Jehova drar ödmjuka till sanningen
Levnadsskildring
Jehova drar ödmjuka till sanningen
BERÄTTAT AV ASANO KOSHINO
År 1949, bara några år efter andra världskrigets slut, fick den familj som jag arbetade hos i Kobe besök av en lång, vänlig främling. Han var den allra första av Jehovas vittnens missionärer som hade skickats till Japan. Hans besök gjorde att jag drogs till Bibelns sanning. Men låt mig först få berätta lite om min bakgrund.
JAG föddes 1926 i en liten by i den norra prefekturen Okayama. Jag var det femte av åtta barn. Min far trodde hängivet på den gud som tillbads i byns shintotempel. Vi barn fick därför vara med vid ritualer och släktträffar i samband med religiösa fester under året.
När jag växte upp hade jag många frågor om livet, men det var döden som oroade mig mest. Traditionen krävde att man skulle dö hemma och att barnen skulle samlas runt dödsbädden, när någon i familjen låg för döden. Jag kände mig helt förkrossad när min farmor dog och när min bror dog innan han ens hade fyllt ett år. Det var hemskt att tänka att mina föräldrar en dag skulle dö. ”Är det här verkligen allt? Kan livet innehålla något mer?” Jag var angelägen om att få svar.
År 1937, när jag gick i sjätte klass, hade Japan invaderat Kina i full skala. Män kallades in till militärtjänst och skickades ut på de kinesiska slagfälten. Skolbarn såg sina fäder och bröder ge sig av och skrika ”banzai!” (länge leve) till kejsaren. Människor var övertygade om seger för Japan, den gudomliga nationen, och kejsaren, en levande gud.
Så småningom började familjerna ta emot dödsbud från fronten. De sörjande familjerna var otröstliga. Hatet växte i deras hjärtan, och de blev glada när de hörde att fienden led svåra förluster. Men på samma gång tänkte jag: ”Människorna på motståndarsidan måste ju lida lika mycket som vi, när deras älskade dör.” När jag slutade grundskolan hade kriget trängt långt in i Kina.
Möte med en främling
Min familj hade alltid varit fattig, eftersom vi var lantbrukare, men far tillät att jag utbildade mig så länge som det inte kostade något. År 1941 började jag därför på en flickskola i staden Okayama, ungefär 10 mil bort. Vid skolan utbildades flickor till att bli goda hustrur och mödrar, och de fick praktisera som hembiträden hos rika familjer i staden. De arbetade hos familjerna på förmiddagarna, och på eftermiddagarna gick de i skolan.
Efter ceremonin som markerade skolstarten fick jag följa med min lärare, klädd i kimono, till ett stort hus. Men av någon anledning ville inte frun i huset ha mig. ”Skall vi gå till fru Kodas hus i stället?” frågade min lärare. Hon tog med mig till ett hus i västerländsk stil och ringde på. Efter en stund kom en lång dam med silverfärgat hår och öppnade. Jag blev alldeles paff! Hon var inte japanska, och jag hade aldrig sett någon västerlänning i hela mitt liv. Läraren presenterade mig för fru Maud Koda och gick snabbt därifrån. Släpande på mina väskor klev jag nervöst över tröskeln. Senare fick jag veta att fru Maud Koda var amerikanska och gift med en japansk man som hade studerat i USA. Hon undervisade i engelska på handelsskolor.
Redan morgonen därpå började ett hektiskt liv. Fru Kodas man hade epilepsi, och jag fick hjälpa till med att sköta honom. Eftersom jag inte förstod ett ord engelska, blev jag lite orolig. Men jag blev lättad när fru Koda pratade med mig på japanska. Varje dag hörde jag dem prata med varandra på engelska, och så småningom blev jag van vid att höra det språket. Jag tyckte om den trevliga atmosfären i hemmet.
Jag var imponerad av hur hårt Maud ansträngde sig för att ta hand om sin sjuke man. Han älskade att läsa Bibeln. Jag fick senare veta att paret hade fått tag i en japansk utgåva av boken Den gudomliga tidsåldersplanen på ett antikvariat och att de hade prenumererat på Vakttornet på engelska i flera år.
En dag fick jag en bibel i present. Jag blev glad, eftersom det var första gången i mitt liv som jag ägde en bibel. Jag läste den när jag åkte till och från skolan, men jag förstod inte så mycket. Eftersom jag var uppfostrad som japansk shintoist, kändes Jesus Kristus mycket främmande för mig. Föga anade jag att det här var början på något som så småningom skulle göra att jag omfattade Bibelns sanning och ge mig svar på mina frågor om livet och döden.
