Levnadsskildring

Att söka Guds kungarike först – ett tryggt och lyckligt levnadssätt

BERÄTTAT AV JETHA SUNAL

När vi efter frukosten lyssnade på radion fick vi höra: ”Jehovas vittnens verksamhet är förbjuden.”

ÅRET var 1950, och vi var fyra kvinnor strax under 30 års ålder som tjänade som Jehovas vittnens missionärer i Dominikanska republiken. Vi hade kommit dit året innan.

Jag har inte alltid haft som mål att bli missionär. Som barn gick jag visserligen i kyrkan, men min far slutade att göra det under första världskriget. Den dag jag konfirmerades i episkopalkyrkan 1933 läste biskopen bara en enda vers ur Bibeln. Sedan började han prata politik. Mor blev så upprörd att hon aldrig återvände till kyrkan.

Våra liv ändrar riktning

Mina föräldrar, William Karl och Mary Adams, fick fem barn. Pojkarna hette Don, Joel och Karl. Min syster, Joy, var det yngsta av syskonen, och jag var det äldsta. Jag måste ha varit 13 år, när jag kom hem en dag efter skolan och såg mamma försjunken i en broschyr som getts ut av Jehovas vittnen. Den hette Riket som är världens hopp. ”Det här är sanningen”, sade hon till mig.

Mamma talade med oss barn om det hon lärde sig från Bibeln. Genom ord och handling inskärpte hon hos oss vikten av Jesu råd att ”först söka kungariket och hans rättfärdighet”. (Matteus 6:33)

Det var inte alltid jag lyssnade med ett villigt öra. En gång sade jag: ”Sluta predika för mig, mamma. Annars torkar jag inte disken åt dig längre.” Ändå fortsatte hon taktfullt att tala med oss. Hon tog regelbundet med oss till bibelstudierna som hölls hemma hos Clara  Ryan, som bodde på gångavstånd från vårt hem i Elmhurst i Illinois i USA.

Clara gav även pianolektioner. När hennes elever uppträdde vid årliga elevkonserter, tog hon vara på tillfället att tala om Guds kungarike och uppståndelsehoppet. Eftersom jag var musikintresserad och hade tagit fiollektioner ända sedan jag var sju år, lyssnade jag på Clara.

Snart började vi barn tillsammans med mamma vara med vid församlingsmöten i den västra delen av Chicago. Det var en lång resa med buss och spårvagn, men det lärde oss från tidig ålder vad det betyder att först söka Guds kungarike. År 1938, tre år efter det att mamma hade blivit döpt, följde jag med henne till en sammankomst som Jehovas vittnen höll i Chicago. Den var en av alla de sammankomster i 50 städer som vid detta tillfälle var sammankopplade via radio och telefonledning. Det jag hörde gjorde ett djupt intryck på mig.

Men mitt hjärta klappade även för musiken. Jag slutade high school 1938, och pappa ordnade med fortsatt utbildning för mig vid American Conservatory of Music i Chicago. Under de två följande åren studerade jag alltså musik, spelade i två orkestrar och tänkte mig en karriär inom det området.

Min fiollärare, Herbert Butler, hade lämnat Europa för att bosätta sig i USA. Jag gav honom därför broschyren Flyktingar  * och hoppades att han skulle läsa den. Det gjorde han. Efter min lektion hos honom veckan därpå sade han: ”Jetha, du spelar bra. Om du fortsätter dina studier skulle du kunna spela i en radioorkester eller få arbete som musiklärare. Fast”, tillade han och vände och vred på broschyren som jag hade gett honom, ”jag tror att ditt hjärta finns häri. Varför gör du inte det här till din livsuppgift?”

