Låt oss inte försumma att komma tillsammans

”Låt oss inte försumma våra sammankomster [”vår församlingsgemenskap”, 1917], som några brukar göra”, sägs det i Bibeln, ”utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.” (Hebréerna 10:25, Bibel 2000) Det är tydligt att sanna tillbedjare skall komma tillsammans på en plats för tillbedjan för att ”sporra varandra till kärlek och goda gärningar”. (Hebréerna 10:24, Bibel 2000)

NÄR aposteln Paulus skrev de här orden under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, hade judarna ett imponerande tempel i Jerusalem som sin plats för tillbedjan. Det fanns också synagogor. Jesus undervisade ”i synagogorna och i templet, där alla judar [samlades]”. (Johannes 18:20, Bibel 2000)

Vad slags möteslokal hade Paulus i åtanke när han uppmanade kristna att komma tillsammans för att uppmuntra varandra? Är kristenhetens stora religiösa byggnader en nutida motsvarighet till tempelanordningen i Jerusalem? När började till bekännelsen kristna uppföra imponerande religiösa byggnader?

Ett hus åt Guds namn

De första anvisningarna om en plats för tillbedjan av Gud finner man i Andra Moseboken i Bibeln. Jehova Gud gav sitt utvalda folk – israeliterna –  anvisningar om att bygga ”tältboningen”, ”mötestältet”. Där skulle förbundsarken och olika heliga redskap förvaras. ”Jehovas härlighet fyllde tältboningen” när den fullbordats år 1512 f.v.t. Detta flyttbara tält fungerade i mer än 400 år som en central del av Guds anordning för att närma sig honom. (2 Moseboken, kapitel 25–27; 40:33–38) Bibeln hänvisar också till detta tält som ”Jehovas tempel” och ”Jehovas hus”. (1 Samuelsboken 1:9, 24)

Senare, när David var kung i Jerusalem, uttryckte han en stark önskan att få bygga ett permanent hus till Jehovas ära. Men eftersom David hade utkämpat många krig, sade Jehova till honom: ”Du skall inte bygga ett hus åt mitt namn.” Han valde i stället att låta Davids son Salomo bygga templet. (1 Krönikeboken 22:6–10) Salomo invigde templet år 1026 f.v.t. efter en byggtid på sju och ett halvt år. Jehova uttryckte sitt godkännande genom att säga: ”Jag har helgat detta hus, som du har byggt, genom att sätta mitt namn där till obestämd tid; och mina ögon och mitt hjärta kommer helt visst att visa sig vara där alltid.” (1 Kungaboken 9:3) Så länge israeliterna förblev trogna, skulle Jehova se med välvilja på det huset. Men om de vände sig bort från att göra det som var rätt, skulle Jehova inte längre se med välvilja på den platsen, och huset skulle bli ruinhögar. (1 Kungaboken 9:4–9; 2 Krönikeboken 7:16, 19, 20)

Med tiden vände sig israeliterna bort från sann tillbedjan. (2 Kungaboken 21:1–5) ”Då förde han [Jehova] upp mot dem kaldéernas kung, som grep sig an med att ... bränna upp den sanne Gudens hus och bryta ner Jerusalems mur; och alla dess boningstorn brände de upp i eld och även alla dess åtråvärda föremål, för att vålla fördärv. Vidare förde han bort dem som var kvar efter svärdet som fångar till Babylon, och de blev tjänare åt honom och hans söner.” Enligt Bibeln inträffade detta år 607 f.v.t. (2 Krönikeboken 36:15–21; Jeremia 52:12–14)

Som det var förutsagt genom profeten Jesaja använde Jehova den persiske kungen Cyrus för att befria judarna från Babylons makt. (Jesaja 45:1) Efter 70 års landsförvisning återvände de till Jerusalem år 537 f.v.t. för att återuppbygga templet. (Esra 1:1–6; 2:1, 2; Jeremia 29:10) Efter förseningar i byggnadsarbetet färdigställdes templet till slut år 515 f.v.t., och den rena tillbedjan av Gud återupprättades. Det nya templet var inte lika praktfullt som Salomos tempel, men byggnaden fanns kvar i nästan 600 år. Men även det här templet förföll på grund av att israeliterna försummade att tillbe Jehova. När Jesus Kristus framträdde här på jorden, höll kung Herodes på att bygga om templet steg för steg. Vad skulle hända med det templet?

