Levnadsskildring

Några ord som förändrade mitt liv

BERÄTTAT AV IRENE HOCHSTENBACH

Det hände en tisdagskväll 1972. Jag var 16 år och hade följt med mina föräldrar till ett religiöst möte i Eindhoven, en stad som ligger i provinsen Noord-Brabant i Nederländerna. Jag kände mig osäker och önskade att jag var någon annanstans. Då fick jag en lapp med ett kort meddelande av två unga kvinnor, där det stod: ”Kära Irene, vi skulle väldigt gärna vilja hjälpa dig.” Jag insåg inte då hur mycket den lappen skulle förändra mitt liv. Men innan jag berättar om vad som hände sedan, vill jag berätta någonting om min bakgrund.

JAG föddes på den indonesiska ön Belitung. Jag minns vissa ljud från denna tropiska ö – palmträdens prasslande i vinden, det mjuka låga bruset från ett närbeläget vattendrag, skrattet från barnen som lekte utanför vårt hus liksom ljudet av musik som fyllde vårt hem. År 1960, när jag var fyra år, flyttade vår familj från Indonesien till Nederländerna. Vi gjorde den långa resan med båt, och det ljud som jag särskilt kommer ihåg är ljudet av min favoritleksak som jag hade med mig på resan – en liten clown med ett trumset. Vid sju års ålder förlorade jag hörseln på grund av en sjukdom, och sedan dess har jag inte kunnat höra någonting alls. Nu har jag bara minnen av ljud kvar.

Att växa upp som döv

Mina föräldrar gav mig en sådan kärleksfull omvårdnad att jag till en början inte helt förstod vilka konsekvenser det skulle få att vara döv. Som barn trodde jag till och med att  min stora hörapparat var något man kunde leka med, trots att den inte hjälpte mig särskilt mycket. Grannbarnen skrev ner långa samtal med krita på trottoaren för att meddela sig med mig, och jag svarade dem, även om jag inte kunde höra min egen röst.

När jag blev äldre blev jag medveten om att jag var annorlunda än andra människor i min omgivning. Jag började också lägga märke till att en del gjorde sig lustiga över mig på grund av min dövhet, medan andra inte lät mig vara med i deras sällskap. Jag började känna mig isolerad och ensam. Jag kom att förstå vad det innebär att vara döv, och ju äldre jag blev, desto räddare blev jag för världen av hörande människor.

För att jag skulle få möjlighet att gå i en speciell skola för döva tog mina föräldrar med sig hela familjen och flyttade från ett litet samhälle i provinsen Limburg till staden Eindhoven. Där sökte min far arbete, och min bror och mina systrar började i en ny skola. Jag är tacksam för alla förändringarna de gjorde för min skull. I skolan lärde jag mig att anpassa min röststyrka och att artikulera tydligare. Och även om lärarna inte använde teckenspråk, fick jag lära mig det av mina klasskamrater.

Mitt liv i en tyst värld

Mina föräldrar gjorde stora ansträngningar för att kommunicera med mig under min uppväxt, men det var många saker som jag inte förstod. Jag förstod till exempel inte att mina föräldrar studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Men jag kommer ihåg att vår familj en gång besökte en samlingslokal, där det satt en massa människor på stolar. De tittade allihop mot den främre delen av lokalen, de applåderade ibland och vid somliga tillfällen ställde de sig upp – men varför de gjorde allt detta, det förstod jag inte. Långt senare förstod jag att jag hade varit på en sammankomst anordnad av Jehovas vittnen. Mina föräldrar brukade också ta mig med till en mindre lokal i staden Eindhoven. Där kände jag mig väl till mods, eftersom alla var vänliga och min familj verkade lycklig, men varför vi så ofta gick dit förstod jag inte. I dag vet jag att den lilla lokalen var en av Jehovas vittnens Rikets salar.

Tyvärr var det ingen av dem som var med vid dessa möten som tolkade programmet åt mig. I dag förstår jag att de ville hjälpa mig, men att de inte visste hur de skulle hantera min dövhet. Vid mötena kände jag mig därför utanför och tänkte: ”Jag önskar att jag var i skolan i stället.” Men just som dessa tankar for genom mitt huvud var det två unga kvinnor som snabbt skrev ner någonting på en papperslapp och räckte den till mig. Det var det korta meddelande som jag nämnde i inledningen. Jag anade inte då att det här meddelandet skulle utgöra början på en värdefull vänskap som skulle befria mig från min isolerade tillvaro.

