Levnadsskildring

Rikt välsignade för att vi bevarat missionärsandan

BERÄTTAT AV TOM COOKE

Ljudet av skottlossning störde eftermiddagens lugn. Kulorna ven bland träden på vår tomt. Vad var det som hände? Vi fick snart veta att det hade varit en militärkupp och att Uganda nu styrdes av general Idi Amin. Året var 1971.

VARFÖR hade jag och min hustru, Ann, flyttat från det relativt lugna England till den här oroliga delen av Afrika? Jag är nog lite äventyrslysten av mig, men det var främst mina föräldrars nitiska tjänst för Guds kungarike som uppammade missionärsandan i mig.

Jag kommer ihåg den varma augustidag 1946, när mina föräldrar träffade Jehovas vittnen för första gången. Det kändes som om de stod flera timmar vid ytterdörren och pratade med de två besökarna, Fraser Bradbury och Mamie Shreve. De kom tillbaka många gånger, och under de månader som följde förändrades livet för vår familj drastiskt.

Mina modiga föräldrars exempel

Mina föräldrar var mycket engagerade i politisk verksamhet. Strax innan de började studera Bibeln var till exempel stora affischer med Winston Churchill uppsatta hemma hos oss. Under de landsomfattande val som hölls under efterkrigstiden användes vårt hem som ett lokalt kampanjcenter för det konservativa partiet. Vi hade också goda kontakter i religiösa kretsar och i samhället i  övrigt. Trots att jag bara var nio år märkte jag hur chockade våra släktingar blev när de förstod att vi skulle bli Jehovas vittnen.

Mina föräldrar tog intryck av de helhjärtade och oförskräckta vittnen som vi umgicks med, och därför började de ta del i predikoverksamheten. Det dröjde inte länge förrän min far stod med en högtalaranläggning och höll tal i det största affärskvarteret i Spondon, där vi bodde. Under tiden stod vi barn strategiskt placerade och höll upp Vakttornet och Vakna! Jag måste medge att jag önskade att marken skulle uppsluka mig, när mina skolkamrater kom fram till mig.

Mina föräldrars goda exempel fick min äldre syster, Daphne, att börja som pionjär. År 1955 gick hon igenom Vakttornets Bibelskola Gilead och blev förordnad som missionär i Japan. * Men min yngre syster, Zoe, slutade tjäna Jehova.

Under tiden avslutade jag min skolgång med att studera grafisk formgivning och illustration. På den tiden var allmän värnplikt en het fråga bland studenterna. När jag berättade för dem att jag vägrade göra värnplikt av samvetsskäl, trodde de att jag skämtade. Den här frågan gav mig många tillfällen till bibliska samtal med en del av studenterna. Strax därefter dömdes jag till 12 månaders fängelse för militärtjänstvägran. En av studenterna vid konsthögskolan som visade intresse för Bibelns budskap blev längre fram min hustru. Men jag skall låta Ann berätta hur hon lärde känna sanningen.

Anns kontakt med sanningen

”Min familj var inte religiös, och jag blev inte döpt in i någon religion. Men jag var nyfiken på religion och följde med till vilken som helst kyrka som mina vänner besökte. Mitt intresse för Bibeln väcktes när jag hörde de livliga diskussioner som Tom och ett annat Jehovas vittne hade med andra studenter. Jag blev bestört när Tom och den andre brodern skickades i fängelse för att de vägrade göra militärtjänst.

Jag fortsatte att brevväxla med Tom medan han satt i fängelse, och mitt intresse för Bibeln fördjupades. När jag flyttade till London för att fortsätta min utbildning, gick jag med på att studera Bibeln tillsammans med Muriel Albrecht. Muriel hade varit missionär i Estland, och hon och hennes mamma var en stor källa till uppmuntran för mig. Inom bara några veckor gick jag på mötena och stod utanför Victoria Station och erbjöd Vakttornet och Vakna!

Jag gick på mötena i Southwarkförsamlingen i södra London. Den bestod av andliga bröder och systrar av olika nationaliteter. Många av dem hade inte mycket materiellt sett. Trots att jag var en främling behandlade de mig som en av sina egna. Det var kärleken i den församlingen som verkligen övertygade mig om att det här var sanningen. Jag döptes 1960.”

