Levnadsskildring

Missionärsdistriktet blev vårt hem

BERÄTTAT AV DICK WALDRON

Det var en söndagseftermiddag i september 1953. Vi hade precis kommit till Sydvästafrika (nu Namibia). Vi hade varit i landet knappt en vecka och skulle hålla ett offentligt möte i huvudstaden, Windhoek. Vad hade fört oss hela den långa vägen från Australien till det här landet i Afrika? Min hustru och jag och tre unga kvinnor hade kommit som missionärer för att förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike. (Matteus 24:14)

JAG föddes i det avlägsna Australien det ödesdigra året 1914. Mina år som tonåring sammanföll med den stora depressionen, och jag fick dra mitt strå till stacken för att hjälpa till med familjens försörjning. Det fanns inga arbeten, men jag kom på hur jag kunde fånga vildkaniner, som det fanns gott om i Australien. En regelbunden leverans av kaninkött blev därför ett av mina bidrag till familjens matförråd.

När andra världskriget bröt ut 1939, hade jag lyckats få arbete på Melbournes spårvagnar och bussar. Det var omkring 700 som arbetade skift på bussarna, och under varje skift träffade jag en ny chaufför eller konduktör. Jag frågade dem ofta vilken religion de tillhörde och lät dem förklara sina trosuppfattningar. Den ende som kunde ge mig tillfredsställande svar var ett Jehovas vittne. Han berättade för mig om Bibelns budskap om en paradisisk jord där människor som fruktar Gud skall leva för evigt. (Psalm 37:29)

Samtidigt kom också min mamma i kontakt med Jehovas vittnen. Ofta när jag kom  hem från mitt sena skift, stod maten på bordet och väntade tillsammans med ett nummer av tidskriften En Ny Värld (nu Vakna!). Det jag läste lät bra. Med tiden kom jag fram till att det här var den sanna religionen, och jag började engagera mig aktivt och blev döpt i maj 1940.

I Melbourne fanns det ett pionjärhem där det bodde omkring 25 Jehovas vittnen som var heltidstjänare. Jag flyttade in hos dem. Varje dag hörde jag dem berätta spännande erfarenheter från predikoarbetet, och jag fick en önskan i mitt hjärta att själv bli pionjär. Till sist ansökte jag om pionjärtjänst. Jag blev godkänd och kallades till Jehovas vittnens avdelningskontor i Australien för att tjäna där. På så sätt blev jag en del av Betelfamiljen.

Fängelse och förbud

En av mina uppgifter på Betel var att arbeta på det sågverk man hade. Där fick vi såga och hugga ved för att framställa träkol. Träkolen användes sedan som bränsle till avdelningskontorets bilar, eftersom det var svårt att få tag på bensin under kriget. Vi var 12 stycken som arbetade på sågverket, och alla var vi skyldiga att göra militärtjänst. Det dröjde inte länge förrän vi dömdes till sex månaders fängelse för att vi vägrade militärtjänst av bibliska skäl. (Jesaja 2:4) Vi blev skickade till en lantgård där fångarna utförde tvångsarbete. Kan ni tänka er vad vi fick för uppgift? Jo, vi skulle hugga ved, precis det vi hade lärt oss att göra på Betel!

Vi skötte vår uppgift så bra att fängelsedirektören gav oss en bibel och vår bibliska litteratur, och det trots att det fanns stränga order om att inte ge oss något sådant. Under den här tiden fick jag lära mig en viktig läxa som gäller relationer människor emellan. När jag arbetade på Betel, fanns det en broder som jag hade svårt att komma överens med. Våra personligheter var helt enkelt för olika. Men vem tror ni att jag fick dela fängelsecell med? Jo, just den brodern. Nu hade vi verkligen tid att lära känna varandra, och det ledde till att vi utvecklade en nära och bestående vänskap.

Så småningom blev Jehovas vittnens arbete förbjudet i Australien. Alla tillgångarna konfiskerades, och bröderna på Betel hade det verkligen inte gott ställt. En gång kom en av dem till mig och sade: ”Dick, jag skulle vilja gå in till stan och vittna, men jag har inga andra skor än mina arbetskängor.” Jag var glad över att kunna hjälpa honom, så han begav sig av till stan med mina skor på fötterna.

Senare fick vi höra att han hade blivit anhållen och satt i fängelse för att han hade predikat. Jag kunde bara inte låta bli att skicka honom ett litet meddelande: ”Jag tycker synd om dig. Jag är glad att jag inte var i mina skor.” Men snart blev även jag anhållen och satt i fängelse för andra gången på grund av min neutrala hållning. När jag blev frigiven, fick jag i uppgift att sköta om den lantgård som försåg Betelfamiljen med mat. Vid det laget hade vi vunnit ett mål i domstolen, och man hade upphävt förbudet mot Jehovas vittnens verksamhet.

