Verksamheten i en unik språkgrupp i Sydkorea

SOMMAREN 1997 församlades en mycket entusiastisk men samtidigt ganska tystlåten grupp till en av Jehovas vittnens områdessammankomster. Sammankomsten var för döva och hörselskadade, och det var den första i sitt slag i Sydkorea. Som mest var det 1 174 närvarande. Hela programmet – som innehöll tal, intervjuer och ett drama – framfördes på koreanskt teckenspråk och visades på en stor duk som kunde ses av alla i hela sammankomsthallen. Det här var det glädjande resultatet av många års hårt arbete av ett stort antal frivilliga arbetare.

Den tid skall komma då ”de dövas öron ... kommer att upplåtas” i ett jordiskt paradis. (Jesaja 35:5) För att få leva i det paradiset måste alla, även döva, först träda in i det andliga paradiset, det blomstrande andliga tillstånd som Guds folk befinner sig i. De måste bli överlämnade och döpta vittnen för Jehova och ta emot undervisning från honom. (Mika 4:1–4)

En ringa början

Även om man predikade bland de döva under 1960-talet, var det inte förrän på 1970-talet som några började vara med vid Jehovas vittnens möten i huvudstaden Söul. Ett Jehovas vittne som kunde skriva snabbt använde en svart tavla och skrev ner huvudpunkterna från talen och även de bibeltexter som behandlades.

I staden Taejon började ett Jehovas vittne 1971 undervisa sin döve son och hans döva vänner i Bibeln. Den här gruppen har frambringat flera nitiska personer som nu utgör grundstommen i teckenspråksverksamheten. (Sakarja 4:10)

Unga erbjuder sig villigt

För att kunna hjälpa döva att inhämta kunskap om Jehova och Jesus och därmed komma  in på livets väg behövdes det fler som var villiga att lägga ner stora ansträngningar. (Johannes 17:3) Därför har många Jehovas vittnen lärt sig teckenspråk och har på så sätt fått vara med om berikande erfarenheter.

Femtonårige Park In-sun satte upp som mål att lära sig teckenspråk. Därför började han som lärling på en fabrik där det fanns 20 döva anställda. Han arbetade nära tillsammans med dem i åtta månader för att kunna lära sig deras språk och tänkesätt. Året därpå började han som reguljär pionjär, dvs. heltidsförkunnare, och arbetade tillsammans med en grupp döva som var intresserade av sanningen i Bibeln. Gruppen växte mycket snabbt, och snart var det mer än 35 som var med vid söndagsmötena. (Psalm 110:3)

Sedan ordnade man för första gången i Söul kristna möten som hölls på enbart teckenspråk. Broder Park In-sun tjänade som pionjär med särskilt uppdrag i den här gruppen, som fortsatte att växa. Han hade vid det här laget blivit riktigt duktig på teckenspråk. Under några månader ledde han 28 bibelstudier med döva. Många av dessa gjorde framsteg och blev Jehovas vittnen.

Som ett resultat av detta frivilliga och mycket aktiva arbete kunde man i oktober 1976 bilda den första teckenspråksförsamlingen i Söul. Den bestod av 40 förkunnare och 2 reguljära pionjärer. Detta satte fart på verksamheten i andra städer i Sydkorea. Många döva längtade efter de goda nyheterna och ville gärna ha besök.

Verksamheten bland de döva

Du kanske undrar hur man fick tag på de döva. Många kunde nås genom kontakter. Man vände sig dessutom till ägare till lokala risbutiker, och de kunde ge namn och adresser till döva. Vissa myndigheter hjälpte också till att skaffa fram upplysningar. Det flitiga arbetet med att besöka de döva var så framgångsrikt att man till slut kunde bilda fyra teckenspråksförsamlingar. Och man uppmuntrade många kristna ungdomar att lära sig teckenspråk.

Pionjärer med särskilt uppdrag som hade lärt sig teckenspråk förordnades av Jehovas vittnens avdelningskontor att tjäna i församlingarna. På senare tid har bröder som gått igenom Skolan för förordnade tjänare sänts till dessa församlingar och har kunnat stärka dem andligen.

Det finns svårigheter att övervinna. Man måste anstränga sig kraftigt för att förstå de dövas kultur, när man tjänar på det här distriktet. De döva är mycket rättframma i tanke och handling. Det här överrumplar ibland andra och kan ge upphov till missförstånd. Dessutom finns det ett behov av att vittnena hjälper dem som de studerar Bibeln med att lära sig sitt eget språk bättre och uppmuntra dem att förbättra sina läs- och studievanor.

De döva möter i sin vardag svårigheter som andra ofta inte tänker på. Kontakter med myndigheter och sjukvård och även enklare ärenden blir ofta till stora problem för dem. Eftersom Jehovas vittnen från närliggande församlingar har gett kärleksfull hjälp, har de döva kunnat uppleva verkligt broderskap  i den kristna församlingen. (Johannes 13:34, 35)

Informellt vittnande ger resultat

I Pusan, den viktigaste hamnstaden i södra delen av Sydkorea, råkade ett vittne träffa på två döva personer som skrev följande på en papperslapp: ”Vi tycker om paradiset. Vi vill veta vilka bibelställen som talar om evigt liv.” Brodern skrev ner deras adress och avtalade om att besöka dem. När han kom dit, möttes han av ett helt rum fullt med döva som väntade på att få höra budskapet om Riket. Den här erfarenheten fick honom att börja lära sig teckenspråk. Snart bildades en teckenspråksförsamling i Pusan.

