Levnadsskildring

Jag har upplevt Jehovas kärleksfulla omtanke och omsorg

BERÄTTAT AV FAY KING

Mina föräldrar var vänliga människor, men som så många andra hade de inte mycket till övers för religion. Min mor brukade säga: ”Det måste finnas en Gud – vem har annars gjort blommorna och träden?” Men det stannade där.

MIN far dog 1939 när jag var 11 år, och min mor och jag bodde i Stockport strax söder om Manchester i England. Redan då hyste jag en önskan att lära känna min Skapare bättre, och även om jag inte kände till något om Bibeln hade jag respekt för den. Så jag beslöt mig för att gå till anglikanska kyrkan för att se vad den hade att erbjuda.

Jag fick inte ut mycket av gudstjänsterna, men när jag hörde Jesu egna ord läsas ur evangelierna övertygade det mig ändå om att Bibeln måste vara sann. När jag tänker tillbaka tycker jag att det är märkligt att jag inte läste Bibeln själv. Inte ens längre fram när en vän till familjen gav mig en modern översättning av ”Nya Testamentet” tog jag mig tid att läsa den.

Koreakrigets utbrott 1950 fick mig att fundera. Skulle konflikten sprida sig på samma sätt som under andra världskriget? Hur skulle jag i så fall kunna lyda Jesu bud om att vi skall älska våra fiender? Men skulle jag å andra sidan kunna stå och se på när andra invaderade mitt land utan att göra någonting alls för att stoppa dem? I så fall skulle det säkert innebära att jag drog mig undan mitt ansvar.  De här tankarna gjorde mig villrådig, men jag var fortfarande övertygad om att svaren fanns i Bibeln, även om jag inte visste hur eller var jag skulle finna dem.

Jag söker efter sanningen i Australien

År 1954 beslöt min mor och jag att vi skulle emigrera till Australien där min syster Jean bodde. Några år senare berättade Jean att hon hade bett Jehovas vittnen besöka mig, eftersom hon visste att jag var intresserad av Bibeln och gick i kyrkan. Hon ville veta vad jag tyckte om dem. ”Jag vet inte om det de säger är rätt eller fel, men de har åtminstone förklaringar, och det är mer än vad kyrkan har”, sade hon i förtroende.

Bill och Linda Schneider som kom till mig var ett förtjusande par. De var i sjuttioårsåldern och hade varit Jehovas vittnen i många år. De hade arbetat på den radiostation som Jehovas vittnen drev i Adelaide, men när predikoverket förbjöds under andra världskriget blev de heltidsförkunnare. Även om Bill och Linda var till stor hjälp för mig, fortsatte jag ändå att undersöka andra religioner.

En arbetskamrat tog med mig till ett möte med evangelisten Billy Graham, och efteråt sammanträffade några av oss med en präst som inbjöd oss att ställa frågor. Jag ställde den fråga som fortfarande bekymrade mig: ”Hur kan man vara kristen och älska sina fiender samtidigt som man går ut i krig och dödar dem?” Hela gruppen började livligt diskutera frågan – tydligen hade den bekymrat alla! Till sist sade prästen: ”Jag har inget svar på den frågan. Det är något jag själv fortfarande funderar över.”

Under tiden fortsatte Bill och Linda att studera Bibeln med mig, och i september 1958 blev jag döpt. Jag bestämde mig för att följa mina lärares exempel, så i augusti året därpå började jag som reguljär pionjär – heltidsförkunnare. Åtta månader senare blev jag inbjuden att sluta mig till skaran av pionjärer med särskilt uppdrag. Så glad jag blev när jag fick höra att min syster Jean också hade gjort framsteg i sina studier och blivit döpt!

Möjligheternas dörr öppnas

Jag tillhörde en av församlingarna i Sydney och ledde flera bibelstudier. En dag när jag träffade en pensionerad präst i anglikanska kyrkan frågade jag honom vad kyrkan sade om världens ände. Han berättade att han hade undervisat om kyrkans läror i 50 år, men hans svar gjorde mig förbluffad: ”Jag skulle behöva ta mig tid att undersöka den frågan, eftersom jag inte känner till Bibeln lika bra som Jehovas vittnen gör.”

