Eusebios – ”kyrkohistoriens fader”?

ÅR 325 v.t. sammankallade den romerske kejsaren Konstantin alla biskopar till ett möte i Nicaea. Hans syfte: att lösa den mycket omdiskuterade frågan om förhållandet mellan Gud och hans Son. Bland de närvarande var den man som ansågs vara den mest lärde på sin tid, Eusebios av Caesarea. Eusebios hade studerat Skrifterna noga och hade försvarat den kristna monoteismen.

I Encyclopædia Britannica berättas det följande om det här kyrkomötet i Nicaea: ”Konstantin själv presiderade, ledde aktivt diskussionerna och föreslog personligen ... den slutgiltiga formulering som redogjorde för Kristi förhållande till Gud i den av kyrkomötet utfärdade trosbekännelsen: ’av samma väsen som Fadern’. ... Därtill skrämda av kejsaren undertecknade biskoparna, med undantag av endast två, trosbekännelsen, många av dem tvärtemot sin övertygelse.” Var Eusebios en av de två? Vad kan vi lära oss av den ståndpunkt han intog? Låt oss se lite närmare på Eusebios bakgrund – hans meriter och hans arbete.

Hans betydelsefulla verk

Eusebios föddes förmodligen i Palestina omkring år 260. Tidigt i sitt liv slöt han sig till Pamfilos, som förestod församlingen i Caesarea. Eusebios började studera vid Pamfilos teologiska skola och blev en flitig elev. Pamfilos hade ett storslaget bibliotek som Eusebios ofta utnyttjade. Eusebios gick helt in för sina studier, särskilt studiet av Bibeln. Han blev också en hängiven vän till Pamfilos, och längre fram kallade han sig ”Eusebios Pamfilou”.

När det gällde sin målsättning skrev Eusebios: ”Jag har föresatt mig att skriva om de heliga apostlarnas efterföljare, om tiden alltifrån vår Frälsare intill den senaste tiden, om allt som sägs ha hänt i kyrkohistorien och om dem som på ett utmärkt sätt har lett kyrkan och förestått de mest berömda församlingarna. Det handlar om dem som förkunnat Guds ord i varje släkte muntligt eller skriftligt.”

Eusebios är ihågkommen för sitt mycket aktade verk Kyrkohistoria. De tio delarna gavs ut omkring år 324 och anses vara den viktigaste kyrkohistoriska skildringen från antiken. På grund av det här arbetet blev Eusebios känd som kyrkohistoriens fader.

Ett annat verk av Eusebios är Krönikan, som bestod av två delar. Den första delen var en sammanfattning av världshistorien.  På 300-talet blev detta en normgivande text som man vände sig till för kronologiska uppgifter. I den andra delen angavs tidpunkter för olika historiska händelser. Med hjälp av parallella spalter beskrev Eusebios tronföljden i olika länder.

Eusebios skrev ytterligare två historiska verk, Martyrerna i Palestina och Konstantins liv. Det förstnämnda omfattar åren 303–310 och handlar om martyrer under den perioden. Eusebios kan ha varit ögonvittne till en del av händelserna i boken. Det senare verket, som bestod av fyra böcker och gavs ut efter kejsar Konstantins död 337, innehåller värdefulla historiska upplysningar. Men det är inte en objektiv historisk skildring, utan det är mest fråga om ett lovtal.

Bland Eusebios apologetiska skrifter finns ett svar till Hierokles – en romersk ståthållare på den tiden. När Hierokles skrev emot de kristna, trädde Eusebios upp till försvar. Dessutom skrev Eusebios 35 böcker till stöd för uppfattningen att Gud är Bibelns författare, och de här anses vara de viktigaste och mest noggranna verken i sitt slag. I de 15 första böckerna försöker han förklara varför de kristna godtar hebréernas heliga skrifter. I de 20 andra lägger han fram bevis för att det är rätt av de kristna att gå utöver de judiska uppfattningarna och anta nya principer och sedvänjor. Sammantaget utgör de här böckerna ett uttömmande försvar av kristendomen så som Eusebios förstod den.

Eusebios levde i omkring 80 år (ca 260–ca 340) och blev en av antikens mest produktiva skribenter. Hans verk omfattar händelser under de tre första århundradena fram till kejsar Konstantins tid. Under senare delen av sitt liv var hans arbete som skribent kopplat till hans verksamhet som biskop av Caesarea. Även om Eusebios är mest känd som historiker, var han också apologet, topograf, predikare, kritiker och bibeltolkare.

