Levnadsskildring

”Vad skall jag ge Jehova i gengäld?”

BERÄTTAT AV MARIA KERASINIS

Vid 18 års ålder var jag en fruktansvärd besvikelse för mina föräldrar, utstött av mina släktingar och förlöjligad av hela byn. Man tog till vädjanden, tvång och hot för att få mig att bryta min ostrafflighet mot Gud – allt utan framgång. Jag var övertygad om att jag skulle få andliga välsignelser, om jag lojalt höll fast vid sanningen i Bibeln. När jag nu ser tillbaka på mer än 50 år av tjänst för Jehova, kan jag bara instämma i psalmistens ord: ”Vad skall jag ge Jehova i gengäld för alla hans välgärningar mot mig?” (Psalm 116:12)

JAG föddes 1930 i Angelokastro, en by ungefär två mil från hamnstaden Kenkreai, som ligger på östra sidan av Korinthiska näset och som hade en församling av sanna kristna under det första århundradet. (Apostlagärningarna 18:18; Romarna 16:1)

Min familj levde ett lugnt och fridfullt liv. Pappa var byns ledare och var högt aktad. Jag var det tredje barnet i en skara på fem. Mina föräldrar uppfostrade oss till hängivna medlemmar av grekisk-ortodoxa kyrkan. Jag gick i mässan varje söndag. Jag gjorde bot inför ikoner, tände ljus i kapell och iakttog alla fastor. Jag funderade ofta på att bli nunna. Men med tiden blev jag den förste i familjen som gjorde mina föräldrar besvikna.

Hänförd över sanningen i Bibeln

När jag var i 18-årsåldern, fick jag veta att Katina, som var syster till en av mina svågrar och bodde i en grannby, läste publikationer från Jehovas vittnen och hade slutat gå i kyrkan.  Jag blev väldigt bekymrad och bestämde mig för att hjälpa henne att återvända till det som jag ansåg vara den sanna vägen. När hon kom och hälsade på, ordnade jag därför så att vi kunde ta en promenad tillsammans, och jag planerade att vi skulle stanna till vid prästens hus. Prästen inledde samtalet med en salva av hånfulla ord om Jehovas vittnen och sade att de var kättare som hade vilselett Katina. Diskussionen fortsatte tre kvällar i rad. Katina motbevisade alla hans anklagelser med hjälp av väl förberedda argument från Bibeln. Till slut sade prästen till henne att en så söt och intelligent flicka som hon borde njuta av sin ungdom och intressera sig för Gud när hon blev gammal.

Jag berättade inget om den här diskussionen för mina föräldrar, men nästa söndag gick jag inte till kyrkan. Vid middagstid gick prästen raka vägen till vår affär. Jag skyllde på att jag hade varit tvungen att stanna i affären för att hjälpa pappa.

”Var det verkligen så, eller har du blivit påverkad av den där flickan?” frågade prästen.

”De här människorna har en bättre tro än vad vi har”, sade jag rakt på sak.

Prästen vände sig till pappa och sade: ”Herr Economos, kasta genast ut din släkting. Hon har satt eld på ditt hus.”

Familjen vänder sig emot mig

Det här hände i slutet av 1940-talet, när Grekland var mitt uppe i ett våldsamt inbördeskrig. Pappa var rädd för att gerillan skulle röva bort mig och ordnade så att jag kunde lämna byn och bo hos min syster i den by där Katina bodde. Under de två månader jag var där fick jag hjälp att förstå vad Bibeln säger om en mängd ämnen. Jag blev besviken över att många av den ortodoxa kyrkans läror inte stämde med Bibeln. Jag förstod att Gud inte godkänner tillbedjan genom ikoner, att många religiösa traditioner – däribland vördandet av korset – inte har ett kristet ursprung och att man måste tillbe Gud ”med ande och sanning” för att kunna behaga honom. (Johannes 4:23; 2 Moseboken 20:4, 5) Framför allt lärde jag mig att Bibeln ger oss ett fantastiskt hopp om evigt liv på jorden! Sådana dyrbara bibliska sanningar var några av de första personliga ”välgärningar” jag fick ta emot från Jehova.

Under tiden lade min syster och hennes man märke till att jag inte gjorde korstecknet vid måltiderna och att jag inte bad framför religiösa ikoner. En kväll slog de mig båda två. Nästa dag bestämde jag mig för att flytta ifrån dem, och jag gick hem till min moster. Min svåger informerade pappa om detta. Strax därefter kom pappa gråtande och försökte få mig att ändra mig. Min svåger lade sig på knä framför mig och bad om förlåtelse, och jag förlät honom. För att få slut på det hela bad de mig att återvända till kyrkan, men jag stod fast.

När jag kom tillbaka till pappas by, fortsatte påtryckningarna. Jag kunde inte hålla kontakten med Katina, och jag hade ingen litteratur att läsa, inte ens en bibel. Jag blev så glad när en av mina kusiner försökte hjälpa mig. När hon åkte till Korinth, hittade hon ett vittne och kom tillbaka med boken ”Låt Gud vara sannfärdig” och ett exemplar av de kristna grekiska skrifterna, som jag började läsa i smyg.

