Givande som gläder Gud

JESUS och hans lärjungar åt en god måltid i Betania tillsammans med några nära vänner, däribland Maria, Marta och den nyligen uppväckte Lasarus. I samband med måltiden tog Maria ett pund dyrbar olja och smorde in Jesu fötter. Judas Iskariot blev då upprörd och protesterade: ”Hur kom det sig att den här välluktande oljan inte såldes för tre hundra denarer [motsvarande en årslön] och gavs åt de fattiga?” Andra kom snabbt med liknande klagomål. (Johannes 12:1–6; Markus 14:3–5)

Men Jesus svarade: ”Låt henne vara. ... De fattiga har ni ju alltid ibland er, och när ni än vill kan ni alltid göra dem gott, men mig har ni inte alltid.” (Markus 14:6–9) De judiska religiösa ledarna lärde att givandet av allmosor var en dygd och att det rentav kunde ge försoning för synder. Jesus däremot visade tydligt att det givande som tilltalar Gud inte är begränsat till gåvor åt de fattiga.

En snabb titt på hur givandet gick till i den första kristna församlingen riktar uppmärksamheten på hur vi rent praktiskt kan visa omtanke och därigenom glädja Gud genom vårt givande. Vi kommer också att lägga märke till ett unikt slag av givande, det givande som gör största möjliga nytta.

”Ge barmhärtighetsgåvor”

Jesus uppmanade vid flera tillfällen sina lärjungar att ”ge barmhärtighetsgåvor”, eller, som andra översättningar säger, att ”ge åt de fattiga” eller ”ge allmosor”. (Lukas 12:33, Bibel 2000 och Hedegård) Men Jesus varnade för skrytsamma uppvisningar som var avsedda att ge ära åt givaren i stället för åt Gud. Han sade: ”När du går för att ge barmhärtighetsgåvor, låt då inte blåsa i trumpet framför dig, alldeles som skrymtarna gör i synagogorna och på gatorna, för att de skall bli ärade av människor.” (Matteus 6:1–4) De första kristna följde den förmaningen och undvek sådana skrytsamma spektakel som den fromma religiösa eliten på den tiden ägnade sig åt. I stället valde de att hjälpa behövande genom personliga tjänster och gåvor.

I Lukas 8:1–3 läser vi till exempel att Maria Magdalena, Johanna, Susanna och andra använde ”sina tillhörigheter” till att anspråkslöst betjäna Jesus och hans apostlar. De här männen var inte utblottade, men de hade lämnat  sina förvärvsarbeten för att ägna alla sina krafter åt predikotjänsten. (Matteus 4:18–22; Lukas 5:27, 28) Genom att de här kvinnorna hjälpte dem att fullgöra det uppdrag de fått av Gud ärade de i själva verket Gud. Och Gud visade sin uppskattning genom att bevara en skildring av deras barmhärtiga givmildhet i Bibeln, så att alla kommande generationer skulle kunna läsa den. (Ordspråken 19:17; Hebréerna 6:10)

En annan omtänksam kvinna, som ”överflödade i goda gärningar och barmhärtighetsgåvor”, var Dorkas. Hon sydde kläder åt behövande änkor i sin hemstad Joppe. Vi vet inte om hon själv betalade för materialet eller om hon enbart skänkte sin arbetsinsats. Hur det än var med den saken, gjorde hennes goda gärningar att hon blev omtyckt både av dem hon kunde hjälpa och av Gud, som barmhärtigt välsignade hennes vänlighet. (Apostlagärningarna 9:36–41)

Viktigt med rätt motiv

Vad var det som motiverade de här personerna att ge? Det var inte bara en plötslig medkänsla som utlöstes av en känslosam vädjan om hjälp. De kände ett personligt och moraliskt ansvar att varje dag göra vad de kunde för att hjälpa dem som drabbats av fattigdom, motgångar, sjukdom eller andra svårigheter. (Ordspråken 3:27, 28; Jakob 2:15, 16) Det är sådant givande som gläder Gud. Det motiveras först och främst av en djup kärlek till Gud och en önskan att efterlikna hans barmhärtiga och givmilda personlighet. (Matteus 5:44, 45; Jakob 1:17)

Aposteln Johannes betonade den här viktiga aspekten av givandet, när han frågade: ”Vem det vara må som har den här världens medel att uppehålla livet och får se sin broder vara i nöd och ändå stänger sin ömma medkänslas dörr för honom, på vilket sätt förblir Guds kärlek i honom?” (1 Johannes 3:17) Svaret är uppenbart. Det är kärleken till Gud som driver människor till att göra gott. Gud uppskattar och belönar dem som i likhet med honom är givmilda. (Ordspråken 22:9; 2 Korinthierna 9:6–11) Kan vi se exempel på sådan givmildhet i dag? Tänk på det som nyligen inträffade i en församling av Jehovas vittnen.

En äldre kristen kvinnas hus var i stort behov av renovering. Hon bodde ensam och hade inga släktingar som kunde hjälpa henne. Hon hade i alla år villigt ställt sitt hem till förfogande för kristna möten, och hon bjöd ofta och gärna hem andra på en bit mat. (Apostlagärningarna 16:14, 15, 40) När församlingsmedlemmarna såg hennes svåra situation, kom de till hennes hjälp. Några bidrog ekonomiskt, medan andra ställde upp med arbetskraft. Under några veckoslut lade frivilliga arbetare ett nytt tak, installerade ett nytt badrum, målade och gjorde i ordning i hela bottenvåningen och satte in nya skåp i köket. Förutom att kvinnan fick den hjälp hon behövde,  drogs församlingsmedlemmarna närmare varandra, och grannarna fick se ett fint exempel på kristet givande.