Hans tvåfaldiga motiv

Varför gav sig Eusebios i kast med sådana enorma projekt? Svaret ligger i att han trodde att han levde i en brytningstid och att man var på väg in i en ny tidsålder. Han ansåg att det hade inträffat stora händelser under de gångna generationerna och att eftervärlden behövde en skriftlig redogörelse.

Eusebios hade ytterligare ett syfte – som apologet ville han försvara kristendomen. Han ansåg att kristendomen hade sitt ursprung hos Gud. Men somliga bekämpade den tanken. Eusebios skrev: ”Jag har föresatt mig att skriva ... också om dem som av nyhetslusta hemfallit åt grova villfarelser vid olika tider. De har öppet fört in en kunskap som med orätt bär det namnet och skoningslöst anfallit Kristi hjord som grymma vargar.”

Såg Eusebios sig själv som kristen? Uppenbarligen gjorde han det, eftersom han talar om Kristus som ”vår Frälsare”. Han sade att han hade för avsikt att berätta om ”allt som drabbat hela det judiska folket kort efter deras anslag mot vår Frälsare, likaså hur och när Guds ord blivit bekämpat av hedningarna. Det handlar om dem som utstått kamp under blodsutgjutelse och tortyr vid olika tider och också om martyrierna i vår egen tid och till sist om vår Frälsares nåderika och kärleksfulla hjälp.”

 Hans omfattande efterforskningar

Eusebios läste och hänvisade till enorma mängder böcker. Det är helt och hållet tack vare Eusebios verk som vi känner till många av de framträdande personerna under de tre första århundradena. Det är bara i hans skrifter som vi får upplysningar om vissa viktiga rörelser, och uppgifterna kommer från källor som inte längre är tillgängliga.

När Eusebios samlade in material, var han både flitig och grundlig. Han tycks verkligen ha försökt skilja mellan trovärdiga och icke trovärdiga rapporter. Men hans verk är inte felfria. Ibland misstolkar och rentav missförstår han vissa personer och deras handlingar, och de kronologiska uppgifterna är inte alltid korrekta. Dessutom var han ingen språkkonstnär. Men trots de uppenbara bristerna betraktas hans verk som en ovärderlig skatt.

Älskade han sanningen?

Eusebios var engagerad i den olösta stridsfrågan om förhållandet mellan Fadern och Sonen. Fanns Fadern till före Sonen, som Eusebios trodde? Eller samexisterade Fadern och Sonen? ”Om de samexisterar”, frågade han, ”hur blir då Fadern Fader och Sonen Son?” Han bestyrkte även sin uppfattning med att hänvisa till Bibeln och citerade Johannes 14:28, där det sägs att Fadern är större än Jesus, och Johannes 17:3, där Jesus omtalas som den som har sänts ut av den ende sanne Guden. Eusebios anspelade på Kolosserna 1:15 och Johannes 1:1 och hävdade att Logos, eller Ordet, är ”den osynlige Gudens avbild” – Guds Son.

Det som förvånar är dock att Eusebios vid slutet av kyrkomötet i Nicaea gav sitt stöd åt den motsatta uppfattningen. Helt i strid med sin bibliska ståndpunkt att Gud och Kristus inte var samexisterande jämlikar instämde han i kejsarens åsikt.

En lärdom för oss

Varför gav Eusebios vika vid kyrkomötet i Nicaea och stödde en obiblisk lära? Hade han politiska mål i tankarna? Varför var han med vid kyrkomötet över huvud taget? Trots att alla biskopar var kallade, var det bara en bråkdel – 300 biskopar – som kom. Var Eusebios kanske mån om att behålla sin sociala status? Och varför värderades han så högt av kejsar Konstantin? Eusebios satt på kejsarens högra sida vid kyrkomötet.

Uppenbarligen ignorerade Eusebios Jesu krav på sina efterföljare att ”inte [vara] någon del av världen”. (Johannes 17:16; 18:36) ”Äktenskapsbryterskor, vet ni inte att vänskapen med världen är fiendskap med Gud?” frågade lärjungen Jakob. (Jakob 4:4) Och Paulus uppmanade mycket lämpligt: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende.” (2 Korinthierna 6:14) Låt oss fortsätta att hålla oss avskilda från världen, medan vi tillber Fadern ”med ande och sanning”. (Johannes 4:24)

[Bild på sidan 31]

Freskomålning som föreställer kyrkomötet i Nicaea

[Bildkälla]

Scala/Art Resource, NY

[Bildkälla på sidan 29]

Genom tillmötesgående från Special Collections Library, University of Michigan