Levnadsskildring

Lycklig är den vars Gud Jehova är

BERÄTTAT AV TOM DIDUR

Samlingslokalen var redan hyrd. Vi räknade med att omkring 300 skulle komma till sammankomsten i Porcupine Plain i Saskatchewan i Canada. På onsdagen började det snöa, och på fredagen kom det en snöstorm som var så kraftig att man inte ens kunde se handen framför sig. Temperaturen sjönk till minus 40 grader. Tjugoåtta personer kom, däribland några barn. Det här var min första sammankomst som nybliven kretstillsyningsman, och jag var bara en nervös 25-åring. Men innan jag berättar hur det gick, skulle jag vilja förklara hur det kom sig att jag fick den här speciella uppgiften.

JAG är det sjunde barnet i en skara på åtta syskon, alla pojkar. Bill var äldst, och sedan kom Metro, John, Fred, Mike och Alex. Jag föddes 1925, och sist kom Wally. Vi bodde i närheten av staden Ukraina i Manitoba, där mina föräldrar, Michael och Anna Didur, hade en liten gård. Pappa arbetade med underhåll av en järnvägssträcka. Eftersom en sovbarack längs en isolerad järnväg inte är något bra hem för en familj med många barn, bodde vi kvar på gården. Pappa var ofta borta, så det var mamma som fick uppfostra oss. Ibland åkte hon till pappa och stannade borta en vecka eller så, men hon såg till att vi fick lära oss att laga mat, baka och sköta hushållssysslorna. Och eftersom vi tillhörde grekisk-katolska kyrkan, fick vi redan som små lära oss böner utantill och ta del i olika ritualer.

 Kontakt med Bibelns sanning

Min önskan att förstå Bibeln väcktes när jag var ung. En granne som var ett Jehovas vittne kom regelbundet hem till oss och läste avsnitt ur Bibeln som handlade om Guds kungarike, Harmageddon och välsignelserna i den nya världen. Mamma var inte alls intresserad, men Mike och Alex tyckte om budskapet. Det de lärde sig fick dem rentav att vägra militärtjänst under andra världskriget. Mike blev dömd till ett kort fängelsestraff, och Alex sändes till ett arbetsläger i Ontario. Med tiden tog också Fred och Wally emot sanningen, men mina tre äldsta bröder gjorde aldrig det. Mamma var motståndare till sanningen under många år, men sedan överraskade hon oss alla genom att ta ställning för Jehova. Hon blev döpt vid 83 års ålder. Hon var 96 när hon dog. Pappa blev också vänligt inställd till sanningen innan han dog.

När jag var 17 år, reste jag till Winnipeg för att söka arbete och för att vara tillsammans med dem som kunde hjälpa mig att studera Bibeln. Jehovas vittnen var förbjudna på den tiden, men de kunde ändå hålla möten regelbundet. Det första mötet jag var med vid hölls i ett privat hem. Eftersom jag var uppfostrad i den grekisk-katolska läran, tyckte jag först att det jag fick höra lät konstigt. Men undan för undan förstod jag varför uppdelningen i präster och lekmän stred mot Bibeln och varför Gud inte godkände att prästerna välsignade krigsansträngningarna. (Jesaja 2:4; Matteus 23:8–10; Romarna 12:17, 18) Dessutom verkade det mycket mer praktiskt och förnuftigt att leva i ett paradis på jorden än att tillbringa evigheten på en plats någonstans långt borta.

Eftersom jag var övertygad om att det här var sanningen, överlämnade jag mig åt Jehova och blev döpt 1942 i Winnipeg. Förbudet mot Jehovas vittnen i Canada upphävdes 1943, och predikoarbetet fick ökad fart. Sanningen i Bibeln sjönk också djupare ner i mitt hjärta. Jag fick förmånen att arbeta som tjänare i församlingen, delta i kampanjer med offentliga möten och predika på icke-utlämnade distrikt. Något som bidrog mycket till mina andliga framsteg var att jag kunde vara med vid stora sammankomster i USA.

Min tjänst för Jehova utökas

År 1950 blev jag pionjär, och i december det året fick jag möjlighet att tjäna som kretstillsyningsman. Jag hade förmånen att bli upplärd i närheten av Toronto av Charlie Hepworth, en erfaren och lojal broder. Jag fick också glädjen att tillbringa den sista veckan av min utbildning tillsammans med min bror Alex, som redan arbetade i resetjänsten i Winnipeg.

Min första kretssammankomst, som jag beskrev i inledningen, har etsat sig fast i mitt minne. Jag var naturligtvis nervös för hur det hela skulle avlöpa. Men områdestillsyningsmannen, broder Jack Nathan, höll oss alla sysselsatta och på gott humör. Vi gjorde en sammanfattning av sammankomstprogrammet tillsammans med de närvarande. Vi turades om att berätta erfarenheter, öva på framställningar från dörr till dörr och vid återbesök samt demonstrera hur man leder bibelstudier. Vi sjöng Rikets sånger. Det fanns gott om mat. Vi åt paj och drack kaffe så gott som varannan timme. En del sov på bänkarna och på podiet, medan andra sov på golvet. På söndagen lättade stormen en aning, och vi blev 96 på det offentliga föredraget. Den här händelsen lärde mig hur man kan klara av svåra situationer.