Det finns så många sätt att personligen hjälpa andra. Kan vi tillbringa tid tillsammans med en faderlös pojke eller flicka? Känner vi någon äldre änka som vi kan hjälpa med att sy eller handla? Kan vi laga ett mål mat åt någon som har begränsade tillgångar eller betala en utgift åt honom? Vi behöver inte vara rika för att hjälpa till. Aposteln Paulus skrev: ”Om ... villigheten först finns där, är den särskilt godtagbar efter vad man har, inte efter vad man inte har.” (2 Korinthierna 8:12) Men är det här personliga och direkta givandet det enda slag av givande som Gud välsignar? Nej.

Hur är det med organiserad hjälpverksamhet?

Ibland är det inte tillräckligt med enskilda insatser. Jesus och hans apostlar hade en gemensam kassa för att kunna ge åt de fattiga, och de tog emot bidrag från omtänksamma personer de mötte i sitt predikoarbete. (Johannes 12:6; 13:29) På liknande sätt ordnade församlingarna under det första århundradet med insamlingar när behov uppstod och organiserade hjälpverksamhet i större skala. (Apostlagärningarna 2:44, 45; 6:1–3; 1 Timoteus 5:9, 10)

Ett sådant tillfälle uppstod omkring år 55 v.t. Församlingarna i Judeen hade drabbats av fattigdom, kanske som en följd av den stora hungersnöd som nyligen inträffat. (Apostlagärningarna 11:27–30) Aposteln Paulus, som alltid brydde sig om de fattiga, vädjade om hjälp från församlingar så långt bort som i Makedonien. Han organiserade personligen en insamling och lät pålitliga män dela ut det som samlats in. (1 Korinthierna 16:1–4; Galaterna 2:10) Varken han eller någon av de andra tog betalt för sin insats. (2 Korinthierna 8:20, 21)

Jehovas vittnen i dag är också snabba att ge hjälp när katastrofer inträffar. Under sommaren 2001, till exempel, drabbades Houston i Texas av en tropisk storm som orsakade kraftiga översvämningar. Allt som allt blev 723 hus till Jehovas vittnen skadade i någon utsträckning, och i många fall var skadorna omfattande. Man tillsatte genast en hjälpkommitté bestående av kvalificerade kristna äldste för att bedöma de individuella behoven samt fördela medel ur en hjälpfond för att hjälpa vittnena på platsen att klara av situationen och reparera sina bostäder. Frivilliga arbetare från församlingar i närheten utförde allt arbete. Ett vittne kände sådan uppskattning av hjälpen att hon, när hon fick försäkringspengar för att reparera huset, omedelbart skänkte pengarna till hjälpfonden, så att de kunde användas för att hjälpa andra behövande.

 När det gäller organiserad välgörenhet, måste vi vara försiktiga när vi bedömer alla vädjanden vi får. En del organisationer har höga administrativa kostnader eller höga kostnader för insamlingskampanjer, vilket gör att endast en liten del av de insamlade pengarna går till det avsedda ändamålet. Ordspråken 14:15 lyder: ”Den oerfarne sätter tro till varje ord, men den kloke aktar på sina steg.” Det är alltså vist att noggrant granska fakta.

Det givande som gör största möjliga nytta

Det finns ett slag av givande som är ännu viktigare än välgörenhet. Jesus anspelade på det när en rik ung styresman frågade vad han skulle göra för att få evigt liv. Jesus sade till honom: ”Sälj dina tillhörigheter och ge åt de fattiga, så skall du få en skatt i himlen, och kom, bli min efterföljare.” (Matteus 19:16–22) Lägg märke till att Jesus inte bara sade: ”Ge åt de fattiga, så skall du få liv.” I stället tillade han: ”Kom, bli min efterföljare.” Hur berömvärt och nyttigt det än är med välgörenhet, är det alltså mer inbegripet i att vara en kristen lärjunge.

Jesu främsta intresse var att hjälpa andra i andligt avseende. Inte långt före sin död sade han till Pilatus: ”Till detta har jag fötts, och till detta har jag kommit i världen: att jag skulle vittna om sanningen.” (Johannes 18:37) Samtidigt som Jesus tog ledningen i att hjälpa fattiga, bota sjuka och ge mat åt hungriga, lärde han framför allt sina lärjungar att predika. (Matteus 10:7, 8) En av hans sista anvisningar till dem var just: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna.” (Matteus 28:19, 20)

Det är sant att predikandet inte kommer att lösa alla världens problem. Men att vi delar med oss av de goda nyheterna om Guds kungarike till alla slags människor ger ära åt Gud, eftersom predikoarbetet är i linje med Guds vilja och öppnar vägen till eviga välsignelser för dem som tar emot Guds budskap. (Johannes 17:3; 1 Timoteus 2:3, 4) Varför inte lyssna till vad Jehovas vittnen har att säga nästa gång de besöker dig? De kommer för att dela med sig av andliga ting. Och de vet att detta är det bästa sättet för dem att ge något till dig.

[Bilder på sidan 6]

Det finns många sätt att visa att vi bryr oss om andra

[Bild på sidan 7]

Att vi predikar de goda nyheterna gläder Gud och öppnar vägen till eviga välsignelser