Vad Josua kom ihåg

”MIN tjänare Mose är död”, sade Jehova, ”och nu, bryt upp, gå över denna Jordan, du och hela detta folk, in i det land som jag ger åt dem.” (Josua 1:2) Vilken svår uppgift Josua hade framför sig! Han hade varit Moses medhjälpare i nästan 40 år. Nu blev han befalld att efterträda Mose och leda de ofta omedgörliga israeliterna in i det utlovade landet.

När Josua funderade över vad som låg framför honom, påminde han sig kanske prövningar som han redan mött och klarat av. Det Josua kom ihåg var utan tvivel till ovärderlig hjälp för honom då, och det kan det också vara för kristna i dag.

Från slav till härförare

Josua måste ha kommit ihåg de många långa åren av slaveri. (2 Moseboken 1:13, 14; 2:23) Exakt vad Josua var med om under de åren kan vi bara gissa oss till, eftersom Bibeln inte går in på några detaljer. Slavtjänsten i Egypten kan ha lärt Josua att bli en god organisatör, och när hebréerna tillsammans med ”en stor blandad hop” flydde från landet, kan han ha hjälpt till med organiseringen. (2 Moseboken 12:38)

Josua tillhörde en släkt av Efraims stam. Hans farfar, Elisama, var stammens hövding och ledde antagligen 108 100 beväpnade män i en av Israels trestamsavdelningar. (4 Moseboken 1:4, 10, 16; 2:18–24; 1 Krönikeboken 7:20, 26, 27) Men när amalekiterna angrep israeliterna strax efter uttåget ur Egypten, var det Josua som fick i uppdrag av Mose att organisera försvaret. (2 Moseboken 17:8, 9a) Varför Josua och  inte till exempel hans farfar eller far? Ett förslag är att ”eftersom ... [Josua] var en huvudman i Efraims stam, välkänd för sin organisationsförmåga och en som folket litade på fullständigt, ansåg Mose att han var den ledare som var mest kvalificerad att välja ut och organisera stridsmännen”.

Hur det än förhöll sig med den saken gjorde Josua, när han hade blivit utvald, precis som Mose befallde. Nu hade israeliterna ingen som helst erfarenhet av krigföring, men Josua litade på att Gud skulle hjälpa dem. Så Mose behövde bara säga till honom: ”I morgon ställer jag mig på toppen av kullen, med den sanne Gudens stav i min hand.” Josua måste ha kommit ihåg att Jehova just hade förintat den tidens största militärmakt. Nästa dag, när Mose lyfte upp händerna och höll dem högt ända till solnedgången, kunde ingen fiende stå emot israeliterna, och amalekiterna besegrades. Sedan befallde Jehova Mose att skriva ner sitt beslut i en bok och läsa upp det för Josua: ”Jag kommer att fullständigt utplåna minnet av Amalek, så att det inte mer finns under himlarna.” (2 Moseboken 17:9b–14) Ja, det var ingen tvekan om att Jehova skulle verkställa den domen.

Som Moses medhjälpare

Striden med amalekiterna måste ha skapat ett ännu starkare band mellan Josua och Mose. Josua hade förmånen att vara Moses personliga medhjälpare, eller ”tjänare”, ”alltifrån sin unga mandom” fram till Moses död, en period på omkring 40 år. (4 Moseboken 11:28)

Det ämbetet medförde särskilda tjänsteprivilegier och förpliktelser. Som exempel kan nämnas att Josua troligen var med när Mose, Aron, Arons söner och 70 av Israels äldre män gick upp på berget Sinai och fick en syn av Jehovas härlighet. Som Moses medhjälpare följde han med honom högre upp på berget och befann sig tydligtvis på avstånd, medan Mose gick in i det moln som symboliserade Jehovas närvaro. Anmärkningsvärt nog tycks Josua ha stannat på berget i 40 dygn. Han väntade troget på att Mose skulle komma tillbaka, för när Mose började gå ner för berget med Vittnesbördets tavlor, fanns han där för att möta honom. (2 Moseboken 24:1, 2, 9–18; 32:15–17)

Efter händelsen då israeliterna tillbad guldkalven fortsatte Josua att hjälpa Mose vid mötestältet utanför lägret. Där talade Jehova till Mose ansikte mot ansikte. Men då Mose gick tillbaka till lägret, brukade Josua ”inte avlägsna sig från tältets mitt”. Kanske  behövde han vara där för att förhindra att israeliterna i sitt orena tillstånd gick in i tältet. Josua tog verkligen den uppgiften på allvar! (2 Moseboken 33:7, 11)

