Frågor från läsekretsen

Är löften som man har gett Gud alltid bindande?

Enligt Bibeln innebär ett löfte till Gud att man högtidligt lovar att utföra en handling, ge ett offer, börja en särskild levnadsbana, uppfylla villkor eller avhålla sig från sådant som inte i sig är felaktigt. I Bibeln berättas det om löften som var förbundna med villkor då man lovade att göra på ett visst sätt, om Gud först gjorde något å sin sida. Ett exempel är Hanna, profeten Samuels mor, som ”gjorde ... ett löfte och sade: ’O härars Jehova, om du verkligen ser på din slavinnas betryck och faktiskt kommer ihåg mig och inte glömmer din slavinna utan faktiskt ger din slavinna en manlig avkomling, så skall jag ge honom åt Jehova alla hans livsdagar, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud.’” (1 Samuelsboken 1:11) Bibeln beskriver också löften som frivilliga. Hur bindande är löften som ges till Gud?

”Närhelst du avlägger ett löfte åt Gud, så tveka inte att infria det”, sade kung Salomo i det forntida Israel. Han tillade: ”Det du ger löfte om, infria det. Det är bättre att du inte ger ett löfte, än att du ger ett löfte och inte infriar det.” (Predikaren 5:4, 5) I den lag som gavs till Israel genom Mose stod det: ”Ifall du avlägger ett löfte åt Jehova, din Gud, skall du inte vara sen att infria det, ty Jehova, din Gud, kommer ovillkorligen att utkräva det av dig, och det skulle verkligen bli en synd å din sida.” (5 Moseboken 23:21) Det är tydligt att det är en allvarlig sak att ge Gud ett löfte. Det skall göras med ett verkligt gott syfte, och den som avlägger det skall inte ha några som helst tvivel om att han kan infria vad han än lovar. I annat fall är det bättre att inte avge något löfte. Men om man väl har gett ett löfte, är det då alltid bindande?

Hur är det om någon har gett ett löfte och det senare visar sig vara stick i stäv mot Guds vilja? Anta att det var ett löfte som på något sätt skulle få sann tillbedjan att förknippas med omoraliskhet? (5 Moseboken 23:18) Ett sådant löfte är helt klart inte bindande. Under den mosaiska lagen kunde för övrigt en kvinnas löfte förklaras ogiltigt av hennes far eller make. (4 Moseboken 30:3–15)

Tänk också hur det kan vara om en person har gett Gud ett löfte om att vara ogift, men så hamnar han i ett dilemma. Löftet gör att hans omständigheter nu är sådana att han känner att han nästan inte kan hålla det utan att bryta Guds lagar. Skall han fortfarande försöka uppfylla sitt löfte? Skulle det inte vara bättre för honom att bryta sitt löfte för att skydda sig mot risken att bli skyldig till omoraliskhet och förlita sig på Guds barmhärtighet och be om förlåtelse? Det är något som han helt och hållet måste avgöra själv. Ingen annan kan fatta ett sådant beslut åt honom.

Hur är det då om någon ger ett löfte som han längre fram inser var förhastat? Skall han ändå försöka uppfylla det? Det var inte lätt för Jefta att hålla det löfte han hade gett Gud, men samvetsgrant gjorde han ändå det. (Domarna 11:30–40) Om någon underlåter att hålla ett löfte, kan det leda till att Gud ”harmas” och raserar det personen har åstadkommit. (Predikaren 5:6)  Att ta lätt på detta att uppfylla ett löfte kan resultera i att man förlorar Guds godkännande.

Jesus Kristus sade: ”Låt bara ert ord Ja betyda Ja, ert Nej, Nej; vad som är utöver dessa är nämligen från den onde.” (Matteus 5:37) En kristen skall inte bara ta allvarligt på sina löften till Gud utan också visa sig vara pålitlig i allt vad han säger – både till Gud och till människor. Men hur är det om han hamnar i en sådan situation att han tillsammans med någon ingår en överenskommelse som först verkar bra, men som efter närmare eftertanke inte är så lyckad? Han får inte ta lätt på en sådan sak. Men efter ett allvarligt resonemang kanske den andra parten beslutar sig för att befria honom från åtagandet. (Psalm 15:4; Ordspråken 6:2, 3)

Med tanke på löften och allt annat – vad är det som skall vara viktigast för oss? Att vi alltid försöker bevara ett gott förhållande till Jehova Gud.

[Bilder på sidorna 30, 31]

Hanna tvekade inte att uppfylla sitt löfte

[Bilder på sidorna 30, 31]

Jefta höll sitt löfte, trots att det var svårt