Tre sorgliga nyheter
Mina två praktikår led mot sitt slut, och jag var tvungen att ta adjö av familjen. När jag
hade slutat skolan gick jag med i en frivilligkår för kvinnor och började sy uniformer till marinen. Flyganfallen med amerikanska bombplan av typ B-29 började, och den 6 augusti 1945 släpptes en atombomb över Hiroshima. Några dagar senare fick jag ett telegram, där det stod att min mor var allvarligt sjuk. Jag tog första bästa tåg hem. En släkting mötte mig när jag steg av tåget och talade om att mamma var död. Hon dog den 11 augusti. Nu hade de farhågor jag haft i många år besannats. Hon skulle aldrig prata med mig eller le mot mig igen.Den 15 augusti var Japans nederlag ett faktum. Jag fick alltså vara med om tre sorgliga händelser under loppet av bara tio dagar: den första atombomben, mors död och Japans historiska kapitulation. Det var i alla fall en tröst att veta att människor inte längre skulle behöva dö i kriget. Med tungt hjärta slutade jag mitt arbete med att sy uniformer och återvände till mitt hem på landsbygden.
Jag dras till sanningen
En dag fick jag oväntat ett brev från Maud Koda i Okayama. Hon undrade om jag ville komma och hjälpa henne med hushållet, eftersom hon skulle starta en engelsk skola. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra, men jag tackade ja till hennes inbjudan. Några år senare flyttade jag till Kobe tillsammans med hennes familj.
I början av sommaren 1949 besökte en lång, vänlig man familjen Koda. Han hette Donald Haslett och hade kommit från Tokyo för att leta efter ett hus åt missionärerna där i Kobe. Han var den allra första av Jehovas vittnens missionärer som hade kommit till Japan. Man hittade ett hus, och i november 1949 anlände fler missionärer till Kobe. En dag besökte fem av dem familjen Koda. Två av dem, Lloyd Barry och Percy Iszlaub, höll var sitt tal på ungefär tio minuter till dem som hade samlats i huset. För missionärerna var Maud känd som en kristen syster, och hon var märkbart uppmuntrad av att få umgås med dem. Det var då jag blev motiverad att lära mig engelska.
Med hjälp av de nitiska missionärerna förstod jag undan för undan de bibliska sanningarna. Jag fick svar på frågor som jag hade haft sedan min barndom. Bibeln innehåller hoppet om att få leva för evigt på en paradisisk jord och löftet om en uppståndelse för ”alla som är i minnesgravarna”. (Johannes 5:28, 29; Uppenbarelseboken 21:1, 4) Jag kände mig så tacksam mot Jehova för att han hade gjort ett sådant hopp möjligt genom sin Sons, Jesu Kristi, lösenoffer.
Uppmuntrande teokratiska aktiviteter
Den första teokratiska sammankomsten i Japan hölls i missionärshemmet i Kobe, från den 30 december 1949 till och med den 1 januari 1950. Jag gick dit tillsammans med Maud. Från det stora huset som tidigare tillhört en nazist hade man en imponerande utsikt över Inlandshavet och ön Awaji. Med min begränsade kunskap i Bibeln förstod jag inte så mycket av det som sades. Men jag var ändå djupt imponerad av missionärerna som umgicks avspänt med japanerna. Totalt var 101 närvarande under det offentliga föredraget vid den här sammankomsten.
Inte så långt därefter bestämde jag mig för att ta del i tjänsten på fältet. Det krävdes mod att gå från hus till hus, eftersom jag var blyg till min natur. En morgon kom broder Lloyd Barry till vårt hus och tog med mig ut i tjänsten. Han började med huset som låg precis bredvid syster Kodas. Jag gömde mig praktiskt taget bakom honom, medan jag lyssnade på hur han vittnade. Nästa gång jag gick ut i tjänsten samarbetade jag med två av de andra missionärerna. En äldre japansk kvinna bjöd in oss, lyssnade och bjöd oss sedan på ett glas mjölk. Hon samtyckte till ett bibelstudium och blev så småningom en döpt kristen. Det
var uppmuntrande att se hur hon gjorde framsteg.I april 1951 kom broder Nathan H. Knorr från huvudkontoret i New York på sitt första besök till Japan. Omkring 700 kom till det offentliga föredraget som han höll i Kyoritsu-auditoriet i Kanda i Tokyo. Alla som var närvarande vid det här särskilda mötet blev glada när det tillkännagavs att Vakttornet skulle ges ut på japanska. Följande månad kom broder Knorr på besök till Kobe, och vid ett särskilt möte där lät jag döpa mig för att visa mitt överlämnande åt Jehova.
Omkring ett år senare blev jag uppmuntrad att börja i heltidstjänsten som pionjär. Det fanns bara ett fåtal pionjärer i Japan på den tiden, och jag undrade hur jag skulle kunna försörja mig. Jag funderade också på om jag skulle få möjlighet att gifta mig någon gång. Men sedan insåg jag att tjänsten för Jehova bör komma först i livet, och jag började därför som pionjär 1952. Som tur var fick jag arbeta deltid hos syster Koda medan jag var pionjär.
