Enkla män översätter Bibeln

ÅR 1835 hade muraren Henry Nott från England och specerihandlarlärlingen John Davies från Wales nått slutet på ett enormt projekt. De hade slitit med det i mer än 30 år. De var nu färdiga med sin översättning av hela Bibeln till tahitiska. Vilka problem och svårigheter hade de här två enkla männen ställts inför, och vad blev resultatet av deras mödosamma arbete som de utförde av kärlek och inte för pengar.

”Den stora väckelsen”

Under andra hälften av 1700-talet predikade medlemmar av en protestantisk rörelse som kallades den stora väckelsen på torg i byar och nära gruvor och fabriker i Storbritannien. Deras mål var att nå arbetarklassen. Väckelsepredikanterna var entusiastiska förespråkare för att Bibeln skulle spridas.

Den som startade den här rörelsen var en baptist som hette William Carey, och han medverkade till att London Missionary Society (LMS) bildades 1795. LMS övade dem som var villiga att åka ut som missionärer i Stillahavsområdet och lära sig öbornas språk. Syftet var att de skulle predika evangeliet för människorna där och göra det på deras språk.

Det första missionärsdistriktet för LMS var ön Tahiti, som nyligen hade upptäckts. För väckelserörelsens medlemmar var de här öarna oupplysta och hedniska, platser redo för skörd.

Enkla men duktiga

För att kunna bärga skörden valde man i all hast ut cirka 30 dåligt förberedda missionärer och lät dem gå ombord på Duff, en båt som LMS hade köpt. Enligt en rapport hade man valt ut ”fyra pastorer [utan formell utbildning], sex snickare, två skomakare, två murare, två vävare, två skräddare, en butiksägare, en sadelmakare, en tjänare, en trädgårdsmästare, en läkare, en smed, en tunnbindare, en bomullsproducent, en hattmakare, en tygfabrikant, en möbelsnickare, fem hustrur och tre barn”.

De enda hjälpmedel som de här missionärerna hade för att lära sig de språk som Bibeln är skriven på var en grekisk-engelsk ordbok och en bibel med en hebreisk ordbok. Under de sju månader som missionärerna var till  havs lärde de sig några tahitiska ord utantill. Det var ord som hade skrivits upp av tidigare besökare, huvudsakligen av dem som hade gjort myteri på båten Bounty. Till sist kom Duff fram till Tahiti, och den 7 mars 1797 kunde missionärerna stiga i land. Men ett år senare var det bara sju missionärer kvar. De andra hade tappat modet och åkt därifrån.

Henry Nott, som tidigare var murare, var en av de här sju, och han var då bara 23 år. Av hans första brev att döma hade han bara fått en grundutbildning i skolan. Men han visade redan tidigt att han var duktig på att lära sig tahitiska. Han beskrevs som allvarlig, lugn och behaglig.

År 1801 blev Henry Nott utvald till att lära nio nyanlända missionärer tahitiska. Bland dem fanns en 28-årig man från Wales, John Davies, och han visade sig vara mycket duktig och villig att arbeta hårt, samtidigt som han hade ett lugnt temperament och var frikostig till sin natur. Det dröjde inte länge förrän de här två männen beslöt sig för att översätta Bibeln till tahitiska.

Ett tålamodsprövande arbete

Men det visade sig vara tålamodsprövande att översätta Bibeln till tahitiska, eftersom det språket ännu inte hade något skriftspråk. Missionärerna måste lära sig språket genom att lyssna. De hade ingen ordbok och inte heller någon grammatikbok att gå efter. Språkets utandningsljud avbrutna av glottisstötar, dess många vokaler efter varandra (ibland fem i följd i ett enda ord) och dess fåtal konsonanter kunde göra missionärerna förtvivlade. ”Många ord består bara av vokaler, och varje vokal har sitt ljud”, klagade de. De erkände att de inte kunde ”fånga ljuden i orden så exakt som man måste”. De tyckte till och med att de hörde ljud som inte fanns!

