Levnadsskildring

Jehova tar alltid hand om oss

BERÄTTAT AV ENELESI MZANGA

Året var 1972. Tio unga män, medlemmar av det malawiska Ungdomsförbundet, trängde sig in i vårt hem, högg tag i mig och släpade ut mig till ett sockerrörsfält. Där slog de mig och lämnade mig i tron att jag var död.

Många Jehovas vittnen i Malawi fick utstå sådana här våldsamma angrepp. Varför blev de förföljda? Vad hjälpte dem att hålla ut? Låt mig få berätta historien om min familj.

JAG föddes i en religiös familj den 31 december 1921. Min far var pastor i den presbyterianska kyrkan i Centralafrika. Jag växte upp i Nkhoma, en liten stad nära Lilongwe, Malawis huvudstad. Vid 15 års ålder blev jag Emmas Mzangas hustru.

En dag fick vi besök av en av min fars vänner, som också var pastor. Han hade lagt märke till att Jehovas vittnen bodde i närheten av vårt hem och varnade oss för att ha med dem att göra. Han sade att vittnena var demonbesatta och att vi, om vi inte var försiktiga, också skulle kunna bli det. Den varningen oroade oss så mycket att vi flyttade till en annan by där Emmas fick ett arbete i en affär. Men vi upptäckte snart att det även i närheten av vårt nya hem råkade finnas Jehovas vittnen!

Men det dröjde inte länge förrän den djupa kärlek som Emmas hade till Bibeln fick honom att tala med ett av vittnena. Efter att ha fått övertygande svar på alla sina frågor accepterade Emmas deras erbjudande om att studera Bibeln tillsammans med dem. Till en början hölls studiet i den affär där han arbetade,  men senare hölls det regelbundet i vårt hem varje vecka. Varje gång Jehovas vittnen kom lämnade jag huset, eftersom jag var rädd för dem. Trots det fortsatte Emmas att studera Bibeln. Omkring sex månader efter det att han hade börjat studera blev han döpt i april 1951. Men det berättade han inte för mig, eftersom han var rädd för att den nyheten skulle göra slut på vårt äktenskap.

Några svåra veckor

Men en dag talade min vän Ellen Kadzalero om för mig att min man var döpt som ett Jehovas vittne. Jag kokade av ilska! Från och med den dagen talade jag inte med honom och lagade inte heller mat åt honom. Jag slutade också att hämta och värma hans badvatten – en uppgift som i vår kultur betraktas som en hustrus skyldighet.

Efter att ha stått ut med den här behandlingen i tre veckor bad Emmas mig vänligt att sitta ner tillsammans med honom, och han berättade då för mig varför han hade bestämt sig för att bli ett vittne. Han läste och förklarade flera skriftställen, till exempel 1 Korinthierna 9:16. Jag blev djupt berörd och kände att även jag behövde ta del i att predika de goda nyheterna. Så jag beslöt mig för att börja studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Den kvällen lagade jag, till min kärleksfulle makes stora lättnad, en god måltid åt honom.

Släkt och vänner får höra sanningen från Bibeln

När våra föräldrar fick veta att vi församlades med Jehovas vittnen, fick vi möta hårt motstånd från dem. Min familj skrev ett brev till oss och sade att vi inte skulle besöka dem mer. Deras reaktion gjorde oss ledsna, men vi förtröstade på Jesu löfte om att vi skulle få många andliga bröder och systrar och fäder och mödrar. (Matteus 19:29)

Jag gjorde snabba framsteg i mitt bibelstudium och blev döpt i augusti 1951, bara tre och en halv månad efter min man. Jag kände att jag måste dela med mig av sanningen till min vän Ellen. Till min stora glädje tackade hon ja när jag erbjöd henne ett bibelstudium. I maj 1952 blev Ellen döpt och blev min andliga syster, vilket stärkte vårt vänskapsband. Vi är fortfarande de bästa vänner.

