Frågor från läsekretsen

Varför står det i Bibeln att en kvinna skall skrika om någon försöker våldta henne? *

Den som inte själv har haft den fasansfulla erfarenheten att bli brutalt överfallen av en våldtäktsman kan inte riktigt förstå hur det kan ödelägga en människas liv. Upplevelsen är så skrämmande för offret att den kan plåga henne resten av livet. En ung kristen kvinna som överfölls av en våldtäktsman för några år sedan säger: ”Jag kan inte i ord beskriva den skräck jag kände den kvällen eller det trauma som jag har fått kämpa med sedan dess.” Man kan förstå att somliga inte ens vill tänka på detta skrämmande ämne. Men risken för våldtäkt är en realitet i den här onda världen.

Bibeln drar sig inte för att berätta om våldtäktsfall och försök till våldtäkt som har inträffat i det förgångna. (1 Moseboken 19:4–11; 34:1–7; 2 Samuelsboken 13:1–14) Men den ger också råd om vad man bör göra om man råkar ut för ett våldtäktsförsök. Vad Lagen har att säga i det här ämnet finner vi i 5 Moseboken 22:23–27. Här nämns två situationer. I det första fallet träffade en man en ung kvinna i en stad och låg med henne. Ändå skrek inte kvinnan eller ropade på hjälp. Därför beslutade man att hon var skyldig ”av det skälet att hon inte skrek i staden”. Om hon hade skrikit, skulle människor i närheten ha kunnat komma till hennes hjälp. I det andra fallet fann en man en ung kvinna på landsbygden, där han ”grep tag i henne och låg med henne”. För att försvara sig skrek kvinnan, ”men det var ingen som kom till hennes undsättning”. Till skillnad från kvinnan i det första fallet är det tydligt att  den här kvinnan inte gick med på det angriparen gjorde. Hon gjorde aktivt motstånd och skrek på hjälp, men hon blev övermannad. Genom att skrika visade hon att hon var ett motvilligt offer. Hon var inte skyldig till någon överträdelse.

De kristna i våra dagar står inte under den mosaiska lagen, men de principer som finns där är till vägledning för dem. De ovan nämnda exemplen visar betydelsen av att göra motstånd och ropa på hjälp. Att skrika när man hotas av våldtäkt anses fortfarande vara ett klokt handlingssätt. En expert på brottsförebyggande åtgärder säger: ”Om en kvinna antastas, är lungorna fortfarande det bästa vapnet.” En kvinnas skrik kan dra till sig andras uppmärksamhet, så att de kan komma till undsättning, eller också kan det skrämma angriparen och få honom att ge sig av därifrån. En ung kristen kvinna som överfölls av en våldtäktsman sade: ”Jag skrek så högt jag kunde, och då tog han några steg tillbaka. När han kom emot mig igen, skrek jag och sprang. Förr tänkte jag ofta: ’Hur kan det hjälpa mig att skrika om en stor, stark karl tar tag i mig och bara har en sak i huvudet?’ Men jag har lärt mig att det fungerar!”

Inte heller i det sorgliga fall där en kvinna blir övermannad och våldtagen är det meningslöst att hon kämpar emot och skriker på hjälp. Tvärtom visar det att hon gjorde allt hon kunde för att motstå angriparen. (5 Moseboken 22:26) Trots den här svåra upplevelsen kan hon fortfarande ha ett rent samvete, självaktning och vara säker på att hon är ren i Guds ögon. Den skräckfyllda erfarenheten kan lämna efter sig känslomässiga sår, men vetskapen om att hon gjorde allt hon kunde för att motstå angreppet kommer i stor utsträckning att bidra till att hon undan för undan känner sig bättre.

För att förstå hur man skall tillämpa 5 Moseboken 22:23–27 måste vi inse att den här korta berättelsen inte täcker alla tänkbara situationer. Den säger till exempel ingenting om en situation där den angripna kvinnan inte kan skrika därför att hon är stum, medvetslös, lamslagen av skräck eller därför att hon med våld hindras att skrika av en hand eller en tejpremsa som placerats över hennes mun. Men Jehova som kan ta med alla faktorer i beräkningen, inbegripet motiven, handlar med förståelse och rättvisa i sådana fall, för ”alla hans vägar är rättvisans vägar”. (5 Moseboken 32:4) Han känner till vad som verkligen hände och de ansträngningar offret gjorde för att stå emot angriparen. Ett offer som inte kunde skrika men som i övrigt gjorde allt hon kunde under de rådande omständigheterna kan därför lämna saken i Jehovas händer. (Psalm 55:22; 1 Petrus 5:7)

Ändå plågas somliga kristna kvinnor som har angripits och blivit våldtagna av ständiga skuldkänslor. När de ser tillbaka tycker de att de borde ha gjort mer för att förhindra det som hände. Men i stället för att anklaga sig själva kan sådana offer vända sig till Jehova i bön och be om hans hjälp och förlita sig på hans stora oförtjänta omtanke. (2 Moseboken 34:6; Psalm 86:5)

Kristna kvinnor, som nu lider av känslomässiga sår efter att ha konfronterats med en våldtäktsman, kan därför vara övertygade om att Jehova helt och fullt förstår de plågsamma känslor som de kämpar med. Guds ord försäkrar dem: ”Jehova är nära dem som har ett nedbrutet hjärta; och dem som har en krossad ande räddar han.” (Psalm 34:18) Något som också kan hjälpa dem att hantera det här traumat är att de tar emot det som medtroende i den kristna församlingen kan ge i form av uppriktig förståelse och vänligt stöd. (Job 29:12; 1 Thessalonikerna 5:14) Dessutom kommer offrens egna ansträngningar att koncentrera sig på positiva tankar att hjälpa dem att känna ”Guds frid, som övergår allt förstånd”. (Filipperna 4:6–9)

[Fotnoter]