Från tid till annan blev en del tahitiska ord förbjudna, tabubelagda, och måste bytas ut, något som inte gjorde saken lättare. Synonymer var ett annat problem. För ordet ”bön” fanns det mer än 70 uttryck på tahitiska. Den tahitiska syntaxen, som skiljer sig helt från den engelska, var ett annat problem. Trots alla svårigheter kunde missionärerna undan för undan ställa samman en lista med ord som Davies till sist kunde publicera 50 år senare som en ordbok med 10 000 uppslagsord.

Sedan kom problemet med att göra ett skriftspråk till tahitiskan. Missionärerna försökte göra det genom att använda de vedertagna engelska rättskrivningsreglerna. Men i engelskan använder man det latinska alfabetet, och det stämde inte med de tahitiska ljuden. Detta ledde till ändlösa diskussioner om ljudlära och stavning. Missionärerna fick ofta hitta på nya sätt att stava ord, eftersom de var de första i Söderhavet som försökte skapa ett skriftspråk till ett språk som bara talades. Föga anade de att deras arbete längre fram skulle tjäna som förebild för andra som försökte göra skriftspråk till andra språk i Söderhavet.

Saknade hjälpmedel, men såg möjligheterna

Översättarna hade bara några få böcker till hjälp. LMS rekommenderade att de använde textus receptus och King James Version som grund. Nott bad LMS sända fler hebreiska och grekiska ordböcker, men också biblar på båda dessa språk. Om han någonsin fick de böcker han önskade vet man inte. När det gäller Davies fick han några bra läroböcker av vänner från Wales. Man vet att han åtminstone hade en grekisk ordbok, en bibel på hebreiska, en bibel med Nya testamentet på grekiska och Septuaginta-översättningen.

Missionärernas predikande gav under den här perioden ingen frukt. Trots att de hade varit på Tahiti i 12 år, var det ingen av öborna som hade blivit döpt. De ständiga inbördeskrigen ledde till sist till att alla missionärer utom den resolute Nott fick fly till Australien. En tid var han den ende missionären  som var kvar på Windwardöarna som ingår i Sällskapsöarna, men han var tvungen att följa med kung Pomare II när denne flydde till den närliggande ön Moorea.

Men Nott upphörde inte med översättningsarbetet bara för att han varit tvungen att flytta, och när Davies hade varit två år i Australien vände han tillbaka till Nott. Under tiden hade Nott lärt sig både grekiska och hebreiska så bra att han behärskade de språken. Det ledde till att han började översätta en del avsnitt i de hebreiska skrifterna till tahitiska. Han valde ut avsnitt i Bibeln som innehöll skildringar som öborna lätt kunde förstå och ta till sig.

Nott började sedan översätta Lukas evangelium i nära samarbete med Davies, och det arbetet var fullbordat i september 1814. Han gjorde en översättning som lät naturlig på tahitiska, medan Davies kontrollerade översättningen mot grundtexten. År 1817 frågade kung Pomare II om han fick trycka första sidan av Lukas evangelium. Det fick han, och han tryckte den på en liten manuell tryckpress som missionärer hade tagit med sig till Moorea. Berättelsen om den tahitiska översättningen av Bibeln skulle inte vara fullständig om man inte nämnde Tuahine, en trogen tahitier som stannade kvar hos missionärerna under alla åren och hjälpte dem att förstå betydelsenyanserna i det tahitiska språket.

Översättningen fullbordas

År 1819 var översättningen av evangelierna, Apostlagärningarna och Psalmernas bok fullbordad efter sex års hårt arbete. Och genom att några nyanlända missionärer hade tagit med sig en tryckpress blev det lättare att trycka och sprida dessa bibelböcker.

Nu började en period av intensivt arbete med översättning, korrekturläsning och bearbetning av texter. År 1825 blev Nott sjuk, och LMS lät honom segla tillbaka till England. Han hade då varit på Tahiti i 28 år. Lyckligtvis var översättningen av de grekiska skrifterna då nästan klar. Han fortsatte att översätta resten av Bibeln under sin resa till England och sedan också medan han var där. År 1827 återvände Nott till Tahiti. Åtta år senare, i december 1835, lade han ifrån sig pennan. Hela Bibeln var då översatt, efter mer än 30 års hårt arbete.