År 1954 blev Emmas förordnad att besöka församlingar som kretstillsyningsman. Vi hade då redan sex barn. På den tiden använde en resande tillsyningsman som hade familj en vecka till att besöka en församling, och veckan därpå var han sedan hemma hos sin fru och sina barn. Men när Emmas var bortrest förvissade han sig alltid om att jag skötte vårt familjestudium i Bibeln. Vi försökte göra studiestunderna med våra barn trivsamma. Vi talade också med uppriktig övertygelse om vår kärlek till Jehova och till sanningen i hans ord, och vi tog som familj del i predikoarbetet. Detta andliga träningsprogram stärkte tron hos våra barn och hjälpte till att förbereda dem för den förföljelse som vi skulle komma att utsättas för.

Religiös förföljelse börjar

År 1964 blev Malawi självständigt. När tjänstemän i det regerande partiet fick kännedom om vår neutrala ståndpunkt i politiska frågor, försökte de tvinga oss att köpa partiets medlemskort. * Eftersom Emmas och jag vägrade att göra det, förstörde medlemmar av Ungdomsförbundet vår majsskörd – det som  skulle vara vår huvudsakliga föda det kommande året. Under tiden medlemmarna av Ungdomsförbundet högg ner majsen, sjöng de: ”Alla som vägrar att köpa Kamuzus [president Bandas] partikort kommer att få sin gröna majs uppäten av termiter, och dessa människor kommer att gråta över den.” Men trots att vi förlorade vår mat, misströstade vi inte. Vi kände att Jehova tog hand om oss och styrkte oss på ett kärleksfullt sätt. (Filipperna 4:12, 13)

Sent en kväll, i augusti 1964, var jag ensam hemma med barnen. Vi hade somnat, men jag vaknade av det avlägsna ljudet av sång. Det var Gulewamkulu, ett fruktat hemligt sällskap av stamdansare, som ger sig på människor och utger sig för att vara avlidna förfäders andar. Ungdomsförbundet hade skickat Gulewamkulu för att ge sig på oss. Jag väckte snabbt barnen, och innan angriparna nådde fram till vårt hus hade vi flytt ut i bushen.

Från vårt gömställe såg vi ett skarpt sken. Gulewamkulu hade satt eld på vårt halmtäckta hus. Det brann ner till grunden tillsammans med alla våra tillhörigheter. När de drog sig tillbaka från de rykande resterna av vårt hem, hörde vi dem säga: ”Vi ordnade till en fin brasa för det där vittnet att värma sig med.” Vi var verkligen tacksamma mot Jehova för att vi hade kommit undan med livet i behåll! Det är sant att de fördärvade allt vad vi ägde, men de fördärvade inte vår beslutsamhet att förtrösta på Jehova i stället för på människor. (Psalm 118:8)

Vi fick veta att Gulewamkulu hade utfört samma fruktansvärda illdåd mot fem andra familjer bland Jehovas vittnen som bodde i närheten av oss. Så lyckliga och tacksamma vi blev när bröder från närliggande församlingar kom till vår hjälp! De byggde upp våra hus och försåg oss med mat i flera veckor.

Förföljelsen intensifieras

I september 1967 drog en kampanj fram över landet för att gripa alla Jehovas vittnen. För att få tag på oss gick hänsynslösa och grymma unga män – medlemmar av de malawiska ungdomsrörelserna Ungdomsförbundet och Unga Pionjärer, beväpnade med macheter – från dörr till dörr och sökte efter Jehovas vittnen. När männen träffade på dem, erbjöd de sig att sälja politiska partikort till dem.

När männen kom till vårt hus, frågade de om vi hade ett partikort. Jag svarade: ”Nej, jag har inte köpt något kort. Och jag skall inte köpa något nu och kommer inte heller att köpa något i framtiden.” Då grep de tag i min man och mig och tog oss till polisstationen utan att ge oss möjlighet att ta någonting med oss. När våra yngsta barn kom hem från skolan, kunde de inte hitta oss och blev mycket oroliga. Som tur var kom vår äldre son, Daniel, hem strax därefter och fick av en granne reda på vad som hade hänt. Han tog omedelbart med sig sina yngre syskon och gav sig i väg till polisstationen. De kom fram just när polisen skulle sätta oss på en lastbil för att ta oss till Lilongwe. Barnen följde med.

