Tatianos – apologet eller kättare?

MOT slutet av sin tredje missionsresa kallade aposteln Paulus till sig de äldre männen i församlingen i Efesos, och vid det mötet sade han: ”Jag vet att sedan jag gått bort, skall förtryckande vargar komma in bland er och skall inte behandla hjorden skonsamt, och mitt ibland er själva skall män uppstå och tala förvända ting för att dra bort lärjungarna efter sig.” (Apostlagärningarna 20:29, 30)

Som Paulus hade förutsagt visade sig 100-talet v.t. bli en tid av både förändring och avfall. Gnosticismen, en religiös och filosofisk rörelse som fördärvade tron hos somliga, spreds allmänt. Gnostikerna trodde att det som gällde anden var gott men att all materia var ond. Eftersom de menade att allt kött var ont, förkastade de äktenskap och fortplantning och påstod att detta kom från Satan. Då några av dem trodde att bara det som gällde anden var gott, menade de att det inte spelade någon roll vad man gjorde med den fysiska kroppen. En sådan uppfattning ledde till sådana ytterligheter som ett asketiskt och ett njutningslystet liv. Genom att påstå att frälsning endast kommer genom mystisk gnosticism eller kunskap som vunnits genom uppenbarelser gavs inget rum för sanningen i Guds ord.

Hur reagerade de till bekännelsen kristna för hotet från gnosticismen? Några lärda män tog öppet avstånd från dess falska läror, medan andra lät sig påverkas av dem. Så till exempel kämpade Irenaeus i hela sitt liv mot kätterska läror. Han hade blivit undervisad av Polykarpos, som var en levande länk till apostlarna. Denne rekommenderade att man troget skulle hålla sig till det som Jesus Kristus och hans apostlar hade lärt. Trots att Irenaeus och hans vän Florinos hade fått undervisning från samma källa, blev den senare en anhängare till Valentinos, den mest framträdande ledaren inom gnosticismen. Detta var verkligen stormiga tider.

Tatianos, en framstående skribent på 100-talet, kastar i sina skrifter ljus över det religiösa klimatet på den tiden. Vad slags man var Tatianos? Hur kom han att bekänna sig till kristendomen? Och hade det gnostiska kätteriet något inflytande på honom? Hans intressanta genmälen och hans eget exempel ger nutida sanningssökare några värdefulla lärdomar.

Han kommer i kontakt med ”vissa barbariska skrifter”

Tatianos var född i Syrien. Han var både mycket berest och mycket beläst och var  därför väl insatt i den dåtida grekisk-romerska kulturen. Tatianos kom till Rom som en kringresande vältalare. Men när han var i Rom kom han i kontakt med kristendomen. Han började umgås med Justinus Martyren och blev kanske hans lärjunge.

I en berättelse om hur Tatianos blev omvänd till den dåtida kristendomen avslöjar han: ”Jag sökte efter hur jag skulle kunna finna sanningen.” Så här säger han om det han upplevde, när han fick tillfälle att läsa Skrifterna: ”Jag råkade komma i kontakt med vissa barbariska skrifter, alltför gamla för att kunna jämföras med grekernas uppfattningar och alltför överlägsna för att jämföras med deras villfarelser, och jag övertygades att sätta tro till dessa skrifter genom deras anspråkslösa stil, deras skribenters uppriktighet, den förkunskap de visade om framtida händelser, de utmärkta föreskrifterna och förklaringen att universums styre kretsar kring en enda Ande.”

Tatianos tvekade inte att uppmana sina samtida att undersöka den dåtida kristendomen och lägga märke till dess enkelhet och klarhet i kontrast till hedendomens mörker. Vad kan vi lära av hans skrifter?

Vad avslöjar hans skrifter?

Tatianos skrifter framställer honom som en apologet, en skribent som modigt försvarar sin tro. Han hade en sträng och antagonistisk inställning till hednisk filosofi. I sitt verk Oratio ad Graecos (Tal till grekerna) betonar Tatianos hur värdelös hedendomen var och hur förnuftig den kristendom var som han kände. Hans stil är mycket kärv när han ger uttryck åt sitt förakt för den grekiska livsstilen. Så här säger han till exempel om filosofen Herakleitos: ”Döden visade emellertid hur dum denne man var som hade studerat både medicin och filosofi, för när han drabbades av vattusot täckte han sig själv med kodynga, vilken, när den hårdnade, drog samman köttet i hela hans kropp, så att han slets i stycken och därigenom dog.”