Jag funderade en hel del på vad han sade. I stället för att fortsätta mina musikstudier tackade jag ja, när mamma inbjöd mig att följa med till Jehovas vittnens sammankomst i Detroit i Michigan i juli 1940. Där bodde vi i tält på campingplatsen. Fiolen hade jag naturligtvis med mig, och jag spelade i sammankomstorkestern. På campingplatsen kom jag i  kontakt med många som var pionjärer (heltidsförkunnare). De var alla så lyckliga. Så jag beslöt att låta döpa mig och att lämna in en ansökan om att börja i pionjärtjänsten. Jag bad till Jehova att han skulle hjälpa mig att fortsätta i heltidstjänsten i hela mitt liv.

Jag började som pionjär i min hemstad, och längre fram tjänade jag i Chicago. År 1943 flyttade jag till Kentucky. Strax före områdessammankomsten den sommaren fick jag en inbjudan att gå igenom Gileadskolans andra klass, där jag skulle få utbildning som missionär. Undervisningen skulle börja i september 1943.

Vid sommarsammankomsten det året bodde jag hos ett vittne som erbjöd mig att välja ut vad jag ville ha ur hennes dotters garderob. Dottern hade tagit värvning i det militära, och hon hade bett mamman att ge bort hennes saker. Att jag fick det här, som jag så väl behövde, var för mig en uppfyllelse av Jesu löfte: ”Fortsätt därför med att först söka kungariket och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er.” (Matteus 6:33) De fem månaderna vid Gileadskolan gick fort, och när vi utexaminerades den 31 januari 1944 såg jag ivrigt fram emot att komma i gång i missionärstjänsten.

De valde också heltidstjänsten

Mamma hade börjat som pionjär 1942. Vid den tiden gick mina tre bröder och min syster fortfarande i skolan. Mamma mötte dem ofta efter skoldagens slut och tog dem med sig ut i tjänsten. Hon lärde dem också att hjälpa till hemma. Själv var hon många gånger uppe sent för att stryka och ta hand om andra nödvändiga saker, så att hon skulle kunna vara ute i tjänsten under dagen.

I januari 1943, när jag var pionjär i Kentucky, började även min bror Don i pionjärtjänsten. Det var en besvikelse för pappa som hade hoppats att alla hans barn skulle skaffa sig collegeutbildning, precis som han och mamma hade gjort. Efter nästan två år i pionjärtjänsten blev Don inbjuden att fortsätta sin heltidstjänst vid Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i New York.

Joel började som pionjär i juni 1943, medan han fortfarande bodde hemma. Han försökte utan framgång övertala pappa att följa med till en sammankomst. Men när Joel efter en tid som pionjär inte hade lyckats sätta i gång några bibelstudier i området, gick pappa med på att låta Joel leda ett bibelstudium med honom i boken ”Sanningen skall göra eder fria”. Han hade lätt för att svara på frågorna, men han krävde att Joel gav bevis från Bibeln för det som sades i boken. Det hjälpte Joel att göra Bibelns sanningar till sina egna.

Joel hoppades att värnpliktsnämnden, som hade frikallat Don från militärtjänst på grund av att han var en Ordets förkunnare, skulle fatta samma beslut i hans fall. Men nämnden ansåg att Joel såg för ung ut för att kunna betraktas som en Ordets förkunnare och kallade in honom till militärtjänst. Då han vägrade att inställa sig, utfärdades en häktningsorder. När FBI fann honom, fick han tillbringa tre dagar i fängelset i Cook County.

Pappa gick i borgen för honom med vårt hem som säkerhet. Han gjorde därefter samma sak för andra unga vittnen som befann sig i en liknande situation. Orättvisan i det hela retade upp pappa, och han åkte med Joel till Washington D.C. för att undersöka möjligheterna att överklaga. Det slutade med att  myndigheterna till sist ansåg att Joel var att betrakta som en Ordets förkunnare, och därmed avskrevs fallet. Jag var då missionär, och pappa skrev till mig: ”Jag antar att vi måste tillskriva Jehova äran för den här segern!” I slutet av augusti 1946 hade Joel också blivit inbjuden att tjäna som medarbetare vid huvudkontoret i Brooklyn.