Kamratskapet med Mose, som var 35 år äldre än Josua enligt historikern Josephus, måste ha stärkt Josuas tro oerhört mycket. Deras förhållande har kallats ”kontakten mellan mogenhet och ungdom, mellan mästaren och lärjungen”, något som gjorde att Josua blev ”en bestämd, pålitlig man”. Vi har inte profeter som Mose bland oss i dag, men i Jehovas folks församlingar finns det äldre bröder och systrar som tack vare sin erfarenhet och andlighet kan ge oss verklig styrka och uppmuntran. Uppskattar du dem? Och umgås du med dem och lär av dem?

Spejare i Kanaan

En avgörande händelse i Josuas liv ägde rum strax efter det att Israel hade fått Lagen. Han blev utvald att representera sin stam när det utlovade landet skulle utspejas. Berättelsen är välkänd. Alla de tolv spejarna var överens om att landet verkligen flöt ”av mjölk och honung”, precis som Jehova hade lovat. Men på grund av bristande tro fruktade tio av dem att israeliterna inte skulle kunna driva bort invånarna ur landet. Endast Josua och Kaleb uppmanade folket att inte göra uppror på grund av fruktan, eftersom Jehova helt visst skulle vara med dem. Då började hela menigheten protestera och tala om att kasta sten på dem. Kanske hade de gjort detta också, om inte Jehova hade ingripit och visat sin härlighet. Eftersom de visade brist på tro, bestämde Gud att ingen av dem som var registrerade i Israel från 20 års ålder och uppåt skulle leva tillräckligt länge för att dra in i Kanaan. Det var bara Josua, Kaleb och leviterna som överlevde. (4 Moseboken 13:1–16, 25–29; 14:6–10, 26–30)

Hade inte hela folket sett Jehovas mäktiga gärningar i Egypten? Vad fick då Josua att förlita sig på Guds hjälp medan majoriteten av folket tvivlade? Josua måste tydligt och klart ha kommit ihåg allt som Jehova hade lovat och gjort, och han mediterade över det. Åratal senare kunde han säga till israeliterna: ”Inte ett enda ord av alla de goda ord som Jehova ... har talat till er har slagit fel. De har alla blivit verklighet.” (Josua 23:14) Josua litade alltså på att alla de löften som Jehova hade gett med avseende på framtiden också skulle uppfyllas. (Hebréerna 11:6) Det här bör få oss att fråga oss själva: Hur är det med mig? Har det arbete jag har lagt ner på att studera och begrunda Jehovas löften övertygat mig om att de är sanna? Tror jag att Gud kan skydda mig tillsammans med sitt folk under den kommande stora vedermödan?

Förutom att Josua utövade tro hade han också moraliskt mod. Han och Kaleb var ensamma om sin ståndpunkt, och hela menigheten talade om att stena dem. Hur skulle du ha känt dig? Skrämd? Inte Josua. Han och Kaleb framhöll klart och tydligt vad de trodde på. Vi kanske måste göra samma sak en dag för att vara lojala mot Jehova.

Berättelsen om spejarna upplyser oss också om att Josuas namn blev ändrat. Hans ursprungliga namn var Hoshea, som betyder ”räddning”. Mose lade till en stavelse som betecknade Guds namn och kallade honom Jehoshua (eller Josua), som betyder ”Jehova är räddning”. I Septuaginta återges hans namn med ”Jesus”. (4 Moseboken 13:8, 16) I enlighet med det här storslagna namnet förkunnade Josua modigt att Jehova är räddning. Josuas namnändring kan inte ha varit något som gjordes utan djupare eftertanke. Nej, ändringen visade att Mose satte värde på Josuas egenskaper, och den var i linje med den privilegierade uppgift som Josua skulle fullgöra, när han skulle leda en ny generation in i det utlovade landet.