En tid senare gick det ut en förfrågan om frivilliga som skulle kunna tjäna i Pakistan. Eftersom jag inte visste att man inte sände ogifta kvinnor utan bara ogifta män eller äkta par, ansökte jag. Tydligen sändes min ansökan vidare till huvudkontoret i Brooklyn, för snart fick jag ett brev med besked om att det var behov av förkunnare i Bombay (nu Mumbai) i Indien, och jag blev tillfrågad om jag ville flytta dit. Detta var 1962. Jag tackade ja och stannade i Bombay i 18 månader innan jag flyttade till Allahabad.

Snart nog bestämde jag mig för att lära mig hindi. Detta indiska språk är ganska konsekvent i både stavning och uttal, vilket gör att det inte är alltför svårt att lära sig. Men det var ofta frustrerande, när  de som jag besökte bad mig tala engelska i stället för att brottas med deras språk! Ja, i det här nya landet ställdes jag inför intressanta och stimulerande utmaningar, och jag njöt av umgänget med medvittnen från Australien.

I min ungdom funderade jag på att gifta mig, men när jag hade blivit döpt var jag alldeles för upptagen i tjänsten för Jehova för att tänka närmare på det. Men nu började jag känna ett behov av en livskamrat. Eftersom jag naturligtvis inte ville lämna mitt utländska distrikt, gjorde jag det hela till ett ämne för bön till Jehova och slog det sedan ur tankarna.

En oväntad välsignelse

Edwin Skinner var ansvarig för arbetet vid avdelningskontoret i Indien på den tiden. Han hade gått igenom den åttonde klassen vid Vakttornets Bibelskola Gilead 1946 tillsammans med många andra trogna bröder, däribland Harold King och Stanley Jones som förordnades att tjäna i Kina. * Harold och Stanley fängslades och sattes i isoleringscell 1958 för att de hade predikat i Shanghai. Efter Harolds frigivning 1963 skrev Edwin till honom. När Harold hade återvänt till Hongkong efter resor till USA och Storbritannien, svarade han och nämnde att han hade en önskan att gifta sig. Han berättade för Edwin att han hade gjort detta till ett böneämne medan han var i fängelse, och han frågade Edwin om han kände något vittne som skulle kunna bli en lämplig hustru.

I Indien är de flesta äktenskap arrangerade, och många bad Edwin att ordna sådana äktenskap, men han valde alltid att inte göra det. Därför lämnade han Harolds brev vidare till Ruth McKay, vars make, Homer, var resande tillsyningsman. Så småningom skrev Ruth till mig för att berätta att en missionär som hade varit i sanningen i många år sökte efter en hustru, och hon undrade om jag skulle vara intresserad av att skriva till honom. Hon berättade inte vem brodern var eller något annat om honom.

Ingen kände till min bön om en livskamrat, utom Jehova förstås, och min första reaktion var att förkasta tanken. Men ju mer jag tänkte på det, desto mer kom jag att inse att Jehova sällan besvarar våra böner på det sätt som vi väntar oss. Så jag skrev tillbaka till Ruth och sade att så länge som jag inte behövde känna några förpliktelser fick hon gärna be brodern skriva igen. Det andra brevet från Harold King var till mig.

 Foton av Harold och berättelsen om honom hade funnits införda i olika dagstidningar och tidskrifter efter hans frigivning ur fängelset i Kina. Vid det här laget var han välkänd över hela världen, men det var hans trogna teokratiska tjänst som gjorde intryck på mig. Vi brevväxlade i fem månader, och sedan åkte jag till Hongkong. Vi gifte oss den 5 oktober 1965.

Vi hade båda en önskan att gifta oss och samtidigt vara kvar i heltidstjänsten, och allteftersom vi blev äldre blev behovet av kamratskap allt större. Jag kom att älska Harold, och när jag såg hur vänlig och omtänksam han var mot andra människor och hur han hanterade problem i förbindelse med vår tjänst, vann han min djupa respekt. Vi var gifta i 27 år, och vi var mycket lyckliga och fick många välsignelser från Jehova.