En dyrbar vänskap växer fram

Colette och Hermine som gav mig lappen var i 20-årsåldern. Längre fram förstod jag att de hade kommit till den församling av Jehovas vittnen som jag besökte för att tjäna som reguljära pionjärer, eller heltidsförkunnare. Även om Colette och Hermine egentligen inte kunde teckenspråket, lyckades jag avläsa deras läppar när de talade till mig, och på det sättet kommunicerade vi ganska bra.

Mina föräldrar var glada när Colette och Hermine frågade om de fick studera Bibeln med mig, men de här unga kvinnorna gjorde mycket mer än så. De ansträngde sig mycket både för att tolka mötena i Rikets sal åt mig  och för att få med mig i gemenskapen med andra i församlingen. De övade bibliska framställningar med mig som jag sedan skulle använda i förkunnararbetet, och de hjälpte mig också att förbereda övningstal i skolan i teokratisk tjänst. Tänk, nu vågade jag till och med hålla tal inför en hörande publik!

Colette och Hermine fick mig dessutom att känna förtroende för dem. De hade tålamod och lyssnade på mig. Även om vi ofta skrattade åt mina misstag, gjorde de sig aldrig lustiga på min bekostnad eller var besvärade i mitt sällskap. De försökte förstå mina känslor och behandlade mig som en jämlike. Dessa rara och trevliga flickor gav mig en underbar gåva – sin kärlek och vänskap.

Men det viktigaste av allt var att Colette och Hermine lärde mig att jag måste lära känna vår Gud, Jehova, som en vän man kan lita på. De förklarade att Jehova hade sett mig sitta i Rikets sal och att han förstod vad det innebar för mig att vara döv. Jag är så tacksam över att vår kärlek till Jehova förde oss samman som vänner! Jag rördes av Jehovas omsorg om mig, och av kärlek till honom symboliserade jag mitt överlämnande åt honom genom vattendop i juli 1975.

I sällskap med en alldeles särskild vän

Under de följande åren lärde jag känna alltfler kristna bröder och systrar. En broder blev en mycket speciell vän till mig, och vi gifte oss 1980. Inte långt därefter började jag som pionjär, och 1994 blev min man, Harry, och jag förordnade att tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag och arbeta inom teckenspråksverksamheten i Nederländerna. Följande år ställdes jag inför en svår utmaning. Jag skulle följa med min man, som inte är döv, när han besöker olika församlingar som tillfällig kretstillsyningsman.

Så här tar jag itu med utmaningen: När vi besöker en församling för första gången, går jag genast fram till så många bröder och systrar som möjligt och presenterar mig. Jag berättar att jag är döv och ber att de skall titta på mig medan de talar sakta. Så fort det ges möjlighet försöker jag också svara vid församlingens möten. Och jag frågar om någon är villig att vara min tolk under veckans möten och förkunnartjänst.

Den här metoden fungerar så bra att mina bröder och systrar ibland glömmer att jag inte kan höra, vilket leder till komiska situationer. De berättar till exempel för mig att när de ser mig vara ute och gå på stan tutar de på mig för  att hälsa, men jag reagerar naturligtvis inte. Ibland glömmer jag själv också mina begränsningar – som när jag försöker viska något förtroligt till min man. När jag ser att han plötsligt blir röd i ansiktet, förstår jag att min ”viskning” var alldeles för hög.

Barn har varit till hjälp på oväntade sätt. I en församling som vi besökte för första gången lade en nioårig pojke märke till att somliga på Rikets sal var lite tveksamma till att tala med mig, och han bestämde sig för att göra någonting åt det. Han kom fram till mig, tog mig i handen och ledde mig till mitten av Rikets sal och sade sedan så högt han kunde: ”Jag skulle vilja presentera Irene för er – hon är döv!” De som var närvarande kom fram och presenterade sig för mig.

Genom att jag följer med min man i kretstjänsten får jag fler och fler vänner hela tiden. Så annorlunda mitt liv är i dag jämfört med de år då jag kände mig utanför och isolerad! Ända sedan den kvällen då Colette och Hermine stoppade den lilla papperslappen i min hand har jag upplevt vilken styrka vänskapen ger, och jag har träffat människor som har kommit att betyda mycket för mig. Men framför allt har jag lärt känna Jehova, som är den värdefullaste av alla vänner. (Romarna 8:38, 39) Tänk hur orden på den lilla lappen förändrade mitt liv!

[Bild på sidan 24]

Jag minns ljudet av min favoritleksak

[Bilder på sidan 25]

I förkunnartjänsten och med min man, Harry