Ungefär vid den tiden kom min bror, som jag trodde hade blivit dödad i kriget, tillbaka hem tillsammans med sin familj från Taiwan. Min släkt hade aldrig varit intresserad av kristendomen, men nitisk pionjär som jag var började jag skicka tidskrifter och broschyrer till dem. Lite senare flyttade min bror och hans familj till Kobe på grund av hans arbete. ”Har du läst tidskrifterna?” frågade jag min svägerska. Till min stora förvåning svarade hon: ”Det är intressanta tidskrifter.” Hon började studera Bibeln tillsammans med en av missionärerna, och min yngre syster som bodde hos dem var med på studiet. Så småningom blev båda två döpta kristna.
Imponerad av det internationella brödraskapet
Inte långt därefter blev jag alldeles stum av förvåning när jag fick en inbjudan till den 22:a klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead. Broder Tsutomu Fukase och jag var de första som blev inbjudna till Gilead från Japan. År 1953, innan skolan satte i gång, kunde vi vara med vid konventet ”Den nya världens samhälle”, som hölls på Yankee Stadium i New York. Jag var djupt imponerad av Jehovas vittnens internationella brödraskap.
På sammankomstens femte dag skulle de japanska delegaterna, som mest bestod av missionärer, bära kimono. Eftersom den kimono som jag hade skickat i förväg inte hade kommit fram i tid, fick jag låna syster Knorrs. Under programmet började det regna, och jag oroade mig för att kimonon skulle bli blöt. Just då lade en vänlig person en regnrock över mina axlar. ”Vet du vem han är?” frågade en syster som stod bredvid mig. Jag fick senare veta att det var broder Frederick W. Franz, en medlem av den styrande kretsen. Jag kände verkligen omtanken inom Jehovas organisation!
Gileadskolans 22:a klass var verkligen internationell med sina 120 elever från 37 länder. Trots vissa språkproblem njöt vi i fulla drag av det internationella brödraskapet. En snöig dag i februari 1954 var det examen, och jag blev förordnad att fortsätta tjäna i Japan. En
av mina klasskamrater, Inger Brandt från Sverige, skulle samarbeta med mig i Nagoya. Där slöt vi upp med den grupp av missionärer som hade fått flytta från Korea på grund av kriget. Jag värderar mina år i missionärstjänsten mycket högt.Glädje i tjänsten som äkta makar
Jag blev inbjuden att tjäna vid Betel i Tokyo i september 1957. Avdelningskontoret i Japan låg i ett tvåvåningshus i trä. Vi var bara fyra som arbetade där, inklusive broder Lloyd Barry, avdelningskontorets tillsyningsman. Resten av familjen var missionärer. Min uppgift blev att översätta och korrekturläsa, förutom att städa, tvätta, laga mat och annat.
Arbetet i Japan utvidgades, och fler bröder inbjöds att tjäna vid Betel. En av dem blev tillsyningsman i den församling jag tillhörde. Han hette Junji Koshino, och år 1966 gifte vi oss. När vi hade gift oss blev Junji förordnad som kretstillsyningsman. Det var mycket roligt att lära känna så många bröder och systrar i samband med att vi besökte olika församlingar. Eftersom jag fick i uppgift att göra en del översättningsarbete, gjorde jag det i hemmet där vi fick bo under veckan. När vi reste fick vi bära med oss de tunga uppslagsböckerna, förutom vår resväska och annat bagage.
Vi var i kretstjänsten i drygt fyra år och fick se organisationen fortsätta att växa. Avdelningskontoret flyttade till Numazu och några år senare till Ebina, där det ligger i dag. Junji och jag har varit länge vid Betel, och nu arbetar vi tillsammans med en familj på omkring 600 personer. I maj 2002 firade mina kära vänner på Betel att jag hade varit 50 år i heltidstjänsten.
Välsignade med att få se tillväxt
När jag började tjäna Jehova på 1950-talet fanns det bara en handfull förkunnare i Japan. Nu finns det över 210 000 förkunnare. Det är verkligen tusentals fårlika som precis som jag har dragits till Jehova.
De fem missionärerna som besökte syster Kodas hus 1949, och även syster Maud Koda själv, har alla troget fullbordat sitt liv. Det har även min bror, som var biträdande tjänare, och min svägerska, som var pionjär i omkring 15 år. Vad kommer framtiden att bära med sig för mina föräldrar, vilkas död jag fruktade så i barndomen? Bibelns löfte om en uppståndelse ger mig hopp och tröst. (Apostlagärningarna 24:15)
När jag ser tillbaka förstår jag att mitt möte med Maud 1941 var en vändpunkt i mitt liv. Om jag inte hade träffat henne då, och om jag inte hade tackat ja till hennes erbjudande om att arbeta hos henne igen efter kriget, hade jag antagligen slagit mig ner på vår gård i den avlägsna byn och inte haft någon kontakt med missionärerna på den tiden. Så tacksam jag är mot Jehova för att han drog mig till sanningen genom Maud och de första missionärerna!
[Bild på sidan 25]
Tillsammans med Maud Koda och hennes man. Jag står längst fram till vänster
[Bild på sidan 27]
Tillsammans med missionärer från Japan på Yankee Stadium 1953. Jag står längst till vänster
[Bilder på sidan 28]
På Betel med min man, Junji