Livet tar en oväntad vändning

Under de tre följande åren fick jag möta hårt motstånd. Jag hade ingen kontakt med några vittnen, och jag kunde inte heller få någon litteratur. Men snart skulle stora och oväntade förändringar inträffa i mitt liv.

En dag sade pappa till mig att jag skulle resa till min morbror i Thessaloniki. Innan jag åkte, gick jag till en syateljé i Korinth för att få en kappa uppsydd. Så överraskad jag blev när jag upptäckte att Katina arbetade där! Vi blev verkligen glada över att träffas  efter så här lång tid. När vi lämnade ateljén, råkade vi träffa en mycket trevlig ung man som var på väg hem från arbetet på sin cykel. Han hette Charalambos. Vi lärde känna varandra och beslöt oss sedan för att gifta oss. Det var också vid den här tiden, närmare bestämt den 9 januari 1952, som jag visade mitt överlämnande åt Jehova genom att bli döpt.

Charalambos hade redan tidigare blivit döpt. Han fick också möta motstånd från sin familj. Charalambos var mycket nitisk. Han var biträdande församlingstjänare och ledde många bibelstudier. Snart tog också hans bröder emot sanningen, och i dag tjänar de flesta i deras familjer också Jehova.

Min pappa tyckte verkligen om Charalambos, så han samtyckte till att vi skulle gifta oss, men mamma var inte lätt att övertala. Trots detta gifte vi oss den 29 mars 1952. Det var bara min äldste bror och en av mina kusiner som kom till vigseln. Jag visste inte då vilken enastående välsignelse Charalambos skulle visa sig vara, en verklig gåva från Jehova! Som hans livskamrat kunde jag bygga mitt liv kring tjänsten för Jehova.

Vi styrker våra bröder

År 1953 beslöt Charalambos och jag att vi skulle flytta till Athen. Eftersom Charalambos ville göra mer i predikotjänsten, slutade han vid familjens företag och skaffade sig ett deltidsarbete. På eftermiddagarna gick vi ut i den kristna tjänsten tillsammans och ledde många bibelstudier.

Eftersom vår tjänst var belagd med restriktioner, fick vi vara påhittiga. Vi bestämde oss till exempel för att lägga ett exemplar av tidskriften Vakttornet i fönstret till den kiosk i centrala Athen där min man arbetade deltid. En högt uppsatt polisman sade till oss att tidskriften var förbjuden. Men han bad att få ett exemplar för att höra sig för hos säkerhetspolisen. Där försäkrade man honom om att tidskriften var laglig, och han kom tillbaka för att berätta det för oss. Så fort andra bröder som hade kiosk hörde detta, började de också lägga ut Vakttornet i fönstret. En man som skaffade Vakttornet i vår kiosk blev ett Jehovas vittne och tjänar nu som äldste.

Vi fick också glädjen att se min yngste bror lära känna sanningen. Han hade kommit till Athen för att utbilda sig till sjöman inom handelsflottan, och vi tog med honom till en sammankomst. Våra sammankomster hölls i hemlighet ute i skogen. Han tyckte om det han fick höra, men strax därefter gick han till sjöss. På en av sina resor kom han till en hamn i Argentina. En missionär kom ombord för att predika, och min bror bad att få våra tidskrifter. Vi blev överlyckliga när vi fick ett brev från honom där det stod: ”Jag har hittat sanningen. Ordna så att jag får en prenumeration.” I dag tjänar han och hans familj troget Jehova.

År 1958 blev min man ombedd att tjäna som resande tillsyningsman. Eftersom verket var förbjudet och förhållandena väldigt svåra, brukade sådana tillsyningsmän resa utan sin hustru. I oktober 1959 frågade vi de ansvariga bröderna vid avdelningskontoret om jag kunde få följa med honom. De gick med på detta. Vi skulle besöka församlingarna i centrala och norra Grekland och styrka vännerna där.

 De här resorna var inte lätta. Det fanns inte särskilt många vägar med beläggning. Eftersom vi inte hade någon bil, brukade vi åka med allmänna kommunikationsmedel eller på lastbilsflak tillsammans med höns och andra varor. Vi hade gummistövlar på oss för att kunna traska fram längs de leriga vägarna. Eftersom varje by hade sin egen milis, var vi tvungna att ta oss in i byarna i skydd av mörkret för att slippa bli förhörda.

Bröderna uppskattade besöken otroligt mycket. Trots att de flesta av dem arbetade hårt ute på sina fält, gjorde de allt de kunde för att vara med vid mötena, som hölls sent på kvällarna i olika hem. Bröderna var också mycket gästfria och erbjöd oss det bästa de hade, även om de hade mycket lite. Ibland fick vi sova i samma rum som hela familjen. Att vi fick uppleva brödernas tro, uthållighet och nit visade sig vara ännu en av Jehovas ”välgärningar”.