Kineserna är idoga och flitiga, och jag tycker mycket om dessa människor. I Hongkong talar man kantonesiska, en kinesisk dialekt som har mer komplicerad intonation än mandarin och som därför är ganska svår att lära sig. Harold och jag började vårt gifta liv i missionärshemmet vid Jehovas vittnens avdelningskontor, och vi tjänade sedan på olika  delar av distriktet. Vi var verkligen mycket lyckliga, men 1976 fick jag allvarliga problem med min hälsa.

Hälsoproblem

Jag hade lidit av blödningar i några månader, och mitt blodvärde hade sjunkit dramatiskt. Jag behövde opereras, men läkarna på sjukhuset ville inte utföra operationen utan blod, eftersom jag då antagligen skulle dö av chock. En dag när läkarna diskuterade mitt fall försökte några sköterskor få mig att ändra mig genom att säga att jag inte hade någon rätt att kasta bort mitt liv. Den dagen var tolv ingrepp inplanerade, och tio av dem var aborter, men jag lade märke till att inte ett enda ord sades till de gravida kvinnorna om att ta deras barns liv.

Slutligen skrev Harold ett brev som befriade läkarna från allt ansvar om jag skulle dö, och läkarna gick då med på att utföra operationen. Jag fördes till operationssalen och förbereddes för narkos. I sista stund vägrade emellertid narkosläkaren att genomföra det hela, och jag skrevs ut från sjukhuset.

Vi uppsökte då en privatpraktiserande gynekolog. När han insåg hur allvarligt mitt tillstånd var, erbjöd han sig att utföra operationen mot en låg kostnad – om vi bara lovade att inte berätta för någon vad vi fick betala. Operationen lyckades, helt utan användning av blod. Harold och jag fick verkligen uppleva Jehovas kärleksfulla omtanke och omsorg under den här perioden.

Harold blev obotligt sjuk 1992. Vi flyttade till avdelningskontoret, där vi båda kärleksfullt togs om hand. Min käre make avslutade sitt jordiska lopp 1993 vid en ålder av 81 år.

Åter till England

Jag var glad över att tillhöra Betelfamiljen i Hongkong, men det blev allt svårare att stå ut med hettan och luftfuktigheten. Helt oväntat kom så ett brev från huvudkontoret i Brooklyn med en förfrågan om jag med tanke på min hälsa skulle vilja flytta till ett avdelningskontor med bättre vårdmöjligheter. Så år 2000 flyttade jag tillbaka till England och fick tillhöra Betelfamiljen i London. Vilken kärleksfull anordning detta har visat sig vara! Jag blev varmt välkomnad, och jag gläds mycket över mina olika arbetsuppgifter, bland annat att hjälpa till med att ta hand om Betelfamiljens bibliotek med dess 2 000 böcker.

Jag tillhör också den kinesiska församlingen som har möten i London, men saker och ting har förändrats här. Det kommer inte så många från Hongkong längre, däremot från Kinas fastland. De talar mandarin, vilket utgör en ny utmaning i predikoarbetet. Från hela landet rapporteras det om många intressanta bibelstudier som leds med studenter från Kina. De anstränger sig mycket och uppskattar sanningen de får lära sig från Bibeln. Det är verkligen en glädje att få hjälpa dem.

I lugn och ro i mitt nya hem tänker jag ofta på mitt lyckliga liv och fortsätter att förundra mig över Jehovas kärleksfulla omtanke. Den genomsyrar allt han gör, och hans omsorg om sina tjänare som individer är så uppenbar. Jag har så många skäl att vara tacksam för all den kärleksfulla omsorg som han har visat mig. (1 Petrus 5:6, 7)

[Fotnoter]

[Bild på sidan 24]

I Indien

[Bilder på sidan 25]

Harold King 1963 och i tjänsten i Kina på 1950-talet

[Bilder på sidan 26]

Vår bröllopsdag i Hongkong den 5 oktober 1965

[Bild på sidan 26]

Tillsammans med medlemmar av Betelfamiljen i Hongkong, makarna Liang i mitten och makarna Gannaway till höger