–6, 16)
6, 7. Vilket råd gav Jakob beträffande partiskhet, och hur är hans ord tillämpliga?
6 Opartiskhet har alltid krävts av de kristna. (Romarna 2:11) På grund av att somliga i församlingen under det första århundradet visade partiskhet för dem som var rika skrev lärjungen Jakob: ”Mina bröder, inte har ni väl tro på vår Herre Jesus Kristus, vår härlighet, med gärningar av partiskhet? Om nämligen en man med guldringar på fingrarna och i praktfulla kläder kommer in till ett möte bland er, och en fattig man i smutsiga kläder också kommer in, och ni då med gillande ser på den som bär de praktfulla kläderna och säger: ’Du kan sätta dig här på en bra plats’, och ni säger till den fattige: ’Du kan bli stående’, eller: ’Sätt dig där nedanför min fotpall’, har ni då inte klasskillnad bland er och har blivit domare, som fattar onda beslut?” (Jakob 2:1–4)
7 Om rika icke troende med guldringar och praktfulla kläder kom till ett kristet möte samtidigt med fattiga icke troende i smutsiga kläder, behandlades de rika på ett speciellt sätt. De erbjöds att sitta ”på en bra plats”, medan den fattige uppmanades att stå eller att sitta på golvet vid någons fötter. Men Gud gav opartiskt Jesu lösenoffer för rika och fattiga i lika mån. (Job 34:19; 2 Korinthierna 5:14) Så om vi skall behaga Jehova och tjäna honom skuldra vid skuldra, får vi inte visa partiskhet och inte heller ”beundra personligheter för ... [vår] egen fördels skull”. (Judas, vers 4, 16)
Undvik att knota
8. Vad hände på grund av att israeliterna knotade?
8 För att bevara vår endräkt och fortsätta att äga Guds ynnest måste vi följa Paulus råd: ”Fortsätt att göra allting utan knotanden och invändningar.” (Filipperna 2:14, 15) De trolösa israeliterna som blivit befriade från slaveriet i Egypten knotade mot Mose och Aron och därigenom också mot Jehova Gud. Resultatet av detta var att alla män som var 20 år och äldre – utom Josua, Kaleb och leviterna, som var trogna – gick miste om möjligheten att komma in i det utlovade landet och dog under Israels mödosamma 40-åriga vandring i vildmarken. (4 Moseboken 14:2, 3, 26–30; 1 Korinthierna 10:10) Vilket pris de fick betala för sitt knotande!
9. Vad drabbades Mirjam av på grund av sitt knotande?
9 Detta visar vad som kan hända en hel knotande nation. Hur är det då med enskilda personer som knotar? Moses syster, Mirjam, knotade tillsammans med sin bror Aron: ”Är det bara genom Mose ensam som Jehova har talat? Är det inte också genom oss som han har talat?” Redogörelsen tillägger: ”Och Jehova lyssnade.” (4 Moseboken 12:1, 2) Vad blev resultatet? Mirjam, som tydligen tog ledningen i detta klagande, blev förödmjukad av Gud. Hur då? Genom att hon drabbades av spetälska och tvingades hålla sig utanför lägret i sju dagar till dess hon blev renad. (4 Moseboken 12:9–15)
10, 11. Vad kan ohämmat knotande leda till? Belys saken.
10 Knotande är inte bara ett klagomål över något orätt handlingssätt. Personer som ständigt knotar fäster för stor vikt vid sina egna känslor eller sin egen position och riktar uppmärksamheten på sig själva i stället för på Gud. Om detta handlingssätt inte stävjas, orsakar det oenighet bland andliga bröder och hindrar deras ansträngningar att tjäna Jehova skuldra vid skuldra. Det är så därför att de som knotar ständigt och jämt framför sina klagomål, utan tvivel därför att de hoppas att andra skall sympatisera med dem.
11 Som exempel kan vi ta att någon kritiserar en viss äldstes sätt att leda programpunkter eller sköta andra uppgifter i församlingen. Om vi lyssnar till den som klagar, kan vi börja tänka som han gör. Innan missnöjets säd hade såtts i vårt sinne, var det kanske så att det som äldstebrodern gjorde inte bekymrade oss, men nu är det annorlunda. Till sist kommer ingenting som äldstebrodern gör att vara rätt i våra ögon, och så kan vi också börja klaga på honom. Ett sådant uppförande är inte passande i en församling av Jehovas folk.
