Levnadsskildring

Prövad i förföljelsens brinnande ugn

BERÄTTAT AV PERIKLES GIANNOURIS

Kylan i den fuktiga och unkna cellen trängde ända in i märgen. Där satt jag ensam med bara en tunn filt att skyla mig med. Jag kunde fortfarande för min inre syn se det stenhårda uttrycket i min unga hustrus ansikte, när milissoldater två dagar tidigare hade släpat i väg mig från mitt hem och lämnat henne ensam med våra två små sjuka barn. Min hustru, som inte delade min tro, sände mig senare ett paket med ett meddelande: ”Jag skickar de här två bröden till dig, och jag hoppas att du blir lika sjuk som dina barn.” Skulle jag någonsin få återse min familj?

DET här var bara en episod i en lång och svår kamp för min kristna tro, en kamp som innebar motstånd från familjen, utstötthet från samhället, kamp i domstolar och våldsam förföljelse. Men hur och varför hade jag, en tystlåten och gudfruktig person, hamnat i den här usla cellen? Låt mig förklara.

En fattig pojke med högtflygande planer

Jag föddes 1909 i byn Stavromeno på Kreta. Landet kämpade då med krig, fattigdom och hungersnöd. Senare undkom jag och mina fyra yngre syskon med knapp nöd spanska sjukans härjningar. Jag kommer ihåg hur våra föräldrar höll oss inomhus i veckor i sträck för att vi inte skulle bli smittade.

Min far, en fattig bonde, var en djupt religiös man men med ett öppet sinne. Eftersom han hade bott i Frankrike och på Madagaskar, hade han kommit i kontakt med reformvänliga religiösa uppfattningar. Ändå förblev vår familj lojal mot den grekisk-ortodoxa kyrkan  och gick i mässan varje söndag och inbjöd biskopen att bo hos oss under sitt årliga besök. Jag var korgosse, och mitt livs dröm var att bli präst.

År 1929 gick jag med i poliskåren. Vid fars död tjänstgjorde jag i Thessaloniki i norra Grekland. För att få tröst och andlig upplysning lyckades jag få förflyttning till poliskåren vid berget Athos. På grund av sitt munksamhälle vördas det här berget som det ”heliga berget” av ortodoxa kristna. * Där arbetade jag i fyra år och kunde studera klosterlivet på nära håll. Men i stället för att dras närmare Gud blev jag chockad av munkarnas omoraliska och fördärvliga levnadssätt. Jag kände verklig avsky, när en överabbot, som jag hade respekterat, gjorde sexuella närmanden mot mig. Trots sådana besvikelser ville jag fortfarande tjäna Gud och bli präst. Ja, jag till och med lät mig fotograferas i en prästkappa för att ha det som minne. Till slut flyttade jag tillbaka till Kreta.

”Han är en djävul!”

År 1942 gifte jag mig med en underbar flicka, Frosini, som kom från en respekterad familj. Genom mitt giftermål stärktes min önskan att bli präst, eftersom min hustrus familj var djupt religiös. * Jag var fast besluten att bege mig till Athen för att studera vid ett teologiskt seminarium. I slutet av 1943 var jag nere vid Heraklions hamn på Kreta för att fara till Athen, men jag kom aldrig i väg, kanske på grund av att jag under tiden hade funnit en annan källa till uppfriskande andlig näring. Vad hade hänt?

Under några år hade Emmanuel Lionoudakis, en energisk ung förkunnare förbunden med Jehovas vittnen, predikat upplysande bibliska sanningar över hela Kreta. * Människor som tilltalades av den klara förståelse av Guds ord som Jehovas vittnen erbjöd lämnade den falska religionen. En grupp av entusiastiska vittnen organiserades i grannstaden Sitia. Det här irriterade biskopen, som – eftersom han bott i USA – av erfarenhet visste hur effektiva Jehovas vittnen kunde vara som förkunnare. Han var besluten att utrota denna ”irrlära” från sitt stift. På hans anstiftan kastade polisen regelbundet Jehovas vittnen i fängelse och drog dem inför domstol på olika falska grunder.