Tatianos uppskattade tron på en enda Gud, Skaparen av allt. (Hebréerna 3:4) I Oratio ad Graecos talar han om Gud som ”en Ande” och säger: ”Han ensam är utan början, och Han är början till allt.” (Johannes 4:24; 1 Timoteus 1:17) Tatianos förkastade bruket av  bilder i tillbedjan och skriver: ”Hur kan jag tala om trästockar och stenar som gudar?” (1 Korinthierna 10:14) Han trodde att Ordet, eller Logos, blev till som den förstfödde av den himmelske Faderns verk och därefter användes i skapandet av det fysiska universum. (Johannes 1:1–3; Kolosserna 1:13–17) Så här säger Tatianos om uppståndelsen vid den fastställda tiden: ”Vi tror att det skall bli en uppståndelse av kroppar efter slutet på allt.” Och så här skriver han om orsaken till att vi dör: ”Vi skapades inte till att dö, utan vi dör på grund av vårt eget fel. Vår fria vilja har fördärvat oss; vi som var fria har blivit slavar, och vi har sålts som slavar genom synden.”

Tatianos förklaring av själen är förvirrande. Han säger: ”Själen är inte i sig själv odödlig, o greker, utan dödlig. Men det är möjligt för den att inte dö. Om den faktiskt inte känner till sanningen, så dör den och upplöses tillsammans med kroppen, men uppstår till sist vid slutet av världen tillsammans med kroppen och får döden som straff för evigt.” Det är oklart vad Tatianos egentligen menade med detta. Kan det vara så att han, samtidigt som han höll fast vid vissa bibliska läror, också försökte hålla sig väl med sina samtida och därför blandade Bibelns sanning med hedniska filosofier?

Ett annat framträdande verk av Tatianos är Diatessaron, evangelieharmoni. Tatianos var den förste som gav församlingarna i Syrien evangelierna på deras eget språk. Detta var ett mycket uppskattat verk, en sammanställning av de fyra evangelierna till en enda skildring. Den användes av den syriska kyrkan.

Kristen eller kättare?

Vid en noggrann undersökning av Tatianos skrifter ser man att han var förtrogen med Skrifterna och hade stor respekt för dem. Så här skriver han om deras inflytande på honom: ”Jag är inte angelägen att bli rik, jag tackar nej till militär myndighet, jag avskyr otukt, jag drivs inte att gå till sjöss av en omättlig kärlek till rikedom. ... Jag är befriad från en dåraktig törst efter ryktbarhet. ... Det är samma sol för alla och en död för alla, antingen de lever i välmåga eller fattigdom.” Tatianos uppmanar: ”Dö i förhållande till världen och förkasta dess dårskap. Lev för Gud och lägg bort den gamla naturen genom att förstå honom.” (Matteus 5:45; 1 Korinthierna 6:18; 1 Timoteus 6:10)

Men begrunda vad Tatianos skriver i ett av sina verk (On Perfection According to the Doctrine of the Savior). Han skriver där att äktenskapet är ett Djävulens verk. Han påstår att människor genom äktenskapet binder sitt kött till den förgängliga världen, och därför fördömer han det helt.

Det verkar som om Tatianos omkring år 166 och efter Justinus Martyrens död antingen grundade eller anslöt sig till en asketisk sekt som kallades enkratiterna. Dess anhängare betonade sträng återhållsamhet och strängt herravälde över kroppen. De utövade en askes som krävde att man avhöll sig från vin och äktenskap och avstod från ägodelar.

En lärdom

Varför kom Tatianos att avvika så mycket från Skrifterna? Blev han ”en glömsk hörare”? (Jakob 1:23–25) Underlät han att visa ifrån sig osanna historier, och blev han därigenom ett byte för mänsklig filosofi? (Kolosserna 2:8; 1 Timoteus 4:7) Kan man misstänka en viss sinnesförvirring, eftersom han kom att avvika så mycket från den kristna tron?

Hur det än var med den saken ger oss Tatianos skrifter och exempel en inblick i det religiösa klimatet på den tiden. De visar hur farligt inflytandet från världslig filosofi kan vara. Må vi ta aposteln Paulus uppmaning till Timoteus till hjärtat: ”Vänd dig bort från det tomma prat som kränker det som är heligt och från motsägelserna i den ’kunskap’ som med orätt kallas så.” (1 Timoteus 6:20)