Karl tog del i pionjärtjänsten under flera av skolloven. När han slutade high school i början av 1947, började han som reguljär pionjär. Sedan började pappas hälsa svikta, så Karl hjälpte honom i hans företag en tid, men sedan fortsatte han som pionjär på en ny plats. I slutet av 1947 blev han medlem av Betelfamiljen i Brooklyn och tjänade där tillsammans med Don och Joel.

Även Joy började som pionjär efter high school. År 1951 anslöt hon sig sedan till sina bröder på Betel. Där arbetade hon med städning och även på prenumerationsavdelningen. År 1955 gifte hon sig med Roger Morgan, en annan medlem av Betelfamiljen. Ungefär sju år senare önskade de skaffa familj och slutade på Betel. De fick med tiden två barn som också tjänar Jehova.

När alla barnen var i heltidstjänst, såg mamma till att pappa fick den uppmuntran han behövde, och det gjorde att han också överlämnade sitt liv åt Jehova och lät döpa sig 1952. Även om hans hälsa begränsade honom, visade han sig fram till sin död, 15 år senare, vara mycket uppfinningsrik när det gäller att finna sätt att dela med sig av sanningen om Riket.

Med undantag av ett kort uppehåll på grund av pappas sjukdom fortsatte mamma som pionjär fram till sin död. Hon ägde aldrig någon bil, och inte cyklade hon heller. Hon var liten till växten, och vart hon än skulle för att leda bibelstudier gick hon till fots – ofta långt ut på landet.

Ut på missionärsfältet

När vi hade utexaminerats från Gileadskolan var vi en grupp som under ett år var pionjärer norr om New York, tills vi fick våra papper i ordning för att kunna resa vidare. År 1945 kom vi äntligen i väg till vårt tilldelade missionärsdistrikt – Cuba. Där anpassade vi oss så småningom till ett nytt sätt att leva. Människor lyssnade till oss, och det dröjde inte länge förrän vi alla ledde många bibelstudier. Vi tjänade där i flera år. Sedan sändes vi vidare till Dominikanska republiken. En dag stötte jag på en kvinna som sade att jag måste träffa en av hennes kunder – en fransyska som hette Suzanne Enfroy och som ville ha hjälp att förstå Bibeln.

Suzanne var judinna, och när Hitler invaderade Frankrike hade hennes man fört henne och deras två barn till ett annat land. Inom kort började Suzanne tala med andra om det  hon fick lära sig. Den första hon vittnade för var kvinnan som hade bett mig besöka henne, och sedan vittnade hon även för Blanche, en väninna från Frankrike. Båda kvinnorna gjorde framsteg och blev döpta.

Suzanne frågade mig: ”Vad kan jag göra för att hjälpa mina barn?” Hennes son läste medicin, och hennes dotter studerade balett och drömde om att få uppträda i Radio City Music Hall i New York. Suzanne gav dem prenumerationer på Vakttornet och Vakna! Det ledde till att hennes son, hans fru och hans frus tvillingsyster alla blev Jehovas vittnen. Suzannes intresse för Jehovas vittnen gjorde hennes man, Louis, orolig, eftersom myndigheterna i Dominikanska republiken nu hade förbjudit vår verksamhet. Men sedan hela familjen hade flyttat till USA blev även han så småningom ett vittne.

Under förbud men fortfarande verksamma

Även om Jehovas vittnens arbete i Dominikanska republiken blev förbjudet ganska snart efter det att vi kommit dit 1949, var vi beslutna att lyda Gud såsom härskare mer än människor. (Apostlagärningarna 5:29) Vi fortsatte att först söka Guds kungarike genom att göra de goda nyheterna om det kända, alldeles som Jesus hade uppmanat sina efterföljare att göra. (Matteus 24:14) Men vi lärde oss att vara ”försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor”, när vi utförde vårt predikoarbete. (Matteus 10:16) Jag hade till exempel stor nytta av min fiol. Den hade jag med mig när jag ledde bibelstudier. Mina elever blev inga violinister, men flera familjer blev Jehovas tjänare!