”Här skall sten ... inte lämnas på sten”

Jesus sade till sina lärjungar angående templet: ”Här skall sten alls inte lämnas på sten och inte bli nerriven.” (Matteus 24:1, 2) I uppfyllelse av de här orden blev den plats som i århundraden hade varit känd som centrum för tillbedjan av Gud förstörd år 70 v.t. av romerska trupper som kom för att slå ner ett judiskt uppror. * Templet byggdes aldrig  upp igen. På 600-talet uppfördes den muslimska helgedom som är känd som Klippmoskén, och den står fortfarande där judarnas plats för tillbedjan tidigare låg.

Hur skulle Jesu efterföljare tillbe? Skulle de första kristna som kom från en judisk bakgrund fortsätta att tillbe Gud i det tempel som snart skulle förstöras? Var skulle icke-judiska kristna tillbe Gud? Skulle kristenhetens religiösa byggnader ersätta templet? Jesu samtal med en samarisk kvinna ger oss insikt i de här frågorna.

I flera hundra år hade samarierna tillbett Gud i ett stort tempel på berget Gerissim i Samarien. ”Våra förfäder tillbad på det här berget”, sade den samariska kvinnan till Jesus, ”men ni säger att i Jerusalem är den plats där man bör tillbe.” Jesus svarade henne: ”Tro mig, kvinna: Den stund kommer, då ni varken på det här berget eller i Jerusalem skall tillbe Fadern.” Det skulle inte längre behövas ett bokstavligt tempel för att tillbe Jehova, för Jesus förklarade: ”Gud är en Ande, och de som tillber honom måste tillbe med ande och sanning.” (Johannes 4:20, 21, 24) Aposteln Paulus sade senare till athenarna: ”Den Gud som har gjort världen och allting i den, denne som verkligen är Herre över himmel och jord, han bor inte i tempel gjorda med händer.” (Apostlagärningarna 17:24)

Det är helt klart så att kristenhetens religiösa byggnader inte har något samband med den förkristna tidens tempelanordning. Och kristna under det första århundradet hade ingen orsak att uppföra sådana byggnader. Men efter apostlarnas död inträffade det som var förutsagt – det stora avfallet från de sanna lärorna. (Apostlagärningarna 20:29, 30) Redan långt innan den romerske kejsaren Konstantins så kallade omvändelse till kristendomen ägde rum år 313 v.t., hade till bekännelsen kristna börjat avvika från det som Jesus hade lärt.

Konstantin medverkade till att smälta samman ”kristendom” med den hedniska romerska religionen. I The Encyclopædia Britannica sägs det: ”Det var på uppdrag av Konstantin som tre enorma kristna kyrkor i Rom byggdes: Peterskyrkan, San Paolo fuori le mura och San Giovanni in Laterano. Han ... skapade den korsformiga arkitektur som förblev standard för kyrkor i Västeuropa fram till och med medeltiden.” Den nuvarande Peterskyrkan i Rom betraktas som den romerska katolicismens huvudkyrka.

”Kyrkan tog över en del religiösa seder och ceremonier som var vanliga i det förkristna [hedniska] Rom”, säger historikern Will Durant. Detta inbegrep ”basilikans arkitektur”. Från 900-talet till 1400-talet var det ett stort uppsving i byggandet av kyrkor och katedraler, och man lade stor tonvikt på arkitekturen. Det var vid den här tiden som många av kristenhetens byggnader som betraktas som konstnärliga monument blev till.

Blir människor alltid andligen upplivade och uppmuntrade av att gå i kyrkan? ”För mig kom kyrkan att stå för allt det som är tråkigt och tröttsamt med religion”, säger Francisco från Brasilien. ”Mässan var en meningslös, tjatig ceremoni som inte på något sätt tillfredsställde mina behov. Det var en lättnad  när den var över.” Inte desto mindre är de troende befallda att komma tillsammans. Vilken anordning för möten skall de följa?