Ett av dessa Jehovas vittnen försökte förklara Bibelns sanningar för mig, men då han fick för sig att jag inte var intresserad, sände han en mera erfaren förkunnare till mig. Min bryska reaktion fick tydligen detta andra vittne att återvända till den lilla gruppen med rapporten: ”Perikles kan aldrig bli ett Jehovas vittne. Han är en djävul!”

Motståndet börjar

Jag är glad att Gud inte betraktade mig på det sättet. I februari 1945 fick jag broschyren Trösta alla sörjande * av min bror Demosthenes, som var övertygad om att det Jehovas vittnen lärde var sanningen. Innehållet gjorde intryck på mig. Vi slutade omedelbart att gå till den ortodoxa kyrkan, förenade oss med den lilla gruppen i Sitia och vittnade för våra syskon om vår nyvunna tro. De tog alla emot sanningen från Bibeln. Inte oväntat ledde mitt beslut att lämna falsk religion till att min hustru och hennes familj blev fientligt inställda mot mig och fryste ut mig. Under en tid vägrade min svärfar till och med att tala med mig. Hemma var det ofta mycket meningsskiljaktigheter och ett spänt förhållande. Trots detta döptes Demosthenes och jag den 21 maj 1945 av broder Minos Kokkinakis. *

Äntligen kunde jag förverkliga min dröm och bli en sann Guds tjänare! Jag minns fortfarande  min första dag i tjänsten från hus till hus. Ensam och med 35 broschyrer i väskan tog jag bussen till en by. Jag började försagt gå från hus till hus. Ju längre jag gick, desto modigare blev jag. När en rasande präst anlände, kunde jag modigt möta honom utan att bry mig om hans tjat om att jag skulle följa med till polisstationen. Jag sade till honom att jag skulle ge mig av först när jag hade besökt hela byn, och det var också precis vad jag gjorde. Jag var så lycklig att jag inte ens väntade på bussen, utan gick till fots de 15 kilometerna tillbaka hem.

I händerna på hänsynslösa ligister

I september 1945 fick jag ökat ansvar i vår nyligen bildade församling i Sitia. Kort därefter utbröt inbördeskrig i Grekland. Olika partisangrupper angrep varandra med hänsynslöst våld. Biskopen drog fördel av situationen  och uppmanade en lokal gerillagrupp att med vilka medel som helst göra sig av med Jehovas vittnen. (Johannes 16:2) När gerillagruppen var på väg till vår by med buss för att utföra sitt ”gudagivna uppdrag”, hörde en vänligt sinnad dam vilka planer de hade och varnade oss. Vi gömde oss, och en av våra släktingar ingrep för att hjälpa oss. Detta räddade våra liv.

Det här var början till ytterligare förföljelse. Slag och hotelser kom att höra till ordningen för dagen. Våra motståndare försökte tvinga oss tillbaka till kyrkan och till att döpa våra barn och göra korstecknet. Vid ett tillfälle slog de min bror tills de trodde att han var död. Och det plågade mig att se hur mina två systrar fick sina kläder sönderrivna och sedan blev slagna. Under den här perioden döpte kyrkan med våld åtta barn till Jehovas vittnen.

När min mor dog 1949 var prästen återigen efter oss. Han anklagade oss för att inte följa lagens krav för begravning. Jag ställdes inför rätta men blev frikänd. Det blev till ett stort vittnesbörd, eftersom Jehovas namn nämndes när rättegången öppnades. Det enda som nu återstod för våra fiender för att få oss att ”ta vårt förnuft till fånga” var att gripa oss och förvisa oss. Det var också vad man gjorde i april 1949.