I Lilongwe hölls en skenrättegång vid polishögkvarteret. Polismännen frågade oss: ”Kommer ni att fortsätta att vara Jehovas vittnen?” Vi svarade ”Ja!” även om det svaret automatiskt skulle innebära ett sju år långt fängelsestraff. För dem som ansågs vara ”ledare” för organisationen var strafftiden 14 år.

Efter en natt utan både mat och sömn fördes vi till Maulafängelset. Där var cellerna så överfulla att vi inte kunde hitta ett ställe att sova på ens på golvet! Toaletten utgjordes av en enda hink i varje överfull cell. Matransonerna var magra och dåligt tillagade. Efter två veckor insåg fängelseledningen att vi var fredliga människor och tillät oss att använda fängelsets rastgård. I och med att vi var så många samlade hade vi varje dag möjlighet att uppmuntra varandra och att avge ett fint vittnesbörd för andra fångar. Tack vare de internationella påtryckningar som den malawiska regeringen utsattes för blev vi till vår förvåning fria efter att ha avtjänat ungefär tre månader av vårt fängelsestraff.

 Polismännen uppmanade oss att återvända till våra hem, men de talade också om för oss att Jehovas vittnen hade blivit förbjudna i Malawi. Detta förbud varade från den 20 oktober 1967 till den 12 augusti 1993 – nästan 26 år. Det här var svåra år, men med Jehovas hjälp kunde vi bevara oss strikt neutrala.

Jagade som djur

I oktober 1972 ledde ett regeringsbeslut till att en ny våg av våldsam förföljelse bröt ut. Enligt det här beslutet skulle alla Jehovas vittnen avskedas från sina arbeten och alla vittnen som bodde i byar skulle fördrivas från sina hem. Jehovas vittnen jagades som djur.

Vid den här tiden kom en ung kristen broder till vårt hem med ett viktigt meddelande till Emmas som löd: ”Ungdomsförbundet planerar att halshugga dig, spetsa ditt huvud på en påle och bära fram det till hövdingarna på orten.” Emmas gav sig snabbt i väg, men inte förrän han hade ordnat med att vi så snart som möjligt skulle kunna följa efter. Jag skyndade mig att skicka i väg barnen. Sedan, just som jag skulle ge mig av, dök tio medlemmar av Ungdomsförbundet upp för att få tag i Emmas. De bröt sig in i vårt hus men upptäckte att Emmas var borta. Ilsket drog männen med mig ut till ett sockerrörsfält i närheten, där de sparkade mig och slog mig med sockerrör. Och sedan lämnade de mig i tron att jag var död. När jag återfick medvetandet, kröp jag tillbaka hem.

I skydd av mörkret riskerade Emmas den natten livet genom att återvända till vårt hus för att söka efter mig. När han hittade mig svårt misshandlad, tog han och en vän som ägde en bil och lade mig försiktigt i bilen. Sedan körde vi till en broders hem i Lilongwe, där jag sakta återhämtade mig från misshandeln, och Emmas började göra upp planer för att fly från landet.

Flyktingar utan någonstans att ta vägen

Vår dotter Dinesi och hennes man ägde en fem ton tung lastbil. De anställde en chaufför som en gång varit medlem i Malawis Unga Pionjärer men som nu hade kommit att få förståelse för oss i vår situation. Han erbjöd sig att hjälpa oss och andra vittnen. Flera kvällar åkte han och hämtade upp vittnen från gömställen vi i förväg kommit överens om. Sedan tog han på sig Unga Pionjärers uniform och körde lastbilen med sin last av människor genom flera av polisens vägspärrar. Han riskerade mycket för att hjälpa hundratals vittnen att ta sig över gränsen till Zambia.