Samma mål – andra omständigheter

Ann och jag gifte oss senare år 1960, och vi hade som mål att bli missionärer. Men våra omständigheter förändrades, när vi fick veta  att Ann var gravid. När vår dotter, Sara, hade fötts, hade Ann och jag fortfarande kvar vår önskan att tjäna i ett land där behovet av Rikets förkunnare var större. Jag sökte arbete i flera länder, och i maj 1966 kom till slut ett brev från utbildningsdepartementet i Uganda. Jag hade fått ett arbete. Men nu var Ann gravid med vårt andra barn. En del ifrågasatte det förståndiga i att vi ens funderade på att flytta. Vi rådfrågade vår läkare, som sade: ”Om ni skall flyga, måste ni åka före sjunde graviditetsmånaden.” Vi begav oss till Uganda på en gång. Som en följd av det fick våra föräldrar inte se vår andra dotter, Rachel, förrän hon var två år. Nu, när vi själva har barnbarn, uppskattar vi verkligen våra kära föräldrars självuppoffrande anda.

Det var både spännande och nedslående att komma till Uganda 1966. I samma ögonblick som vi steg ur planet slogs vi av de klara lysande färgerna omkring oss. Vårt första hem låg nära den lilla staden Iganga, 50 kilometer från Jinja, en stad vid Nilens källa. De Jehovas vittnen som bodde närmast vårt hem tillhörde en isolerad grupp i Jinja. Missionärerna Gilbert och Joan Walters och Stephen och Barbara Hardy tog hand om gruppen. Jag ansökte om förflyttning av mitt arbete till Jinja så att vi skulle kunna understödja gruppen bättre. Strax efter det att Rachel hade fötts flyttade vi till Jinja. Där hade vi glädjen att tjäna tillsammans med den lilla gruppen trogna Jehovas vittnen. Gruppen växte och blev den andra församlingen i Uganda.

Vi tjänar som familj på ett utländskt distrikt

Ann och jag tycker inte att vi skulle ha kunnat välja någon bättre plats för att ta hand om vår familj. Vi hade glädjen att få arbeta sida vid sida med missionärer från andra länder och att hjälpa den nybildade församlingen att växa. Våra ugandiska bröder och systrar hälsade ofta på hemma hos oss, och vi tyckte mycket om att vara tillsammans med dem. Stanley och Esinala Makumba var till särskilt stor uppmuntran för oss.

Men bröderna var inte de enda besökarna – vi omgavs av ett otroligt mångskiftande djurliv. Nattetid kunde flodhästar från Nilen komma ända fram till vårt hus. Och jag har livfulla minnen av den gång vi hade en sex meter lång pytonorm i trädgården. Några gånger åkte vi också till viltreservat där lejon och andra vilda djur strövade fritt.

I tjänsten på fältet var vi en ovanlig syn för ortsborna som aldrig hade sett en barnvagn förut. När vi gick från hus till hus brukade vi ha ett följe av små barn efter oss. Människorna  tittade respektfullt på oss och tog försiktigt på den vita bebisen. Det var en fröjd att gå i tjänsten eftersom människorna var så artiga. Vi trodde att alla skulle komma med i sanningen, eftersom det var så lätt att sätta i gång bibelstudier. Men många hade svårt att bryta med oskriftenliga traditioner. Trots det var det många som omfattade Bibelns höga moralnormer, och församlingen växte. Vår första kretssammankomst i Jinja 1968 var en milstolpe. Dopet i Nilen av dem som vi hade studerat Bibeln med är ett kärt minne. Men lugnet skulle snart ta slut.

Förbudet – ett prov på tron och påhittigheten

År 1971 tog general Idi Amin makten. Det rådde full förvirring i Jinja, och det var medan vi drack en kopp te i vår trädgård som den scen som beskrevs i inledningen utspelade sig. Under de följande två åren utvisades den stora gruppen asiater. De flesta utlänningar valde att lämna landet, och skolor, sjukhus och kliniker drabbades hårt. Sedan kom det otvetydiga tillkännagivandet att Jehovas vittnen var förbjudna. Av hänsyn till vår säkerhet flyttade utbildningsdepartementet oss till huvudstaden, Kampala. Den här flytten var bra på två sätt. Vi var inte så välkända i Kampala och hade därför större rörelsefrihet. Det fanns också mycket att göra i församlingen och på distriktet.

