Uppodla givmildhet

INGEN föds osjälvisk och givmild. Ett spädbarn vill av naturen tillfredsställa sina egna önskningar och behov, utan tanke på dem som tar hand om det. Men med tiden lär sig barnet att världen inte kretsar kring det. Barnet måste lära sig att ta hänsyn till andra och att inte bara ta emot, utan också ge och dela med sig. Osjälviskhet och givmildhet är något som måste uppodlas.

Inte alla som ger, inte ens de som ger frikostigt, gör det av osjälviskhet och givmildhet. Några kan ge till välgörande ändamål i syfte att främja sina egna intressen. Andra kan ge för att få beröm av människor. Men sant kristet givande är annorlunda. Vad är det då som kännetecknar det givande som Guds ord uppmuntrar till? En kort genomgång av de kristnas givande under det första århundradet kommer att besvara den frågan.

Exempel på kristet givande

Bibeln beskriver kristet givande som att man gjorde gott och delade med sig åt andra som hade verkliga behov. (Romarna  15:26; Hebréerna 13:16) Det fick inte ske av tvång. Aposteln Paulus skrev: ”Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” (2 Korinthierna 9:7) Man skulle inte heller ge för att lysa inför andra. Det var vad Ananias och Safira försökte med, men det kom att stå dem dyrt. (Apostlagärningarna 5:1–10)

Behovet av att ge blev aktuellt när många judar och proselyter från avlägsna platser församlades i Jerusalem för pingsthögtiden år 33 v.t. Det var där som Jesu efterföljare blev ”uppfyllda av helig ande och började tala olika tungomål”. En stor folkskara församlades runt dem och fick höra Petrus gripande tal om Jesus Kristus. Senare fick folket se hur Petrus och Johannes botade en ofärdig man vid en av portarna till templet, och de fick än en gång höra Petrus tala om Jesus och om behovet av sinnesändring. Tusentals ändrade sinne och blev döpta som efterföljare till Kristus. (Apostlagärningarna, kapitel 2 och 3)

De nyomvända önskade stanna kvar i Jerusalem och få mer undervisning av Jesu apostlar. Men hur skulle apostlarna kunna sörja för alla dessa besökares behov? Bibelns berättelse lyder: ”Alla som var ägare till åkrar eller hus sålde dem och bar fram beloppen för de ting som såldes och lade dem för apostlarnas fötter. Och så gjordes en fördelning åt var och en, allt efter vad han hade behov av.” (Apostlagärningarna 4:33–35) Ja, den nybildade församlingen i Jerusalem hade verkligen en givmild anda!

Längre fram visade andra församlingar samma givmildhet. Som exempel kan nämnas de kristna i Makedonien. De var själva fattiga, men gick utöver sin verkliga förmåga i fråga om att bidra till sina behövande bröder i Judeen. (Romarna 15:26; 2 Korinthierna 8:1–7) Församlingen i Filippi var enastående i fråga om att stödja Paulus i hans tjänst. (Filipperna 4:15, 16) Församlingen i Jerusalem delade dagligen ut mat åt behövande änkor, och apostlarna tillsatte sju kvalificerade män för att se till att de änkor som var förtjänta inte blev förbisedda. (Apostlagärningarna 6:1–6)

Redan när man förutsåg svåra tider reagerade man snabbt i de första kristna församlingarna. När profeten Agabos förutsade att en stor hungersnöd skulle komma, sägs det om lärjungarna i församlingen i Antiokia i Syrien: ”Då bestämde sig lärjungarna, var och en av dem i den mån som någon hade råd, för att sända understöd till de bröder som bodde i Judeen.” (Apostlagärningarna 11:28, 29) Vilken fin anda de visade genom att förutse och fylla andras behov!

Vad var det som drev de första kristna att bli så frikostiga och kärleksfulla? Ja, hur får man en frikostig och givmild anda? Vi kan lära mycket genom att helt kort se på kung Davids exempel.