När förbudet trädde i kraft, flyttades vi fyra flickor – Mary Aniol, Sophia Soviak, Edith Morgan och jag – från missionärshemmet i San Francisco de Macorís till ett som låg i avdelningskontoret i huvudstaden, Santo Domingo. Men varje månad reste jag till det tidigare distriktet för att ge en musiklektion. Tack vare det kunde jag ta med mig andlig föda till våra kristna bröder i mitt fiolfodral och återvända med rapporter om deras tjänsteverksamhet.

När bröderna från San Francisco de Macorís blev fängslade i Santiago för sin kristna ståndpunkt i neutralitetsfrågan, ombads jag att gå dit med pengar och, om möjligt, även biblar och sedan ta med mig information tillbaka till deras familjer. När vakterna i Santiagos fängelse såg mitt fiolfodral under armen, frågade de: ”Varför har du det där med dig?” ”För att underhålla dem”, svarade jag.

Bland de sånger jag spelade var det en som ett vittne hade skrivit under tiden han var i ett nazistiskt koncentrationsläger. Den är nu sång nummer 29 i Jehovas vittnens sångbok. Jag spelade den så att våra fängslade medbröder kunde lära sig att sjunga den.

Jag fick reda på att flera av vittnena hade blivit förflyttade till ett  jordbruk som ägdes av president Trujillo. Jag fick veta att bussen passerade inte långt därifrån. Så framåt middagstiden klev jag av bussen och frågade om vägen. Ägaren till en liten affär pekade bortom en bergskedja. Han erbjöd sig att låna ut sin häst och att låta en pojke följa med som vägvisare, om jag lämnade kvar min fiol som säkerhet.

När vi kommit över bergen var vi tvungna att ta oss över en flod. Vi satt på hästens rygg medan den simmade över. Vi såg en flock papegojor med grön- och blåskimrande fjädrar som gnistrade i solljuset. Det var verkligen en underbar syn! Jag bad: ”Tack, Jehova, för att du har gjort dem så vackra.” Klockan fyra på eftermiddagen var vi till sist framme. Den ansvarige militären var vänlig och lät mig tala med bröderna, och han gav mig tillåtelse att ge dem allt som jag hade tagit med till dem, till och med en liten bibel.

På återfärden bad jag hela vägen, för det hade hunnit bli mörkt. När vi kom tillbaka till affären, var vi genomblöta av regn. Eftersom sista bussen hade gått, bad jag affärsägaren hejda en lastbil som skulle passera. Skulle jag våga följa med de båda männen i lastbilen? ”Känner du Sophie?” frågade en av männen. ”Hon studerade med min syster.” Jag tänkte att det måste vara Jehovas svar på min bön! De tog mig tryggt och säkert till Santo Domingo.

År 1953 var jag bland den skara som kom från Dominikanska republiken för att vara med vid Jehovas vittnens internationella sammankomst på Yankee Stadium i New York. Hela min familj, däribland min far, var där. Efter en rapport över hur predikoverket gick framåt i Dominikanska republiken, fick min missionärskamrat, Mary Aniol, och jag vara med i en liten programpunkt där vi demonstrerade hur vi predikade under förbud.

Särskilda glädjeämnen i resetjänsten

Den sommaren träffade jag Rudolph Sunal, och året därpå gifte vi oss. Hans familj hade blivit vittnen i Allegheny i Pennsylvania strax efter första världskriget. Under andra världskriget satt Rudolph en tid i fängelse för sin kristna neutralitet. Sedan började han arbeta på Betel i Brooklyn. En kort tid efter det att vi hade gift oss blev han tillfrågad om han ville besöka församlingar som resande tillsyningsman. Under de 18 följande åren reste jag tillsammans med honom i kretstjänsten.

