”Två kvinnor knackade på vår dörr”

”DET har gått två år sedan vi drabbades av den oerhörda sorgen att förlora vår lilla dotter.” Så började en insändare i tidningen Le Progrès, som ges ut i Saint-Étienne i Frankrike.

”Mélissa var tre månader och led av den hemska sjukdomen trisomi 18-syndromet. Som förälder återhämtar man sig aldrig helt och hållet från en sådan tragedi som verkar så orättvis. Även om vi hade uppfostrats som katoliker, plågades vi ständigt av frågan: ’Gud, om du finns, varför tillåter du att sådant här händer?’” Det är uppenbart att modern som skrev detta brev kände sig förtvivlad och hjälplös. Brevet fortsätter:

”Två kvinnor knackade på vår dörr en kort tid efter det att detta hade hänt. Jag förstod på en gång att de var Jehovas vittnen. Jag skulle just vänligt avböja deras besök, men så lade jag märke till en broschyr som de skulle erbjuda. Den handlade om varför Gud tillåter lidande. Jag beslöt därför att släppa in dem i avsikt att bevisa att de hade fel. När det gällde lidande tyckte jag att vår familj verkligen hade haft mer än nog och att vi hade hört tillräckligt många tomma fraser, till exempel att ’Gud gav henne till oss och Gud tog henne från oss’. Kvinnorna stannade i drygt en timme. De lyssnade på mig med stor medkänsla, och när de skulle gå kände jag mig så mycket bättre att jag samtyckte till ett nytt besök. Det här var för två år sedan. Jag har inte blivit något Jehovas vittne, men jag började studera Bibeln tillsammans med dem, och jag är med vid deras möten så ofta jag kan.”