”Församlingen i deras hus”

Vid en granskning av hur de första kristna församlades framträder mönstret för hur kristna skall komma tillsammans. Bibeln visar att de vanligtvis samlades i privata hem. Aposteln Paulus skrev till exempel: ”Framför mina hälsningar till Prisca och Aquila, mina medarbetare i Kristus Jesus, och hälsa församlingen i deras hus.” (Romarna 16:3, 5; Kolosserna 4:15; Filemon, vers 2) Det grekiska ordet för ”församling” (ekklesịa) har återgetts med ”kyrka” i vissa översättningar, till exempel den engelska King James Version. Men det här uttrycket syftar inte på en byggnad, utan på en grupp människor som kommer tillsammans i ett bestämt syfte. (Apostlagärningarna 8:1; 13:1) De sanna kristna behöver inga utsmyckade religiösa byggnader i sin tillbedjan.

Hur gick mötena till i de tidiga kristna församlingarna? Lärjungen Jakob använder en form av det grekiska ordet synagogẹ när han talar om ett kristet möte. (Jakob 2:2) Det här grekiska ordet betyder ”ett sammanförande” och används som en synonym till ekklesịa. Men med tiden kom uttrycket ”synagoga” att syfta på platsen eller byggnaden där mötet hölls. De judekristna under det första århundradet var väl förtrogna med vad som ägde rum i en synagoga. *

Judarna samlades i templet i Jerusalem för sina årliga högtider, men det var synagogorna som fungerade som lokala platser för undervisning om Jehova och i den mosaiska lagen. Bön och läsning av Skrifterna, liksom förklaringar och förmaningar, tycks ha varit en del av det man gjorde i synagogorna. När Paulus och några andra med honom gick in i synagogan i Antiokia, ”sände de män som presiderade i synagogan bud till dem och sade: ’Män, bröder, om ni har något ord av uppmuntran för folket, så säg det.’” (Apostlagärningarna 13:15) När judekristna under det  första århundradet kom tillsammans i privata hem, följde de utan tvivel samma mönster, och deras möten var därför andligt upplysande och uppbyggande.

Församlingar som bygger upp

I likhet med de första kristna kommer Jehovas vittnen i vår tid tillsammans på enkla platser för tillbedjan för att få biblisk undervisning och uppbyggande samvaro. I många år träffades de bara i privata hem, och så är det fortfarande på en del håll. Men nu har antalet församlingar ökat till mer än 90 000, och deras möteslokaler kallas Rikets salar. De här byggnaderna är varken pråliga eller kyrkliknande. De är ändamålsenliga och anspråkslösa byggnader som gör att församlingar av varierande storlek kan ha sina möten varje vecka för att lyssna till och lära från Guds ord.

De flesta av Jehovas vittnens församlingar har möten tre gånger i veckan. Ett av mötena är ett offentligt föredrag över ett aktuellt och intressant ämne. Det följs av ett studium av ett tema eller en profetia i Bibeln med hjälp av tidskriften Vakttornet. Ett annat möte är en skola som utformats för att ge övning i att framföra Bibelns budskap. Detta möte följs av ett möte som särskilt ägnas åt att ge praktiska råd för den kristna tjänsten. Dessutom samlas Jehovas vittnen en gång i veckan i mindre grupper i privata hem för att studera Bibeln. Alla de här mötena är öppna för allmänheten. Kollekt tas aldrig upp.

Francisco, som nämndes tidigare, upptäckte att han får stor nytta av mötena i Rikets sal. Han säger: ”Det första mötet jag var på hölls i en trivsam byggnad inne i centrum av staden, och jag gick därifrån med ett positivt intryck. De som var där var vänliga, och jag kunde känna vilken kärlek som fanns mellan dem. Jag var ivrig att få komma tillbaka. Sedan dess har jag faktiskt inte missat ett enda möte. Dessa kristna möten är livliga, och de tillfredsställer mitt andliga behov. Även när jag av någon orsak känner mig nedslagen, går jag till Rikets sal, säker på att jag kommer att återvända hem uppmuntrad.”

Du kan också få biblisk undervisning, uppbyggande samvaro och möjlighet att lovprisa Gud vid Jehovas vittnens möten. Du skall känna dig varmt välkommen att besöka den Rikets sal som ligger närmast där du bor. Du kommer inte att ångra dig.

[Fotnoter]

[Bilder på sidorna 4, 5]

Tältboningen och längre fram templen tjänade som centrum för tillbedjan av Jehova

[Bild på sidan 6]

Peterskyrkan i Rom

[Bild på sidan 7]

De första kristna kom tillsammans i privata hem

 [Bilder på sidorna 8, 9]

Jehovas vittnen håller kristna möten i privata hem och i Rikets salar