En nitisk evangelieförkunnare blir min hustru

Medan jag arbetade på lantgården började jag fundera allvarligt på äktenskap, och jag blev intresserad av en ung pionjärsyster, Coralie Clogan. Coralies mormor var den första i hennes familj som hade visat intresse för Bibelns budskap. På sin dödsbädd hade hon sagt till Coralies mamma, Vera: ”Uppfostra dina barn till att älska och tjäna Gud, så kommer vi en dag att träffas i paradiset på jorden.” När en pionjär längre fram kom till Veras dörr med broschyren Millioner som nu lefva skola aldrig dö, började hon förstå vad de där orden betydde. Broschyren övertygade Vera om att Gud avsåg att människan skulle leva i ett  paradis på jorden. (Uppenbarelseboken 21:4) Hon blev döpt i början av 1930-talet, och precis som hennes mamma hade uppmuntrat henne till hjälpte hon sina tre döttrar – Lucy, Jean och Coralie – att utveckla kärlek till Gud. Coralies pappa däremot motsatte sig kraftigt familjens religiösa intresse, precis det som Jesus hade varnat för skulle kunna hända inom familjer. (Matteus 10:34–36)

Familjen Clogan var musikalisk, och alla barnen spelade något instrument. Coralie spelade fiol, och 1939, då hon var 15 år, tilldelades hon ett diplom för sin musikalitet. Andra världskrigets utbrott fick Coralie att allvarligt fundera över sin framtid. Tiden var inne för henne att besluta sig för vad hon skulle göra med sitt liv. En möjlighet var att satsa på musiken. Hon hade redan fått ett erbjudande om att spela i Melbournes symfoniorkester. En annan möjlighet var att ägna tiden åt det storslagna arbetet med att predika budskapet om Riket. Efter att ha tänkt över saken noga blev Coralie och hennes två systrar döpta 1940, och de gjorde förberedelser för att börja som heltidsförkunnare.

Coralie hade knappt hunnit bestämma sig för heltidstjänsten förrän hon kontaktades av en ansvarig broder från avdelningskontoret i Australien, Lloyd Barry, som senare tjänade som medlem av Jehovas vittnens styrande krets. Han hade just hållit ett tal i Melbourne, och han sade till Coralie: ”Jag skall snart åka tillbaka till Betel. Skall du inte följa med mig på tåget tillbaka och bli en del av Betelfamiljen?” Det tackade hon gärna ja till.

Coralie och de andra systrarna i Betelfamiljen spelade en avgörande roll när det gällde att förse vännerna i Australien med biblisk litteratur under krigsåren, då verket var förbjudet. De utförde faktiskt det mesta av tryckningen under tillsyn av broder Malcolm Vale. Böckerna The New World (Den nya världen) och Barnen blev tryckta och inbundna, och inte ett enda nummer av tidskriften Vakttornet uteblev under de mer än två år som förbudet varade.

För att undgå polisen var man tvungen att flytta tryckeriet hela 15 gånger. Ett tag tryckte man biblisk litteratur i källaren i ett hus där man utförde tryckning av annat slag som täckmantel. Om fara hotade kunde systern i receptionen trycka på en knapp som utlöste en signal i källaren, så att systrarna där kunde gömma litteraturen innan någon påbörjade en inspektion.

Under en sådan inspektion blev systrarna skräckslagna, när de fick se ett exemplar av Vakttornet ligga på ett bord fullt synligt. Polismannen kom in, satte ner sin portfölj rakt på Vakttornet och började sin genomsökning. Han hittade ingenting, så han tog sin portfölj och gick ut!

När förbudet upphävdes och avdelningskontorets egendom lämnades tillbaka till bröderna, fick många av systrarna möjlighet att ge sig ut på fältet som pionjärer med särskilt uppdrag. Det var då som Coralie erbjöd sig att åka till Glen Innes. Jag flyttade dit när vi gifte oss den 1 januari 1948. Då vi lämnade det distriktet hade en blomstrande församling kommit i gång där.

Vårt nästa distrikt var Rockhampton, men där fick vi inte tag på något husrum. Så vi satte upp ett tält på en lantgård som en intresserad  person ägde. Tältet blev vårt hem under de närmaste nio månaderna. Det kunde mycket väl ha blivit längre, men när regnperioden kom, slets tältet sönder av en tropisk storm, och monsunregnen spolade bort det. *

Vi flyttar till ett distrikt i utlandet

Medan vi var i Rockhampton fick vi en inbjudan till den 19:e klassen i Vakttornets Bibelskola Gilead för att bli utbildade till missionärer. Och det var på så vis som vi, efter skolan 1952, blev skickade till det som då kallades Sydvästafrika.

Kristenhetens präster visade direkt vad de tyckte om vårt missionärsarbete. Varje söndag i sex veckor i rad stod de i predikstolen och varnade för oss. De sade till sina församlingsmedlemmar att inte öppna dörren när vi kom och att inte låta oss läsa från Bibeln, eftersom det skulle göra dem förvirrade. I ett område lämnade vi mycket litteratur, men prästen följde efter oss från hus till hus och samlade in den. En dag när vi resonerade med prästen i hans arbetsrum, såg vi att han hade ett rejält förråd av våra böcker.