Under mitt nästa förordnande fick jag besöka norra Alberta, British Columbia och Yukon  Territory, midnattssolens land. Det krävdes uthållighet och försiktighet när man färdades från Dawson Creek i British Columbia på den ojämna Alaska Highway till Whitehorse i Yukon Territory (cirka 150 mil) och vittnade längs vägen. Snöskred, hala bergssluttningar och dålig sikt på grund av snöyra gjorde det verkligen till en utmaning.

Jag förundrades över hur sanningen nådde fram långt där uppe i norr. Vid ett tillfälle kom Walter Lewkowicz och jag till en oansenlig liten stuga i närheten av Lower Post i British Columbia, en plats belägen vid Alaska Highway nära gränsen till Yukon Territory. Vi förstod att det bodde någon i stugan, eftersom vi kunde ana ett ljussken från ett litet fönster. Klockan var ungefär nio på kvällen, och vi knackade på. En mansröst ropade att vi skulle komma in, så vi steg på. Så överraskade vi blev när vi såg en gammal man som låg utsträckt i sin säng och läste Vakttornet! Han läste faktiskt ett nummer som var nyare än det vi erbjöd. Han förklarade att han fick sin post med flyg. Eftersom vi hade varit borta från församlingen i åtta dagar vid det här laget, hade vi inte fått de senaste tidskrifterna. Mannen hette Fred Berg, och trots att han hade prenumererat i flera år, var detta det första besöket han fick av Jehovas vittnen. Fred övertalade oss att sova över. Vi fick förklara många bibliska sanningar för honom och ordna så att andra vittnen som regelbundet passerade området kunde besöka honom.

Under ett antal år betjänade jag tre mindre kretsar. De sträckte sig från Grande Prairie i Alberta i öster till Kodiak i Alaska i väster – en sträcka på över 350 mil.

På ett fantastiskt sätt fick jag uppleva att på avlägsna platser, likaväl som någon annanstans, omfattar Jehovas oförtjänta omtanke alla människor, och Guds ande motiverar sinnet och hjärtat hos dem som är rätt inordnade för evigt liv. En av dem var Henry Lepine från Dawson City, numera Dawson, i Yukon Territory. Henry bodde i  ett isolerat område. Han hade faktiskt inte varit utanför guldgrävarområdet på över 60 år. Men Jehovas ande fick den här 84-årige mannen att åka mer än 160 mil enkel resa till Anchorage för att vara med vid en kretssammankomst, fastän han aldrig hade varit med vid något församlingsmöte. Han blev entusiastisk över programmet och glad av umgänget. Henry återvände till Dawson City och förblev trogen till sin död. Många som kände honom undrade vad det var som fick den här gamle mannen att göra en så lång resa. Nyfikenheten ledde till att även några andra äldre tog emot sanningen. På ett indirekt sätt kunde alltså Henry avge ett fint vittnesbörd.

Föremål för Jehovas oförtjänta omtanke

År 1955 fick jag till min glädje en inbjudan till den 26:e klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead. Utbildningen stärkte min tro och hjälpte mig att komma närmare Jehova. När jag utexaminerades blev jag förordnad att fortsätta i kretstjänsten i Canada.

I omkring ett år tjänade jag i provinsen Ontario. Sedan fick jag på nytt ett förordnande att tjäna i det majestätiska Alaska. För min inre syn kan jag fortfarande se natursköna vägar som löper längs klara, glittrande sjöar och slingrar sig upp i bergskedjor med snöklädda toppar. På sommaren ligger vilda blommor som färgrika mattor i dalar och på ängar. Luften är frisk och vattnet rent. Björnar, vargar, älgar, renar och andra vilda djur strövar fritt och ostört i sin naturliga miljö.

Men tjänsten i Alaska för också med sig utmaningar. Det är inte bara det ostadiga vädret som kan ställa till problem, utan också de stora avstånden. Min krets sträckte sig 320 mil från öst till väst. På den tiden gjordes det inga anordningar för att kretstillsyningsmännen skulle ha bil. Bröderna i församlingarna brukade ställa upp och skjutsa mig från en församling till nästa. Men ibland blev jag tvungen att lifta med lastbilschaufförer eller turister.

Detta hände en gång längs Alaska Highway mellan Tok Junction i Alaska och Mile 1202, eller Scotty Creek-området. Tullkontoren vid de här båda platserna låg ungefär 16 mil från varandra. Jag passerade USA:s tullkontor vid Tok Junction och fick lift ungefär 5 mil. Därefter kom det inga bilar, och jag fick gå till fots i ungefär tio timmar. Jag gick en sträcka på mer än 4 mil. Först efteråt fick jag veta att all trafik längs den här vägsträckan hade stoppats strax efter det att jag passerat tullen, eftersom det hade varit ett snöskred. Vid midnatt hade temperaturen sjunkit till omkring 20 minusgrader, och fortfarande var det ungefär 8 mil kvar till närmaste övernattningsställe. Jag var i desperat behov av en skyddad plats där jag kunde vila.