Vi utökar vår tjänst

När vi besökte avdelningskontoret i Athen i februari 1961, blev vi tillfrågade om vi skulle kunna tänka oss att tjäna vid Betel. Vi svarade med Jesajas ord: ”Här är jag! Sänd mig.” (Jesaja 6:8) Två månader senare fick vi ett brev där man bad oss komma till Betel så fort som möjligt. Den 27 maj 1961 började vi därför vår tjänst vid Betel.

Vi älskade vårt nya förordnande, och vi kände oss genast hemma. Min man arbetade på avdelningen Tjänst på fältet och prenumerationsavdelningen, och senare tjänade han i avdelningskontorets kommitté en tid. Jag fick olika uppgifter att sköta i hemmet. Vi var 18 i familjen då, men under nästan fem års tid var vi omkring 40, eftersom man höll en skola på Betel för äldstebröder. På förmiddagen brukade jag diska, hjälpa kocken, bädda 12 sängar och duka till lunch. På eftermiddagen strök jag kläder och städade toaletter och bostadsrum. En gång i veckan arbetade jag också i tvätten. Det var mycket som skulle göras, men jag var glad över att kunna hjälpa till.

Vi var mycket upptagna med våra uppgifter på Betel och i tjänsten på fältet. Ofta ledde vi upp till sju bibelstudier. Under veckosluten följde jag med Charalambos när han höll föredrag i olika församlingar. Vi var oskiljaktiga.

Ett gift par som vi studerade Bibeln med hade en djup förankring i grekisk-ortodoxa kyrkan och var vänner med den präst som förestod kyrkans verksamhet mot kätteri. I sitt hem hade de ett rum fullt av ikoner, där de hela tiden lät rökelse brinna och spelade bysantinska hymner. Under en tid besökte vi dem på torsdagar för att studera Bibeln, och prästen besökte dem på fredagar. En dag bad de oss lova att komma till dem, eftersom de hade en överraskning åt oss. Det första de gjorde var att visa oss det där rummet. De hade gjort sig av med alla ikoner och renoverat det. De fortsatte att göra framsteg och blev döpta. Sammanlagt har vi haft glädjen att se ungefär 50 av dem vi studerat Bibeln med överlämna sig åt Jehova och bli döpta.

Att få träffa smorda bröder är en speciell välsignelse jag har fått. Det var otroligt uppmuntrande när medlemmar av den styrande kretsen, däribland bröderna Knorr, Franz och  Henschel, kom på besök. Efter mer än 40 år känner jag fortfarande att det är en stor ära och förmån att få tjäna vid Betel.

Att hantera sjukdom och saknad

År 1982 började min man visa tecken på Alzheimers sjukdom. Fram till 1990 försämrades hans hälsa konstant, och till slut behövde han ständig tillsyn. Under de åtta sista åren han levde kunde vi inte lämna Betel över huvud taget. Många av våra kära bröder i Betelfamiljen och ansvariga tillsyningsmän gjorde anordningar för att hjälpa oss. Men trots deras omtänksamma hjälp fick jag ägna många timmar både dag och natt åt att ta hand om honom. Ibland var det oerhört tungt, och jag hade många sömnlösa nätter.

I juli 1998 gick min älskade make bort. Även om jag saknar honom väldigt mycket, får jag tröst av att veta att hans framtid ligger i goda händer, och jag vet att Jehova skall komma ihåg honom tillsammans med miljoner andra i uppståndelsen. (Johannes 5:28, 29)

Tacksam för Jehovas välgärningar

Även om jag har förlorat min make, är jag inte ensam. Jag har fortfarande förmånen att få tjäna vid Betel, och jag möter kärlek och omtanke från hela Betelfamiljen. I min stora familj har jag också andliga bröder och systrar från hela Grekland. Även om jag nu är över 70 år, kan jag fortfarande arbeta heldagar i köket och matsalen.

En av de stora drömmarna i mitt liv blev verklighet 1999, då jag besökte Jehovas vittnens huvudkontor i New York. Jag kan inte i ord beskriva hur det kändes. Det var en uppbyggande och oförglömlig upplevelse.

När jag ser tillbaka på mitt liv, tror jag att jag inte skulle ha kunnat använda det på något bättre sätt. Det bästa man kan göra med sitt liv är att tjäna Jehova i heltidstjänsten. Jag kan lugnt säga att jag aldrig har behövt sakna något. Jehova har kärleksfullt tagit hand om min make och mig både andligt och fysiskt. Min egen erfarenhet gör att jag kan förstå varför psalmisten frågade: ”Vad skall jag ge Jehova i gengäld för alla hans välgärningar mot mig?” (Psalm 116:12)

[Bild på sidan 26]

Charalambos och jag var oskiljaktiga

[Bild på sidan 27]

Min man i sitt kontor på avdelningskontoret

[Bild på sidan 28]

Jag ser det som en stor ära att få tjäna vid Betel