Det dröjde inte länge förrän myndigheterna också började uppmärksamma vår verksamhet. De misstänkte att vi hade kommunistiska kopplingar, något de säkert hade hört av prästerna. Så vi fick lämna fingeravtryck, och några av dem vi besökte blev förhörda. Trots allt det här motståndet ökade stadigt närvaron vid våra möten.

Redan från början hade vi en brinnande önskan att sprida Bibelns budskap bland de inhemska folkgrupperna ambo, herero och nama. Men det var inte lätt. På den tiden var det Sydafrikas apartheidregim som ansvarade för rättskipningen i Sydvästafrika. Som vita fick vi inte vittna i svarta områden utan tillstånd från myndigheterna. Vi ansökte emellanåt, men myndigheterna bara vägrade att ge oss tillstånd.

Efter två år på vårt utländska distrikt kom en överraskning. Coralie var gravid. I oktober 1955 föddes vår dotter, Charlotte. Vi kunde inte fortsätta som missionärer, men jag lyckades få ett deltidsarbete och fortsatte ett tag som pionjär.

Ett svar på våra böner

År 1960 ställdes vi inför en ny utmaning. Coralie fick ett brev där det stod att hennes mamma var så sjuk att om Coralie ville träffa sin mamma i livet måste hon åka hem. Vi planerade därför att lämna Sydvästafrika och flytta tillbaka till Australien. Då hände något – samma vecka som vi skulle ge oss av fick jag  tillstånd av myndigheterna att åka in i den svarta förstaden, Katutura. Vad skulle vi göra nu? Lämna tillbaka tillståndet efter att ha kämpat i sju år för att få det? Det var lätt att tänka att andra kunde ta vid där vi slutade. Men var inte det här en välsignelse från Jehova, ett svar på våra böner?

Det tog inte lång tid att fatta ett beslut. Jag skulle stanna kvar, eftersom vi var rädda för att om vi alla gav oss i väg till Australien, skulle det äventyra våra möjligheter att få tillstånd att vara bosatta i landet, något vi hade kämpat för. Nästa dag avbokade jag min båtbiljett och vinkade av Coralie och Charlotte som for till Australien på en lång semester.

Medan de var borta, började jag vittna för invånarna i den svarta förstaden. Intresset var enormt. När Coralie och Charlotte återvände, var det många från den svarta förstaden som var med vid våra möten.

Jag hade en gammal bil som jag kunde skjutsa de intresserade i till mötena. Jag gjorde fyra eller fem turer varje möte och tog med mig sju, åtta eller nio stycken per tur. När den siste steg ur, frågade Coralie skämtsamt: ”Hur många fler har du under sätet?”

För att vårt predikoarbete skulle bli effektivare behövde vi litteratur på den inhemska befolkningens språk. Jag hade därför förmånen att få ordna med att traktaten Liv i en ny värld blev översatt till fyra inhemska språk: herero, nama, ndonga och kwanyama. Översättarna var bildade människor som vi studerade Bibeln med, men jag satt ändå tillsammans med dem för att förvissa mig om att varje mening blev korrekt översatt. Nama är ett språk med begränsat ordförråd. För att ta ett exempel försökte jag få översättaren att förstå tanken i meningen: ”I början var Adam en fullkomlig människa.” Översättaren kliade sig i huvudet och sade att han inte kunde komma på något ord för ”fullkomlig” på nama. ”Nu vet jag hur vi gör”, sade han till sist. ”Vi skriver: ’I början var Adam som en mogen persika.’”

Tillfreds med vårt tilldelade hem

Det har nu gått 49 år sedan vi först kom till det här landet, som nu heter Namibia. Man behöver inte längre skaffa tillstånd för att komma in i svarta samhällen. Namibia styrs av en ny regering och har ingen rasdiskriminerande författning. I Windhoek har vi i dag fyra stora församlingar som samlas i fina Rikets salar.

Vi har ofta tänkt på orden vi fick höra på Gileadskolan: ”Gör missionärsdistriktet till ert hem.” Jehova har lett saker och ting på ett sådant sätt att det har övertygat oss om att det var hans vilja att det här avlägsna landet skulle bli vårt hem. Vi har kommit att älska vännerna med deras olika intressanta kulturer. Vi har skrattat med dem när de har varit glada och gråtit med dem när de har sörjt. Några av de där nya som vi klämde in i vår bil och körde till mötena är nu stöttepelare i sina församlingar. När vi kom till det här vidsträckta landet 1953, fanns det färre än tio inhemska förkunnare av de goda nyheterna. Från den här ringa början har nu antalet vuxit till över 1 200. Det vi och andra har planterat och vattnat har Jehova fått att växa, precis som han har lovat. (1 Korinthierna 3:6)

När Coralie och jag ser tillbaka på många år av tjänst, först i Australien och nu i Namibia, känner vi en djup tillfredsställelse. Vi hoppas och ber att Jehova skall fortsätta att ge oss styrka att göra hans vilja nu och för evigt.

[Fotnoter]

[Bild på sidorna 26, 27]

På väg till vårt nya distrikt i Rockhampton i Australien

[Bild på sidan 27]

I hamnen på väg till Gileadskolan

[Bild på sidan 28]

Det ger oss stor glädje att vittna i Namibia