Brian och Marion Wallace och deras två barn var i ungefär samma situation som vi, och de bestämde sig också för att stanna i Uganda. Vi tjänade tillsammans med dem i Kampalaförsamlingen och satte stort värde på deras sällskap under den här svåra tiden. De skildringar som vi hade läst om vänner som tjänade under förbud i andra länder blev nu speciellt uppmuntrande för oss. Vi kom tillsammans i små grupper, och en gång i månaden hade vi ett större möte i Entebbes botaniska trädgård, under sken av att vi hade fest. Våra döttrar tyckte att det här var en strålande idé.

Vi var tvungna att vara mycket försiktiga när vi skulle ta del i predikoarbetet. Vita människor som besökte ugandiska hem skulle ha väckt alldeles för mycket uppmärksamhet. Så affärer, enstaka lägenheter och en del områden kring läroanstalter blev vårt distrikt. En metod som jag använde när jag vittnade i affärer var att fråga efter en vara som jag visste  inte längre fanns, till exempel socker eller ris. Om affärsinnehavaren tydligt visade att han var ledsen över det som hände i landet, framförde jag budskapet om Riket. Den här taktiken fungerade bra. Det hände att jag lämnade affären inte bara med hopp om ett återbesök, utan också med ett litet förråd av en sällsynt vara.

Under tiden bröt våldet ut överallt omkring oss. Förhållandet mellan Uganda och Storbritannien försämrades, och därför förnyade myndigheterna inte mitt kontrakt. Så 1974, efter åtta år i Uganda, var det vår tur att med sorg ta adjö av våra vänner. Men vår missionärsanda försvagades inte.

Till Nya Guinea

I januari 1975 tog vi vara på ett tillfälle att arbeta i Papua Nya Guinea. Det var början på åtta angenäma år av tjänst på de här öarna i Stilla havet. Umgänget med vännerna och tjänsten på fältet gjorde livet rikt och givande.

Vi minns tiden i Papua Nya Guinea som dramernas tid – bibliska dramer, alltså. Varje år hjälpte vi till att förbereda dramerna till områdessammankomsten, och vi hade verkligen roligt! Vi tyckte om att vara tillsammans med de många andligt sinnade familjerna, och de hade ett positivt inflytande på våra flickor. Vår äldsta dotter, Sara, gifte sig med en pionjär med särskilt uppdrag, Ray Smith. Tillsammans tjänade de som pionjärer med särskilt uppdrag nära gränsen till Irian Jaya (numera Papua, en indonesisk provins). De bodde i en gräshydda i en liten by. Sara säger att den tiden var utmärkt träning för henne.

Nya omständigheter

Vid det här laget behövde mina föräldrar mer hjälp. Men i stället för att vi skulle återvända till Storbritannien gick mina föräldrar med på att komma och bo hos oss, så 1983 flyttade vi tillsammans till Australien. De var också en tid hos min syster Daphne, som fortfarande var i Japan. När mina föräldrar hade gått bort, bestämde Ann och jag oss för att börja som reguljära pionjärer, och det ledde till ett privilegium som jag tyckte var rätt skrämmande.

Vi hade inte mer än börjat i pionjärtjänsten, när vi blev inbjudna att tjäna i kretstjänsten. Ända sedan barnsben hade jag tyckt att kretstillsyningsmannens besök var något alldeles extra. Nu var jag själv kretstillsyningsman. Det visade sig vara den största utmaningen dittills i vårt liv. Men gång på gång hjälpte Jehova oss på sätt som vi inte hade upplevt tidigare.

När broder Theodore Jaracz besökte Australien som zontillsyningsman 1990, frågade vi om han tyckte att vi var för gamla för heltidstjänst utomlands. Han sade: ”Vad säger ni om Salomonöarna?” Så till slut, när Ann och jag var i 50-årsåldern, var vi på väg till vårt första officiella missionärsförordnande.