Medan jag stapplade framåt, fick jag se en övergiven bil delvis täckt av snö vid sidan av vägen. Jag tänkte att om jag bara kunde komma in i den och sova på sätet, skulle jag klara den kalla natten. Jag lyckades röja undan så pass mycket snö att jag kunde öppna dörren, bara för att finna att någon hade tömt bilen  på all inredning så att bara plåten var kvar. Lyckligtvis hittade jag en tom stuga lite längre fram längs vägen. Jag fick kämpa för att ta mig in och få eld i spisen, men sedan kunde jag vila några timmar. På morgonen lyckades jag få lift till närmaste övernattningsställe, där jag fick välbehövlig mat och kunde plåstra om mina sönderrivna händer.

Jehova får det att växa i norr

Mitt första besök i Fairbanks var mycket uppmuntrande. Vi hade fin framgång i tjänsten, och ungefär 50 var närvarande vid det offentliga föredraget på söndagen. Vi höll mötet i det lilla missionärshemmet där Vernor och Lorraine Davis bodde. Folk fick sticka ut huvudet från köket, sovrummet och hallen för att höra talet. Av det här fina gensvaret förstod vi att en Rikets sal skulle ge stadga åt predikoarbetet i Fairbanks. Så med Jehovas hjälp köpte vi en rymlig byggnad som tidigare hade varit danslokal och flyttade den till en lämplig tomt. En brunn borrades, och man gjorde i ordning ett badrum och installerade ett värmeaggregat. Inom ett år hade Fairbanks en praktisk Rikets sal. När man dessutom byggde ett kök, kunde lokalen användas till en områdessammankomst 1958 med 330 närvarande.

Sommaren 1960 gjorde jag en lång bilresa till Jehovas vittnens huvudkontor i New York för att vara med vid en fortbildningskurs för alla resande tillsyningsmän i USA och Canada. Där talade broder Nathan Knorr och andra ansvariga bröder med mig om möjligheten att upprätta ett avdelningskontor i Alaska. Några månader senare fick vi till vår glädje höra att Alaska skulle ha ett eget avdelningskontor från och med den 1 september 1961. Broder Andrew K. Wagner fick ansvaret för arbetet vid kontoret. Han och hans fru, Vera, hade tjänat i Brooklyn i 20 år och hade även erfarenhet av resetjänsten. Avdelningskontoret i Alaska blev verkligen en uppskattad anordning, eftersom kretstillsyningsmannen inte behövde resa lika mycket, utan kunde koncentrera sig mer på de speciella behoven i församlingarna och på de isolerade distrikten.

Sommaren 1962 var en glädjande tid uppe i norr. Avdelningskontoret i Alaska blev överlämnat, och det hölls en områdessammankomst i Juneau. Man byggde nya Rikets salar i Juneau och Whitehorse i Yukon Territory, och ett antal nya isolerade grupper bildades också.

Tillbaka till Canada

Under ett antal år hade jag brevväxlat med Margareta Petras från Canada. Reta, som hon alltid har kallats, började i pionjärtjänsten 1947, utexaminerades från Gilead 1955 och var nu pionjär i östra Canada. Jag friade till henne, och hon sade ja. Vi gifte oss i Whitehorse i februari 1963. På hösten det året blev jag förordnad att tjäna som kretstillsyningsman i västra Canada, och vi hade glädjen att tjäna där under de följande 25 åren.

Av hälsoskäl blev vi 1988 förordnade att tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag i Winnipeg i Manitoba. Vi fick bland annat ta hand om en sammankomsthall i ungefär fem år. Så långt det är möjligt tar vi fortfarande del i det glädjefulla arbetet med att göra lärjungar. När vi reste i kretstjänsten, satte vi i gång många bibelstudier som andra sedan fick leda. Nu kan vi genom Jehovas oförtjänta omtanke sätta i gång studier och sedan även ha glädjen att se dem vi studerar med göra framsteg mot överlämnande och dop.

Jag är övertygad om att det bästa levnadssättet är att tjäna Jehova. Det är meningsfullt och tillfredsställande, och det gör att vår kärlek till Jehova blir djupare för varje dag som går. Det är detta som ger verklig lycka. Vad vi än har för teokratiskt förordnande och var vi än befinner oss geografiskt sett, håller vi med psalmisten som sade: ”Lyckligt är det folk vars Gud Jehova är!” (Psalm 144:15)

[Bild på sidan 24, 25]

I kretstjänsten

[Bild på sidan 25]

Hos Henry Lepine i Dawson City. Jag står till vänster

[Bild på sidan 26]

Vår första Rikets sal i Anchorage

[Bild på sidan 26]

Reta och jag 1998