In i en brinnande ugn

Jag var en av tre bröder som greps. Min hustru kom inte ens för att hälsa på mig på polisstationen. Vår första anhalt var ett fängelse i Heraklion. Som jag beskrev i början kände jag mig ensam och övergiven. Jag hade måst lämna en ung hustru, som inte delade min tro, och två små barn. Jag bad innerligt till Jehova om hjälp. Jag påminde mig Guds ord i Hebréerna 13:5: ”Jag skall på inga villkor släppa dig, inte heller på några villkor överge dig.” Jag insåg visheten i att helt förtrösta på Jehova. (Ordspråken 3:5)

Vi fick veta att vi skulle förvisas till Makronisos, en karg ö utanför Attikas kust i Grekland. Bara ordet Makronisos var nog för att injaga skräck, eftersom det här fånglägret var förknippat med tortyr och slavarbete. På vägen till fängelset stannade vi till i Pireus. Det var till uppmuntran för oss att några av våra medtroende kom ombord på båten och omfamnade oss, där vi var i våra handbojor. (Apostlagärningarna 28:14, 15)

Livet på Makronisos var en mardröm. Soldaterna misshandlade internerna från morgon till kväll. Många fångar som inte var Jehovas vittnen förlorade förståndet, andra dog, och ett stort antal blev invalidiserade. På natten kunde vi höra skriken och jämret från dem som torterades. Min tunna filt gav mig lite värme under de kalla nätterna.

Jehovas vittnen blev så småningom välkända i lägret, eftersom namnet nämndes vid uppropet varje morgon. Därför fick vi många tillfällen att vittna. Jag hade till och med privilegiet att få döpa en politisk fånge som hade gjort sådana framsteg att han överlämnat sitt liv åt Jehova.

Jag fortsatte under den här tiden att skriva till min kära hustru, men utan att få något svar. Men detta hindrade mig inte från att skriva kärleksfullt till henne och försöka trösta henne och försäkra henne om att detta bara var en tillfällig motgång och att vi skulle bli lyckliga igen.

Vårt antal ökade allteftersom fler bröder anlände. Jag arbetade på kontoret och blev bekant med lägerchefen. Eftersom han respekterade Jehovas vittnen, tog jag mod till mig och frågade honom om vi kunde få ta emot lite biblisk litteratur från vårt kontor i Athen. ”Det är omöjligt”, sade han, ”men varför packar inte ert folk i Athen litteraturen i ert bagage, skriver mitt namn på det och sänder det till mig?” Jag stod där helt förstummad! Några dagar senare, när vi lastade av en båt som hade kommit in, hälsade en polisman  på lägerchefen och sade till honom: ”Er resväska har anlänt.” ”Vilken resväska?” frågade han. Jag råkade vara i närheten och hörde samtalet, så jag viskade till honom: ”Den är antagligen till oss, den som sändes i ert namn, som ni föreslog.” Detta var ett av de sätt varpå Jehova såg till att vi fick andlig föda.

En oväntad välsignelse – och sedan mer förföljelse

I slutet av 1950 blev jag frigiven och kunde återvända hem – svag, blek, mager och osäker på vilket mottagande jag skulle få. Jag blev verkligen lycklig över att få återse min hustru och mina barn! Och jag blev glatt överraskad av att Frosini inte längre var så fientligt inställd. Breven jag hade skrivit från fängelset hade gjort verkan. Frosini hade rörts av mitt uthärdande och min ståndaktighet. Kort därpå hade jag ett långt försonande samtal med henne. Hon gick med på att studera Bibeln, och hon kom att bygga upp tro på Jehova och hans löften. En av de lyckligaste dagarna i mitt liv var när jag 1952 kunde döpa henne som en överlämnad tjänare åt Jehova!

År 1955 startade vi en kampanj med att sprida broschyren Kristenheten eller kristendomen – vilkendera är ”världens ljus”? till alla präster. Jag greps och fördes inför rätta tillsammans med ett antal medvittnen. Det var så många rättsfall mot Jehovas vittnen att domstolen fick ha en särskild session för att kunna behandla alla målen. Den dagen var hela det juridiska etablissemanget i provinsen närvarande, och rättssalen var fullpackad av präster. Biskopen gick nervöst fram och tillbaka i mittgången. En av prästerna hade anfört klagomål mot mig för proselytvärvning. Domaren frågade honom: ”Är din tro så svag att du skulle kunna bli omvänd bara genom att läsa en broschyr?” Prästen blev svarslös. Jag blev frikänd, men några av bröderna dömdes till sex månaders fängelse.