Israeliterna fick vandra i vildmarken i 40 tröttsamma år tills deras fäder dött. Vi vet ingenting om vad som hände Josua under den perioden. Men den måste ha lärt honom mycket. Han bevittnade troligen Guds dom över  rebellerna Kora, Datan och Abiram och deras anhängare och över dem som tog del i den förnedrande tillbedjan av Peors Baal. Josua blev säkert mycket ledsen när han fick reda på att inte heller Mose skulle få komma in i det utlovade landet, eftersom han inte hade helgat Jehova i samband med Meribas vatten. (4 Moseboken 16:1–50; 20:9–13; 25:1–9)

Utsedd till Moses efterträdare

När Moses död närmade sig, bad han Gud förordna en efterträdare, så att israeliterna inte skulle bli ”lika får som inte har någon herde”. Vem valde Jehova? Josua, ”en man i vilken ande är”, skulle ges uppdraget inför hela menigheten. De skulle lyssna till honom. Vilken rekommendation! Jehova hade sett Josuas tro och förmåga. Ledarskapet över Israel kunde inte ha anförtrotts åt någon mer kvalificerad. (4 Moseboken 27:15–20) Men Mose visste att Josua skulle få möta enorma utmaningar. Därför uppmanade han sin efterträdare att vara ”modig och stark”, för Jehova skulle fortsätta att vara med honom. (5 Moseboken 31:7, 8)

Gud själv upprepade samma uppmuntrande ord till Josua och tillade: ”Var ... noga med att göra enligt hela den lag som min tjänare Mose gav dig befallning om. Vik inte av från den vare sig åt höger eller åt vänster, på det att du må handla vist överallt där du går. Denna lagbok skall inte vika från din mun, och du skall läsa i den med låg röst dag och natt, för att du må vara noga med att göra enligt allt som är skrivet i den; ty då kommer du att göra din väg framgångsrik, och då kommer du att handla vist. Har jag inte befallt dig? Var modig och stark. Bli inte uppskakad och var inte förfärad, ty Jehova, din Gud, är med dig överallt där du går.” (Josua 1:7–9)

Hur skulle Josua kunna känna tvivel med Jehovas ord ringande i öronen och med den erfarenhet som han redan hade förvärvat? Erövringen av landet skulle garanterat lyckas. Svårigheter skulle naturligtvis uppstå, och den första svårigheten, som inte var så liten, var att gå över Jordanfloden trots att den svämmade över. Men Jehova själv hade befallt: ”Bryt upp, gå över denna Jordan.” Så vilka problem skulle kunna hindra dem? (Josua 1:2)

Det som sedan hände i Josuas liv – erövringen av Jeriko, det gradvisa underkuvandet av fienderna och fördelningen av landet – visar att han aldrig förlorade Guds löften ur sikte. När slutet på Josuas dagar närmade sig, då Jehova hade gett israeliterna vila från sina fiender, församlade han folket för att se tillbaka på hur Gud hade handlat med dem och för att uppmana dem att tjäna honom helhjärtat. Det ledde till att israeliterna högtidligt förnyade sitt förbund med Jehova, och ”Israel fortsatte att tjäna Jehova i alla Josuas dagar”, utan tvivel inspirerade av sin ledares exempel. (Josua 24:16, 31)

Josua är ett utmärkt exempel för oss. Som kristna ställs vi inför många trosprov. Vi måste troget uthärda dem för att få Jehovas godkännande och till slut få se uppfyllelsen av hans löften. Josuas framgång berodde på hans starka tro. Det är sant att vi inte har sett Guds mäktiga gärningar på samma sätt som Josua hade gjort, men om någon skulle tvivla, innehåller bibelboken med Josuas namn ögonvittnesskildringar som bevisar att Jehovas ord är trovärdigt. Vi kan precis som Josua vara förvissade om att vi får vishet och framgång, om vi läser Guds ord dagligen och är noga med att tillämpa det.

Blir du ibland sårad av hur medkristna handlar? Tänk på Josuas uthållighet – i 40 år var han tvungen att vandra i vildmarken med sina trolösa följeslagare, trots att han själv hade varit trogen. Tycker du att det är svårt att stå upp för det du tror på? Kom då ihåg vad Josua och Kaleb gjorde. För sin tro och lydnad fick de storslagna belöningar. Ja, Josua hade verkligen tro på att Jehova skulle uppfylla alla sina löften. Låt oss också ha det. (Josua 23:14)

[Bild på sidan 10]

Kamratskapet med Mose stärkte Josuas tro

[Bild på sidan 10]

Josua och Kaleb förlitade sig på Jehovas kraft

[Bild på sidan 10]

Josuas ledarskap inspirerade folket att hålla sig till Jehova