Tjänst på de ”lyckliga öarna”

Salomonöarna är kända som de lyckliga öarna, och vår tjänst här under de senaste  tio åren har verkligen varit en lycklig tid. Ann och jag fick lära känna brödernas och systrarnas vänliga omtänksamhet på Salomonöarna, när jag tjänade som områdestillsyningsman. Den gästfrihet som visades oss rörde hjärtat, och alla var så förstående när jag försökte förklara olika saker på vad jag trodde var begriplig melanesisk pidgin – ett språk som måste ha ett av världens minsta ordförråd.

Kort efter vår ankomst till Salomonöarna försökte motståndare hindra att vi använde vår sammankomsthall. Den anglikanska kyrkan gick till domstol där de kom med anklagelsen att vår nya sammankomsthall i Honiara inkräktade på deras mark. Myndigheterna gav dem rätt, så vi överklagade utslaget till Högsta domstolen. Utgången av överklagandet skulle avgöra om vi var tvungna att montera ner vår nya sammankomsthall med 1 200 sittplatser.

Det tog domstolen en hel vecka att pröva fallet. Advokaten på motståndarsidan utstrålade självförtroende när målet mot oss presenterades. Sedan, bit för bit, smulade vår advokat, broder Warren Cathcart från Nya Zeeland, sönder motståndarsidans argument. På fredagen hade nyheten om rättegångsdramat spridits, och rättssalen var fullsatt med kyrkliga dignitärer, regeringstjänstemän och våra kristna bröder. Jag kommer ihåg domstolens felaktiga rubricering av målet. Den löd: ”Salomonöarnas regering och Melanesiska kyrkan v. Jehova.” Vi vann.

Det relativa lugnet på de lyckliga öarna skulle emellertid inte bestå. Återigen fick Ann och jag uppleva det kaos och våld som följer på en militärkupp. Etniska stridigheter ledde till inbördeskrig. Regeringen störtades den 5 juni 2000, och en beväpnad militant grupp tog kontroll över huvudstaden. Under några veckors tid användes sammankomsthallen som bostad för flyktingar. Myndigheterna häpnade över att våra kristna bröder från olika stridande etniska grupper levde som en fridsam familj i sammankomsthallen. Det blev verkligen ett fint vittnesbörd!

Till och med de stridande respekterade Jehovas vittnens neutralitet. Det gjorde att vi kunde övertala ett av befälen att låta oss köra en lastbil med litteratur och förnödenheter till en liten grupp bröder och systrar som var isolerade i ett område som kontrollerades av motståndarsidans styrkor. Jag tror inte att ett enda öga var torrt när vi kom fram till de familjer som hade varit skilda från oss under flera månader.

Mycket att vara tacksamma för

När vi ser tillbaka på vårt liv i Jehovas tjänst, har vi så mycket att vara tacksamma för. Som föräldrar har vi haft glädjen att se våra båda döttrar och deras män, Ray och John, fortsätta att tjäna Jehova troget. De har varit ett verkligt stöd för oss i vår missionärstjänst.

Under de 12 senaste åren har Ann och jag haft privilegiet att tjäna vid avdelningskontoret här på Salomonöarna. Vi har sett antalet Rikets förkunnare på Salomonöarna fördubblas till över 1 800. Nyligen hade jag dessutom privilegiet att få gå igenom Skolan för medlemmar av avdelningskontorens kommittéer, som hålls i Patterson i staten New York. Vi har verkligen levt ett rikt liv med många välsignelser därför att vi har bevarat missionärsandan.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 23]

På vår bröllopsdag 1960

[Bild på sidan 24]

I Uganda var Stanley och Esinala Makumba en källa till uppmuntran för oss

[Bild på sidan 24]

Sara på väg in i en grannes hydda

[Bild på sidan 25]

På Salomonöarna har jag använt mig av bilder i min undervisning

[Bild på sidan 25]

Tillsammans med en isolerad församling på Salomonöarna

[Bild på sidan 26]

Vår familj i dag