12. Vilken verkan på vårt förhållande till Gud kan knotande ha?
12 Knotande mot män som har till uppgift att vara herdar för Guds hjord kan ge upphov till smädelser. Sådant knotande eller att man skvalleraktigt nerkallar ont över dem kan ha skadlig inverkan på vårt förhållande till Jehova. (2 Moseboken 22:28) Smädare som inte ändrar sinne kommer inte att ärva Guds kungarike. (1 Korinthierna 5:11; 6:10) Lärjungen Judas skrev om sådana som knotar och ”föraktar herradöme och skymfar dem som är härliga”, dvs. ansvariga män i församlingen. (Judas, vers 8) De som knotade på detta sätt hade inte Guds godkännande, och det är förståndigt av oss att sky deras onda handlingssätt.
13. Varför är inte alla klagomål utan berättigande?
13 Det måste också sägas att inte alla klagomål misshagar Gud. Han ignorerade inte ”klagoskriet” över Sodom och Gomorra, utan tillintetgjorde de här onda städerna. (1 Moseboken 18:20, 21; 19:24, 25) I Jerusalem uppstod kort efter pingsten år 33 v.t. ”knot från de grekisktalande judarnas sida mot de hebreisktalande judarna, därför att deras änkor blev förbisedda vid den dagliga utdelningen”. Men ”de tolv” rättade till situationen genom att sätta ”sju män ... med gott vittnesbörd” till att sköta ”den nödvändiga uppgiften” att dela ut mat. (Apostlagärningarna 6:1–6) Nutida äldste får inte ”tillstoppa sitt öra” för berättigade klagomål. (Ordspråken 21:13) Och äldste bör inte kritisera medtroende, utan i stället vara uppmuntrande och uppbyggande. (1 Korinthierna 8:1)
14. Vilken egenskap behöver vi i särskild grad för att undvika knotande?
14 Vi behöver allesammans undvika knotande, eftersom en klagande anda är till skada andligt sett. En sådan inställning skulle störa vår endräkt. Låt oss i stället alltid låta den heliga anden frambringa kärlek hos oss. (Galaterna 5:22) Att vi lyder kärlekens ”kungliga lag” hjälper oss att fortsätta att tjäna Jehova skuldra vid skuldra. (Jakob 2:8; 1 Korinthierna 13:4–8; 1 Petrus 4:8)
På vakt mot skvaller
15. Förklara skillnaden mellan skvaller och baktaleri.
15 Eftersom knotande kan leda till skadligt skvaller, måste vi vara noga med vad vi säger. Skvaller är löst prat om människor och deras angelägenheter. Baktaleri är emellertid oriktiga uppgifter som är avsedda att skada en annan persons anseende. Sådant tal är illvilligt och ogudaktigt. Gud sade därför till israeliterna: ”Du skall inte gå omkring bland ditt folk för att baktala.” (3 Moseboken 19:16)
16. Vad sade Paulus om vissa som skvallrade, och hur bör vi påverkas av hans råd?
16 Eftersom löst prat kan leda till baktaleri, tillrättavisade Paulus vissa som kom med skvaller. Efter att ha nämnt änkor som var berättigade att få bistånd från församlingen nämnde han änkor som lärde sig ”att vara sysslolösa, i det de ränner omkring i husen; ja, inte bara sysslolösa, utan också att springa med skvaller och befatta sig med andras angelägenheter, i det de talar om saker som de inte borde tala om”. (1 Timoteus 5:11–15) Om en kristen kvinna märker att hon är svag för det slag av tal som kan leda till baktaleri, gör hon väl i att rätta sig efter Paulus råd till kvinnor att vara ”allvarliga, inte baktalerskor”. (1 Timoteus 3:11) Kristna män måste naturligtvis också vara på sin vakt mot skadligt skvaller. (Ordspråken 10:19)
Sluta upp med att döma!
17, 18. a) Vad sade Jesus om att döma vår broder? b) Hur kan vi tillämpa Jesu ord om att döma?
17 Även om vi inte baktalar någon, kan vi behöva göra en allvarlig ansträngning för att undvika att döma andra. Jesus fördömde en dömande ande när han sade: ”Sluta upp med att döma för att ni inte skall bli dömda; med den dom som ni dömer med skall ni nämligen bli dömda; och med det mått som ni mäter med skall det mätas åt er. Varför ger du akt på strået i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: ’Låt mig dra ut strået ur ditt öga’; när, titta! det är en bjälke i ditt eget öga? Skrymtare! Dra först ut bjälken ur ditt eget öga, och därpå skall du tydligt se att dra ut strået ur din broders öga.” (Matteus 7:1–5)
18 Vi bör inte ta oss friheten att erbjuda oss att dra ut ett obetydligt ”strå” ur vår broders öga för att hjälpa honom, när vår egen förmåga att fälla ett riktigt avgörande hindras av en bildlig ”bjälke”. Om vi verkligen förstår hur barmhärtig Gud är, kommer vi inte att vara benägna att döma våra andliga bröder och systrar. Hur skulle vi kunna tänkas förstå dem lika bra som vår himmelske Fader gör? Det är inte att undra på att Jesus uppmanade oss: ”Sluta upp med att döma för att ni inte skall bli dömda!” En ärlig bedömning av våra egna ofullkomligheter bör avhålla oss från att fälla domar som Gud skulle betrakta som orättfärdiga.