Under de år som följde blev vi gripna gång på gång, och rättsfallen mångdubblades. Alla dessa mål höll våra advokater ständigt upptagna. Jag blev åtalad 17 gånger. Trots allt motstånd var vi regelbundet verksamma i predikotjänsten. Med glädje accepterade vi den här utmaningen, och de svåra prövningarna gjorde vår tro starkare. (Jakob 1:2, 3)

Nya privilegier och utmaningar

År 1957 flyttade vi till Athen. Jag blev snart förordnad att tjäna i en nyligen bildad församling. Min hustrus helhjärtade stöd gjorde att vi kunde leva ett enkelt liv och sätta andliga aktiviteter främst. På så sätt kunde vi använda den mesta tiden till predikoverket. Under årens lopp ombads vi att tjäna i olika församlingar där det var behov.

 År 1963, vid 21 års ålder, blev min son inkallad till militärtjänst. På grund av sitt beslut att vara neutrala blev alla inkallade vittnen utsatta för slag, hån och förödmjukelser. Det var också vad min son fick uppleva. Jag gav honom därför som en symbol min filt från Makronisos för att uppmuntra honom att följa tidigare exempel på ostrafflighet. Bröderna som blev inkallade blev ställda inför en militärdomstol och dömdes vanligen till mellan två och fyra års fängelse. Efter avtjänat straff blev de återigen inkallade och dömda. I egenskap av Ordets förkunnare kunde jag besöka olika fängelser och ha en viss kontakt med min son och andra trogna Jehovas vittnen. Min son satt i fängelse i över sex år.

Jehova höll oss uppe

Efter det att religionsfriheten var återupprättad i Grekland, fick jag privilegiet att tjäna som tillfällig pionjär med särskilt uppdrag på Rhodos. År 1986 uppstod så ett behov i Sitia på Kreta, där jag hade börjat min kristna levnadsbana. Jag accepterade med glädje förordnandet att åter få tjäna tillsammans med medtroende som jag hade känt från min ungdom.

Som den äldste medlemmen av min släkt är jag lycklig över att nu se nästan 70 av mina släktingar tjäna Jehova lojalt. Och antalet fortsätter att växa. En del har tjänat som äldste, biträdande tjänare, pionjärer, beteliter och resande tillsyningsmän. I mer än 58 år har min tro prövats i förföljelsens brinnande ugn. Jag är nu 93 år, och när jag ser tillbaka ångrar jag inte att jag tjänat Gud. Han har gett mig styrka att följa hans kärleksfulla uppmaning: ”Min son, ge mig verkligen ditt hjärta, och dina ögon, må de finna välbehag i mina vägar.” (Ordspråken 23:26)

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 27]

Makronisos – En terrorns ö

Under tio år, från 1947 till 1957, fanns det mer än 100 000 fångar på den ödsliga och kala ön Makronisos. Bland dessa var många trogna Jehovas vittnen som sänts dit på grund av sin kristna neutralitet. Anstiftarna till vittnenas förvisning var ofta grekisk-ortodoxa präster, som på falska grunder anklagat dem för att vara kommunister.

Så här sägs det i det grekiska uppslagsverket Papyros Larousse Britannica om de metoder som på Makronisos användes för att ”reformera” fångar: ”De grymma tortyrmetoderna, ... levnadsvillkoren, som är oacceptabla för en civiliserad nation, och vakternas förödmjukande uppträdande mot fångarna ... är en skandal i Greklands historia.”

Några vittnen fick höra att de aldrig skulle bli frisläppta om de inte avsade sig sin tro. Men vittnena förblev ostraffliga. Dessutom var det några politiska fångar som genom sin kontakt med Jehovas vittnen kom att omfatta Bibelns sanning.

[Bild på sidan 27]

Minos Kokkinakis (tredje från höger) och jag (fjärde från vänster) på fängelseön Makronisos

[Bild på sidan 29]

Jag arbetar tillsammans med ett medvittne i Sitia på Kreta, där jag tjänade i min ungdom