En broder i den församlingen lade märke till två döva som tecknade till varandra och gick fram till dem. När han förstod att de just hade varit på ett religiöst möte, bjöd han in dem till Rikets sal klockan 14 samma dag. De kom, och ett bibelstudium sattes i gång. Kort därefter var båda med vid områdessammankomsten, och de hade med sig 20 av sina döva vänner. Flera av dessa har överlämnat sitt liv åt Jehova. Två har blivit församlingsäldste och en har blivit biträdande tjänare i olika teckenspråksförsamlingar.

Beslutsamhet belönas

Eftersom en del döva har ganska långt till närmaste teckenspråksförsamling,  fordras det ofta beslutsamhet och stora ansträngningar att regelbundet förse dem med andlig mat från Bibeln. Som exempel kan nämnas en 31-årig man som försörjde sig genom att fiska utanför en ö. Han fick höra Bibelns budskap av sin yngre bror, som i sin tur hade fått höra det av Jehovas vittnen. För att stilla sin andliga hunger färdades den här döve fiskaren 1,5 mil med båt till Tongyoung, en stad vid Sydkoreas södra kust. Det gjorde han för att träffa en pionjär med särskilt uppdrag som tillhörde teckenspråksförsamlingen i Masan. Varje måndag reste den här pionjären med särskilt uppdrag 6,5 mil bara för att leda ett bibelstudium med den här döve fiskaren.

För att vara med vid söndagsmötet i Masan var den döve mannen tvungen att först åka de 1,5 milen med båt och sedan åka buss i ytterligare 6,5 mil. Hans beslutsamhet lönade sig. På några få månader hade han förbättrat sitt teckenspråk, lärt sig fler koreanska skrivtecken och – viktigast av allt – lärt känna det enda sätt på vilket man kan bygga upp ett nära förhållande till Jehova. När han förstod hur viktigt det var att vara med vid mötena och att förkunna regelbundet, flyttade han till teckenspråksförsamlingens distrikt. Var det här lätt? Nej. Han var tvungen att överge sitt arbete som fiskare, vilket hade gett honom en inkomst på över 30 000 kronor i månaden. Men hans beslutsamhet belönades. Efter att ha gjort framsteg i sanningen blev han döpt, och tillsammans med sin familj tjänar han nu Jehova med glädje.

Att översätta för de döva

De goda nyheterna om Guds kungarike förmedlas ofta muntligen. Men för att Bibelns budskap skall kunna förstås mera exakt måste undervisningen från Bibeln ges på ett mer varaktigt sätt. Under det första århundradet skrevs därför böcker och brev av erfarna äldste. (Apostlagärningarna 15:22–31; Efesierna 3:4; Kolosserna 1:2; 4:16) Numera framställs ett överflöd av andlig mat i form av böcker och andra kristna publikationer. Dessa har översatts till hundratals språk, däribland olika teckenspråk. För att kunna göra det till koreanskt teckenspråk har man på avdelningskontoret en särskild avdelning för översättning till teckenspråk. En särskild videoavdelning framställer videofilmer på teckenspråk. Den sörjer för andlig mat åt döva förkunnare av de goda nyheterna och åt intresserade i församlingar över hela Sydkorea.

Även om många har blivit duktiga på teckenspråk och har hjälpt till med att framställa videofilmer, är de bästa översättarna vanligtvis de som har döva föräldrar. De är uppvuxna med teckenspråk. De inte bara tecknar korrekt, utan de kan också ge djupare innebörd och större eftertryck åt budskapet genom sina gester och ansiktsuttryck och kan därigenom lättare nå sinnet och hjärtat.

Som vi har nämnt hålls det nu regelbundet sammankomster på teckenspråk i Sydkorea. Detta fordrar mycket arbete, ansträngning och pengar. Men de som är närvarande uppskattar verkligen det här. När sammankomsterna är över, stannar många kvar och vill fortsätta att umgås och tala om de andligt uppbyggande saker de fått höra. Det är en utmaning att tjäna i denna unika grupp, men de andliga välsignelserna gör att det verkligen är värt mödan att göra det.

[Bild på sidan 10]

Videofilmer på teckenspråk som framställts i Sydkorea: ”Vad kräver Gud av oss?” ”Vi uppskattar vårt andliga arv” ”Varnande exempel för vår tid” och ”Respektera Jehovas myndighet”

[Bilder på sidan 10]

Medurs nerifrån: Videofilm på teckenspråk spelas in vid avdelningskontoret i Sydkorea; tecken utarbetas för teokratiska uttryck; avdelningen för översättning till teckenspråk; sufflör hjälper tecknaren under inspelningen