Davids frikostiga stöd till sann tillbedjan

Under närmare 500 år hade förbundsarken – en helig kista som representerade Jehovas närvaro – inte haft någon given plats att förvaras på. Den förvarades i ett tält eller en tältboning, som flyttades från plats till plats under israeliternas vandring i vildmarken och sedan in i det utlovade landet. Kung David önskade innerligt att få bygga ett lämpligt hus åt Jehova och föra den heliga arken dit från det tält där den nu förvarades. Så här sade David till profeten Natan: ”Här bor jag i ett hus av cederträ, men Jehovas förbunds ark står under tältdukar.” (1 Krönikeboken 17:1)

David hade dock utkämpat många krig. Därför bestämde Jehova att hans son Salomo, under en fridsam regering, skulle bygga det tempel där förbundsarken skulle stå. (1 Krönikeboken 22:7–10) Men detta hämmade inte Davids givmildhet. Han organiserade en  stor arbetsstyrka och började anskaffa material som skulle användas till byggandet av templet. Han sade senare till Salomo: ”Jag [har] ställt i ordning till Jehovas hus ett hundra tusen talenter guld och en miljon talenter silver, och kopparen och järnet finns det ingen möjlighet att väga, eftersom det har blivit en sådan mängd; och trävirke och stenar har jag gjort i ordning.” (1 Krönikeboken 22:14) Men David nöjde sig inte med detta, utan bidrog också av sin egen förmögenhet med guld och silver till ett värde av mer än 1 200 000 000 dollar i dagens penningvärde. Furstarna bidrog också frikostigt. (1 Krönikeboken 29:3–9) Ja, David visade verkligen frikostighet och givmildhet!

Vad var det då som fick David att vara så frikostig? Han insåg att allt det han hade förvärvat och uträttat var ett resultat av Jehovas välsignelse. I bön erkände han: ”O Jehova, vår Gud, allt detta överflöd som vi har ställt i ordning för att bygga dig ett hus åt ditt heliga namn, från din hand kommer det, och dig tillhör det alltsammans. Och jag vet mycket väl, o min Gud, att du är den som  prövar hjärtat och att det är redlighet du finner välbehag i. Jag för min del har i mitt hjärtas rättrådighet frivilligt gett alla dessa ting, och nu har jag med glädje sett ditt folk, som befinner sig här, frivilligt ge offergåvor åt dig.” (1 Krönikeboken 29:16, 17) David uppskattade sitt förhållande till Jehova. Han insåg behovet av att tjäna Gud ”med odelat hjärta och med en själ som har behag till det” och han fann glädje i att göra det. (1 Krönikeboken 28:9) Det var samma inställning som fick de första kristna att också visa frikostighet och givmildhet.

Jehova – den störste givaren

Jehova är det största exemplet i fråga om att ge. I sin kärlek och omtänksamhet låter han ”sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga”. (Matteus 5:45) Det är han som ger alla människor ”liv och andedräkt och allt”. (Apostlagärningarna 17:25) Ja, det är som lärjungen Jakob påpekar: ”Varje god gåva och varje fullkomlig skänk är från ovan, ty den kommer ner från himlaljusens Fader.” (Jakob 1:17)

Jehovas största gåva till oss är att han har sänt ”sin enfödde Son, för att var och en som  utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv”. (Johannes 3:16) Det finns ingen som kan göra anspråk på att ha förtjänat en sådan gåva, eftersom alla har ”syndat och är i saknad av Guds härlighet”. (Romarna 3:23, 24; 1 Johannes 4:9, 10) Det är genom Kristi lösen som vi kan få Guds ”obeskrivbara fria gåva”, dvs. ”Guds allt överträffande oförtjänta omtanke”. (2 Korinthierna 9:14, 15) Eftersom Paulus uppskattade Guds gåva, gjorde han det till sin livsuppgift att ”grundligt vittna om de goda nyheterna om Guds oförtjänta omtanke”. (Apostlagärningarna 20:24) Han insåg att det var Guds vilja att ”alla slags människor” skulle ”bli räddade och komma till exakt kunskap om sanningen”. (1 Timoteus 2:4)

Därför utförs nu ett stort prediko- och undervisningsarbete i 234 länder över jorden. Jesus förutsade denna utvidgning när han sade: ”Dessa goda nyheter om kungariket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och sedan skall slutet komma.” (Matteus 24:14) Ja, ”de goda nyheterna måste först predikas i alla nationerna”. (Markus 13:10) Förra året ägnade över sex miljoner förkunnare av de goda nyheterna 1 202 381 302 timmar åt detta arbete, och de ledde över 5 300 000 bibelstudier. Med tanke på att liv står på spel är det här undervisningsarbetet av livsviktig betydelse. (Romarna 10:13–15; 1 Korinthierna 1:21)

Varje år trycks det miljontals publikationer, däribland biblar, böcker och broschyrer, för att hjälpa dem som hungrar efter Bibelns sanning. Dessutom framställs över en miljard exemplar av tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Allteftersom människor tar emot de goda nyheterna bygger Jehovas vittnen fler och fler Rikets salar och sammankomsthallar, vilka tjänar som centra för biblisk undervisning. Varje år anordnas kretssammankomster, kretsmöten och områdessammankomster. Man fortsätter också att utbilda missionärer, resande tillsyningsmän, äldste och biträdande tjänare. Vi är tacksamma mot Jehova för att han har gjort allt detta möjligt genom ”den trogne och omdömesgille slaven”. (Matteus 24:45–47) Vi önskar verkligen ge uttryck åt vår tacksamhet mot honom!