Bräckliga men värda att äras
19. Hur bör vi betrakta medtroende?
19 Om vi är beslutna att tjäna Gud skuldra vid skuldra med medtroende, kommer vi inte att bara undvika att döma andra. Vi kommer att ta ledningen i att bevisa dem ära. (Romarna 12:10) Vi kommer i själva verket att söka deras fördel, inte vår egen, och med glädje utföra ringa sysslor till hjälp för dem. (Johannes 13:12–17; 1 Korinthierna 10:24) Hur kan vi bevara en sådan fin anda? Genom att komma ihåg att varje troende är dyrbar för Jehova och att vi behöver varandra, precis som varje lem i människokroppen är beroende av de andra. (1 Korinthierna 12:14–27)
20, 21. Vilken innebörd har orden i 2 Timoteus 2:20, 21 för oss?
20 Det måste medges att de kristna är bräckliga jordiska kärl som är anförtrodda den härliga skatt som tjänsten utgör. (2 Korinthierna 4:7) Om vi skall utföra denna helgade verksamhet till Jehovas lovprisning, måste vi bevara en ärofull ställning inför honom och hans Son. Det är bara genom att vi förblir moraliskt och andligt rena som vi kan förbli ärofulla kärl som Gud kan använda. I fråga om detta skrev Paulus: ”Nu finns det i ett stort hus inte bara kärl av guld och silver utan också av trä och lera, och några för ett ärofullt ändamål men andra för ett ändamål utan ära. Om alltså någon håller sig undan från de senare, kommer han att vara ett kärl för ett ärofullt ändamål, helgat, till nytta för sin ägare, berett till allt gott verk.” (2 Timoteus 2:20, 21)
21 Personer som inte uppför sig i överensstämmelse med Guds krav är kärl ”utan ära”. Men genom att följa en gudhängiven kurs kommer vi att vara kärl för ”ett ärofullt ändamål”, helgade, eller avskilda, för Jehovas tjänst och beredda ”till allt gott verk”. Därför kan vi fråga oss själva: Är jag ett ”ärofullt kärl”? Har jag ett gott inflytande på medtroende? Är jag en medlem av församlingen som arbetar skuldra vid skuldra med medtillbedjare?
Fortsätt att tjäna skuldra vid skuldra
22. Vad kan den kristna församlingen jämföras med?
22 Den kristna församlingen har likheter med en familj. När alla i en familj tillber Jehova, råder en kärleksfull, hjälpsam och behaglig atmosfär i den. En familj kan bestå av ett antal personer med olika personlighet, men var och en har en ärofull plats. Det är på liknande sätt i församlingen. Vi är allesammans olika – och ofullkomliga – men Gud har genom Kristus dragit oss till sig. (Johannes 6:44; 14:6) Jehova och Jesus älskar oss, och alldeles som det är i en endräktig familj behöver vi avgjort visa varandra kärlek. (1 Johannes 4:7–11)
23. Vad bör vi komma ihåg, och vad bör vi vara beslutna att göra?
23 I den familjelika kristna församlingen kan vi med rätta förvänta att finna lojalitet. Aposteln Paulus skrev: ”Jag [vill] att på varje ort männen fortsätter att be, i det de upplyfter lojala händer, utan vrede och debatter.” (1 Timoteus 2:8) Paulus förband således lojalitet med offentlig bön ”på varje ort” där kristna kommer tillsammans. Endast lojala män skall representera församlingen i offentlig bön. Gud förväntar naturligtvis att vi alla skall vara lojala mot honom och mot varandra. (Predikaren 12:13, 14) Låt oss därför vara beslutna att arbeta harmoniskt tillsammans i likhet med lemmarna i människokroppen. Må vi också tjäna endräktigt som en del av familjen av Jehovas tillbedjare. Låt oss framför allt komma ihåg att vi behöver varandra och att vi kommer att få Jehovas godkännande och välsignelse om vi fortsätter att tjäna honom skuldra vid skuldra.
Hur skulle du svara?
• Vad gör det möjligt för Jehovas folk att tjäna honom skuldra vid skuldra?
• Varför undviker kristna partiskhet?
• Vad menar du är orätt med knotande?
• Varför bör vi ära medtroende?
[Frågor]
[Bild på sidan 15]
Petrus insåg att ”Gud inte är partisk”
[Bild på sidan 16]
Vet du varför Gud förödmjukade Mirjam?
[Bild på sidan 18]
Lojala kristna tjänar med glädje Jehova skuldra vid skuldra