Efter några månader skickades vi tillbaka till Malawi av de zambiska myndigheterna, men vi kunde inte återvända till vår hemby. Alla ägodelar som vi hade lämnat kvar hade blivit  stulna. Till och med takplåten hade plockats ner från vårt hus. Eftersom vi inte hade något säkert ställe att ta vägen, flydde vi till Moçambique och stannade i flyktinglägret i Mlangeni i två och ett halvt år. Men den nya regeringen i Moçambique stängde lägret i juni 1975 och tvingade oss att återvända till Malawi, där förhållandena för Jehovas folk inte hade förändrats. Vi hade inget annat val än att ännu en gång fly till Zambia. Där kom vi till flyktinglägret Chigumukire.

Två månader senare parkerade en konvoj av bussar och militärlastbilar längs huvudgatan, och hundratals tungt beväpnade zambiska soldater invaderade lägret. De sade att det hade byggts fina hus åt oss och att de skulle ordna transporter för att hjälpa oss att komma dit. Vi visste att detta inte var sant. Soldaterna började fösa upp folk på lastbilarna och in i bussarna, och det bröt ut panik. Soldaterna började skjuta i luften med sina automatvapen, och tusentals av våra bröder och systrar skingrades under terrorn.

I förvirringen som uppstod blev Emmas av misstag slagen och nedtrampad, men en av våra bröder hjälpte honom upp på fötter igen. Vi trodde att detta var början till den stora vedermödan. Alla flyktingar sprang tillbaka i riktning mot Malawi. Medan vi fortfarande var kvar i Zambia kom vi till en flod, och bröderna bildade flera mänskliga kedjor för att hjälpa alla att ta sig över på ett säkert sätt. Men på andra sidan floden blev vi omringade av zambiska soldater och tvingades med våld återvända till Malawi.

Men när vi kom till Malawi visste vi inte vart vi skulle ta vägen. Vi fick veta att människor, genom politiska kampanjer och tidningarna, hade blivit uppmanade att hålla utkik efter om det kom några ”nya ansikten” till byarna, och då menade man Jehovas vittnen. Så vi bestämde oss för att bege oss till huvudstaden, där vår närvaro inte skulle väcka lika stor uppmärksamhet som i en by. Vi lyckades få hyra ett litet hus, och Emmas började åter att i hemlighet besöka församlingarna som resande tillsyningsman.

Närvarande vid församlingens möten

Vad hjälpte oss att förbli trogna? Församlingsmötena! I flyktinglägren i Moçambique och Zambia kunde vi obehindrat vara med vid möten som hölls i enkla Rikets salar med halmtak. Att samlas till möten i Malawi var farligt och svårt – men alltid värt ansträngningen. För att undvika att bli upptäckta brukade vi hålla möten sent på kvällen på avsides belägna platser. Så för att inte dra någon uppmärksamhet till våra möten applåderade vi inte för att visa en talare vår uppskattning, utan vi gnuggade bara händerna.

Dopen genomfördes sent på kvällen. Vår son Abiyudi blev döpt vid ett sådant tillfälle. Efter doptalet blev han och de andra dopkandidaterna i skydd av mörkret ledda till ett träskområde, där man hade grävt ett grunt hål. Där blev de döpta.

Vårt lilla hem – en säker tillflykt

Under de senare åren av regeringens förbud kunde vårt hem i Lilongwe användas som gömställe. Post och litteratur från avdelningskontoret i Zambia levererades i hemlighet till vårt hem. Bröder som tjänade som cykelkurirer kom dit för att hämta leveranser från Zambia och distribuerade sedan posten och litteraturen över hela Malawi. På grund av att Vakttornet trycktes på bibelpapper var tidskrifterna som skickades ut tunna. Det här gjorde att kuriren kunde ta med sig dubbelt så många tidskrifter som han skulle ha kunnat göra om de hade tryckts på vanligt papper. Kurirerna distribuerade också tidskrifter av Vakttornet i miniformat, vilka bara innehöll studieartiklar. En tidskrift i miniformat var lätt att gömma i en skjortficka, eftersom den bestod av ett enda pappersark.