Att visa tacksamhet mot Jehova

Finansieringen av allt detta sker helt och hållet genom frivilliga bidrag, precis som när man byggde templet och när man tillgodosåg behoven i de kristna församlingarna under det första århundradet. Men vi måste komma ihåg att ingen kan göra Jehova rikare, han som redan äger allt. (1 Krönikeboken 29:14; Haggaj 2:8) Bidrag är därför ett tecken på vår kärlek till Jehova och vår önskan att främja sann tillbedjan. Paulus säger att dessa uttryck för frikostighet ”framkallar en tacksägelse till Gud”. (2 Korinthierna 9:8–13) Jehova uppmuntrar till sådant givande, eftersom det visar att vi har den rätta andan och älskar honom av hjärtat. De som är frikostiga och förtröstar på Jehova kommer att välsignas av honom och kommer att bli andligt rika. (5 Moseboken 11:13–15; Ordspråken 3:9, 10; 11:25) Jesus försäkrade oss om att det kommer att leda till lycka, när han sade: ”Det är lyckligare att ge än att få.” (Apostlagärningarna 20:35)

De kristna som har en frikostig och givmild anda väntar inte bara tills det uppstår ett behov. De spanar i stället efter tillfällen att ”göra vad som är gott mot alla, men särskilt mot dem som är besläktade med ... [dem] i tron”. (Galaterna 6:10) För att uppmuntra till frikostighet som behagar Gud skrev Paulus: ”Glöm inte att göra gott och att dela med er åt andra, ty Gud finner välbehag i sådana offer.” (Hebréerna 13:16) Jehova Gud finner behag i att vi använder våra tillgångar – vår tid, vår kraft och våra pengar – för att hjälpa andra och för att främja den rena tillbedjan. Ja, han älskar verkligen en givmild anda.

[Ruta/bild på sidorna 28, 29]

Hur somliga väljer att ge

BIDRAG TILL DEN VÄRLDSVIDA VERKSAMHETEN

Många avsätter varje månad en viss summa pengar som de lägger i bidragsbössor som är märkta: ”Bidrag till den världsvida predikoverksamheten – Matteus 24:14”.

Varje månad sänder församlingarna in de pengar som har lämnats i bidragsbössorna till Jehovas vittnens avdelningskontor. Man kan också privat sända in penningbidrag till Jehovas vittnen – Bibelsällskapet Vakttornet, Box 5, 732 21 Arboga, genom insättning på postgiro 17 07-9 eller bankgiro 431-1536. I Finland kan bidrag sändas till Jehovas vittnen, Postbox 68, 01301 Vanda. Läsare i övriga länder kan sända bidraget till närmaste avdelningskontor – adresser finns på sidan 2 i den här tidskriften och i flertalet av Jehovas vittnens böcker. Ett kort brev (eller några ord på post- eller bankgiroblanketten) som förklarar att pengarna är avsedda som ett frivilligt bidrag bör alltid åtfölja sådana gåvor.

”Ära Jehova med dina värdefulla ting och med förstlingsfrukterna av all din avkastning.” (Ordspråken 3:9)

ANDRA SÄTT ATT BIDRA

Försäkringar:

En försäkringstagare kan i samråd med sitt försäkringsbolag göra trossamfundet Jehovas vittnen – Bibelsällskapet Vakttornet till förmånstagare för vissa typer av livförsäkringar.

Aktier och andra värdepapper:

Aktier och vissa andra värdepapper kan överlåtas som gåva till trossamfundet Jehovas vittnen – Bibelsällskapet Vakttornet. Även annan lös egendom kan överlåtas.

Fastigheter:

Man kan också överlåta fast egendom som gåva. Vill man göra en sådan donation, bör man dock först ta kontakt med avdelningskontoret.

Testamenten:

Man kan också upprätta ett testamente till förmån för trossamfundet Jehovas vittnen – Bibelsällskapet Vakttornet. Om testatorn så önskar, kan en kopia av testamentet för kännedom sändas till avdelningskontoret.

Ytterligare upplysningar kan erhållas genom att man tar kontakt med Jehovas vittnens avdelningskontor.

”Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” (2 Korinthierna 9:7)

[Bild på sidan 26]

Vad drev de första kristna till att vara frikostiga?