Frågor från läsekretsen

Är det fel att avliva ett sällskapsdjur som är mycket sjukt eller gammalt?

De flesta tycker att djur är intressanta och roliga. En del tamdjur är trevliga att ha som sällskapsdjur. Hundar, till exempel, är kända för att visa sin ägare lydnad och tillgivenhet. Därför är det inte underligt att människor fäster sig vid sådana sällskapsdjur, särskilt djur som de har haft i många år.

Men livslängden för de flesta sällskapsdjur är inte så lång. Hundar kan leva i ungefär 10 till 15 år beroende på ras, och detsamma gäller katter. När djuren blir gamla, kan de drabbas av sjukdomar eller handikapp som kan bekymra ägarna, som kommer ihåg när djuren var yngre och mer livfulla. Skulle det vara fel att göra slut på lidandet för sådana djur, att avliva dem?

En kristen vill handskas med djur på ett sätt som är i överensstämmelse med Guds vilja. Att behandla dem grymt är verkligen emot Guds vilja, för i hans ord sägs det: ”Den rättfärdige vårdar sig om sitt husdjurs själ.” (Ordspråken 12:10) Men det här betyder inte att Gud betraktar djur på samma sätt som han betraktar människor. När Gud skapade människan, visade han att det fanns en tydlig skillnad mellan henne och djuren. Han gav exempelvis människor hoppet om evigt liv, men han utvidgade aldrig det hoppet till att omfatta djuren. (Romarna 6:23; 2 Petrus 2:12) Eftersom han är Skaparen, har han rätten att bestämma det rätta förhållandet mellan människor och djur.

I Första Moseboken 1:28 får vi veta vad det rätta förhållandet är. Gud sade till de första människorna: ”Råd över havets fiskar och himlarnas flygande skapelser och varje levande skapelse som rör sig på jorden.” På liknande sätt sägs det i Psalm 8:6–8: ”Allt har du [Gud] lagt under hans [människans] fötter: småkreatur och nötkreatur, allesammans, och även det öppna fältets djur, himlens fåglar och havets fiskar.”

Gud gjorde klart att människan kunde använda sig av djur på lämpligt sätt och även döda dem. Så till exempel kunde deras skinn användas till klädesplagg. Efter den stora översvämningen på Noas tid gav Gud människorna också tillåtelse att äta deras kött, vilket kompletterade den vegetariska kost som de ursprungligen hade tilldelats. (1 Moseboken 3:21; 4:4; 9:3)

Det här berättigar inte ett meningslöst dödande av djur för nöjes skull. I Första Moseboken 10:9 beskriver Bibeln Nimrod som ”en väldig jägare”. Men samma vers säger att han därmed hamnade ”i opposition mot Jehova”.

Människan har alltså herravälde över djuren, men hon bör inte missbruka den myndigheten, utan använda den i linje med principerna i Guds ord. Det här skulle kunna innebära att man inte låter ett sällskapsdjur lida i onödan på grund av mycket hög ålder, allvarlig skada eller en dödlig sjukdom. I ett sådant fall är det den kristnes ansvar att bestämma vad som skall göras. Om han bestämmer sig för att det skulle vara barmhärtigt att inte låta djuret fortsätta att lida utan något rimligt hopp om att tillfriskna, kan han välja att låta djuret få somna in.