Dessa kurirer riskerade sin frihet och sitt liv när de cyklade genom bushen, emellanåt i skydd av nattens mörker, med kartonger fyllda med förbjuden litteratur högt staplade på sina  cyklar. Trots polisens vägspärrar och andra faror cyklade de hundratals kilometer i alla väder för att leverera andlig föda till sina bröder. Dessa kära kurirer visade verkligen ett enastående mod!

Jehova tar hand om änkor

I december 1992 drabbades Emmas av ett slaganfall medan han höll ett tal under ett kretsbesök. Efter det förlorade han talförmågan. En tid därefter drabbades han av ytterligare ett slaganfall, som gjorde att ena sidan av hans kropp blev förlamad. Även om det var svårt för honom att orka med sin sjukdom, gjorde det kärleksfulla stöd som vi fick från vår församling att min förtvivlan skingrades. Jag hade möjlighet att sköta min man i hemmet ända tills han avled i november 1994, 76 år gammal. Vi hade då varit gifta i 57 år, och innan Emmas dog fick han se förbudet upphävas. Men jag sörjer fortfarande min trogne kamrat.

När jag blev änka, tog min svärson på sig uppgiften att förutom fru och fem barn även försörja mig. Tråkigt nog dog han i augusti 2000 efter en kort tids sjukdom. Hur skulle min dotter nu klara av att skaffa mat och husrum åt oss? Återigen upptäckte jag att Jehova tar hand om oss och att han verkligen är ”en far för faderlösa pojkar och en domare för änkor”. (Psalm 68:5) Genom sina jordiska tjänare såg Jehova till att vi fick ett vackert nytt hus. Hur gick det till? När bröderna och systrarna i församlingen såg vår svåra situation, byggde de ett hus åt oss på bara fem veckor! Bröder från andra församlingar som var murare kom för att hjälpa till. Den kärlek och omtänksamhet som alla dessa bröder visade mot oss gjorde oss överväldigade, eftersom det hus de byggde åt oss är bättre än de hus som många av dem själva bor i. Den kärlek som församlingen visade gjorde att våra grannar fick ett fint vittnesbörd. När jag går och lägger mig på kvällen, känns det som om jag var i paradiset! Ja, vårt vackra nya hem består av tegel och murbruk, men som så många har sagt är det ett hus som verkligen är byggt med kärlek. (Galaterna 6:10)

Jehovas ständiga omsorg

Även om det tidvis har känts som om allt har varit fullständigt hopplöst, har Jehova varit god mot mig. Sju av mina nio barn är fortfarande i livet, och min familj har utvidgats och består nu av 123 medlemmar. Jag är så tacksam över att de flesta av dem troget tjänar Jehova!

Nu, vid 82 års ålder, känner jag mig uppfylld av glädje, när jag ser vad som har kunnat utföras i Malawi med Guds andes hjälp. Enbart under de senaste fyra åren har jag sett antalet Rikets salar öka från en till mer än 600. Numera har vi också ett nytt avdelningskontor i Lilongwe, och vi njuter av att få en ständig ström av stärkande andlig föda. Jag känner verkligen att jag har fått se uppfyllelsen av Guds löfte i Jesaja 54:17, där han försäkrar oss: ”Inget som helst vapen som formas mot dig kommer att ha någon framgång.” Efter att ha tjänat Jehova i mer än 50 år är jag övertygad om att oavsett vilka svårigheter vi kan ställas inför tar Jehova alltid hand om oss.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 24]

Min man, Emmas, blev döpt i april 1951

[Bild på sidan 26]

En grupp modiga kurirer

[Bild på sidan 28]

Ett hus byggt med kärlek