År 1836 for Nott tillbaka till England för att få hela Bibeln på tahitiska tryckt i London. Den 8 juni 1838 kom en glad Nott till drottning Victoria och presenterade den första tryckta utgåvan av Bibeln på tahitiska. Som man kan förstå var det här en känslomässigt stark upplevelse för den före detta muraren, som 40 år tidigare hade seglat i väg på Duff  och trängt in i den tahitiska kulturen för att kunna fullborda det här enorma uppdraget som tog nästan hela hans liv.

Två månader senare seglade Nott tillbaka till Söderhavet med 27 lådor med de 3 000 första exemplaren av hela Bibeln på tahitiska. Under en mellanlandning i Sydney blev han sjuk igen, men han vägrade att skiljas från de dyrbara lådorna. Han tillfrisknade emellertid och kom till Tahiti 1840, där befolkningen hysteriskt kastade sig över hans last och försökte få tag i exemplar av Bibeln på tahitiska. Nott dog på Tahiti i maj 1844 och var då 70 år.

Långtgående verkningar

Notts verk levde emellertid vidare. Hans översättning fick långtgående verkningar på polynesiska språk. Genom att göra ett skriftspråk till tahitiskan bevarade missionärerna det språket. En författare sade: ”Nott fastställde tahitiskans klassiska grammatik. Det kommer alltid att vara nödvändigt att gå till Bibeln för att lära sig tahitiska i dess rena form. Dessa översättares outtröttliga arbete räddade tusentals ord från att falla i glömska. Hundra år senare sade en författare: ”Notts fantastiska bibel på tahitiska är det språkets mästerverk. Det håller alla med om.”

Det här betydelsefulla verket har inte bara varit till nytta för tahitierna, utan det har också legat till grund för översättningar till andra Söderhavsspråk. Översättare på Cooköarna och på Samoa har haft det som mönster. ”Jag har i allt väsentligt följt Henry Notts översättning, som jag har granskat noggrant”, sade en översättare. Det sägs att en annan översättare hade Psaltaren på hebreiska och den engelska och den tahitiska översättningen av Bibeln framför sig när han översatte en av Davids psalmer till samoanska.

Missionärerna på Tahiti hade väckelserörelsens medlemmar i England som sina förebilder och försökte därför entusiastiskt hjälpa människor att lära sig läsa och skriva. Under mer än hundra år var Bibeln faktiskt den enda bok som tahitierna hade. Därför kom den att få ett mäktigt inflytande på den tahitiska kulturen.

Bland det bästa med Notts översättning av Bibeln är alla förekomster av Guds namn, både i de hebreiska och i de grekiska skrifterna. Det har lett till att Jehovas namn nu är väl känt på Tahiti och dess grannöar. Det finns också på en del protestantiska kyrkor. Men Guds namn förbinds nu i huvudsak med Jehovas vittnen och deras nitiska predikoverksamhet, i vilken de gör flitigt bruk av den tahitiska översättning av Bibeln som Nott och hans medarbetare har gjort. Och det ihärdiga arbete som sådana översättare som Henry Nott har gjort påminner oss om hur tacksamma vi bör vara för att vi har Guds ord och att det är lätt tillgängligt för de flesta människor i dag.

[Bilder på sidan 26]

De första översatta avsnitten av Bibeln till tahitiska, 1815. Jehovas namn är med i dem

Henry Nott (1774–1844), den som främst översatte Bibeln till tahitiska

[Bildkällor]

Bibeln på tahitiska: Copyright: British Library (3070.a.32); Henry Nott och brev: Collection du Musée de Tahiti et de ses Îles, Punaauia, Tahiti; katekes: Med tillstånd av London Missionary Society Papers, Alexander Turnbull Library, Wellington, New Zealand

[Bild på sidan 28]

1801 års katekes på två språk – tahitiska och walesiska – med Guds namn i

[Bildkälla]

Med tillstånd av London Missionary Society Papers, Alexander Turnbull Library, Wellington, New Zealand

[Bild på sidan 29]

Protestantisk kyrka med Jehovas namn på framsidan, på ön Huahine i Franska Polynesien

[Bildkälla]

Avec la permission du Pasteur Teoroi Firipa