Vi reste bland annat i områden som Pennsylvania, West Virginia, New Hampshire och Massachusetts. För det mesta bodde vi hemma hos våra kristna bröder. Det var en särskild glädje att verkligen få lära känna dem och att få tjäna Jehova tillsammans med dem. Den kärlek och den gästfrihet de visade oss var alltid varm och äkta. Joel gifte sig med min tidigare missionärskamrat, Mary Aniol. De tillbringade tre år i resetjänsten med att besöka församlingar i Pennsylvania och Michigan. Därefter, 1958, inbjöds Joel att komma till Betel igen, den här gången tillsammans med Mary.

 När Karl hade varit på Betel i omkring sju år, blev han förordnad att tjäna som kretstillsyningsman under några månader för att skaffa sig mera erfarenhet. Därefter blev han lärare vid Gileadskolan. År 1963 gifte han sig med Bobbie, som tjänade troget vid Betel ända fram till sin död i oktober 2002.

Under sina många år på Betel har Don från tid till annan rest till andra länder för att betjäna dem som arbetar på avdelningskontoren och ute på missionärsfältet. Hans uppgift har fört honom till Asien, Afrika, Europa och olika delar av Amerika. Hans lojala hustru, Dolores, följer ofta med honom på resorna.

Våra omständigheter ändras

Efter en längre tids sjukdom dog min far, men innan han dog berättade han hur lycklig han var över att vi hade valt att tjäna Jehova Gud. Han sade att vi hade fått många fler välsignelser än vad vi skulle ha fått om vi hade skaffat oss den collegeutbildning som han hade tänkt. Jag hjälpte sedan mamma att packa, eftersom hon skulle flytta till en plats som låg närmare min syster, Joy. Min man och jag tackade sedan ja till att vara pionjärer på olika platser i New England för att vi skulle kunna vara i närheten av hans mamma, som nu behövde vår hjälp. Sedan hans mamma dött, bodde min mamma hos oss i 13 år. Hon avslutade sedan sin jordiska tjänst den 18 januari 1987 – 93 år gammal.

När vänner berömde mamma för att hon hade uppfostrat alla sina barn till att älska och tjäna Jehova, svarade hon ofta blygsamt: ”Det var bara så att jag hade utmärkt ’jord’ att arbeta med.” (Matteus 13:23) Ja, det var verkligen en välsignelse att ha gudfruktiga föräldrar som var goda föredömen för oss i fråga om att visa nit och ödmjukhet!

Vi sätter fortfarande Guds kungarike främst

Vi har fortsatt att sätta Guds kungarike främst i vårt liv, och vi har också försökt tillämpa Jesu råd om att dela med sig till andra. (Lukas 6:38; 14:12–14) Jehova i sin tur har frikostigt sörjt för våra behov. Vi har levt ett tryggt och lyckligt liv.

Rudy och jag älskar fortfarande musik. Det är trivsamma stunder när andra som delar vårt musikintresse kommer hem till oss en kväll och vi spelar tillsammans på våra instrument. Men musiken är inte allt för mig. Den utgör ett extra glädjeämne i livet. Min man och jag njuter nu av att se frukterna av vår pionjärtjänst – de personer vi har hjälpt under årens lopp.

Trots att vi har vissa problem med hälsan, kan jag säga att vi har haft ett mycket lyckligt och tryggt liv under de mer än 60 år vi har varit i heltidstjänsten. Varje morgon när jag vaknar, tackar jag Jehova för att han besvarade min bön när jag trädde in i pionjärtjänsten för många år sedan. Jag tänker: ”Hur kan jag söka Guds kungarike först i dag?”

[Fotnoter]

[Bild på sidan 24]

Vår familj 1948 (från vänster): Joy, Don, mamma, Joel, Karl, jag och pappa

[Bild på sidan 25]

Mamma var ett föredöme i att nitiskt predika

[Bild på sidan 26]

Karl, Don, Joel, Joy och jag i dag, mer än 50 år senare

[Bild på sidan 27]

Från vänster till höger: Jag, Mary Aniol, Sophia Soviak och Edith Morgan, när vi var missionärer i Dominikanska republiken

[Bild på sidan 28]

Mary (till vänster) och jag på Yankee Stadium 1953

[Bild på sidan 29]

Min man och jag i kretstjänsten