Westfaliska freden – en vändpunkt för Europa

”DET är verkligen ovanligt att se så många statsöverhuvuden samlade som vi ser här i dag.” Roman Herzog, Tysklands dåvarande president, gjorde detta uttalande i oktober 1998. Bland hans åhörare fanns fyra kungar, fyra drottningar, två prinsar, en storhertig och ett antal presidenter. Evenemanget, som stöddes av Europarådet, var en mycket viktig händelse i den moderna staten Tysklands 50-åriga historia. Vad var det för ett evenemang?

Man firade 350-årsminnet av westfaliska freden. Fredsuppgörelser blir ofta vändpunkter i historien, och i det avseendet var westfaliska freden verkligen något speciellt. Undertecknandet av fredstraktaterna 1648 avslutade trettioåriga kriget och markerade födelsen av det nya Europa, en kontinent bestående av suveräna stater.

En gammal ordning skakas

Under medeltiden var katolska kyrkan och Tysk-romerska riket de mäktigaste institutionerna i Europa. Riket utgjordes av hundratals ständerstater av varierande storlek och omfattade de områden som nu utgör Belgien, östra Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Schweiz, Tjeckien, Tyskland, Österrike och delar av Italien. Eftersom huvuddelen av riket utgjordes av tyska riksständer kallades det för Tysk-romerska riket. En furste styrde varje ständerstat med relativt stor självständighet. Kejsaren var katolik och tillhörde den österrikiska familjen Habsburg. Med påvedömet och detta rike vid makten var Europa i ett fast katolskt grepp.

Men på 1500- och 1600-talen skakades denna ordning. Över hela Europa var många missnöjda med den katolska kyrkans utsvävningar. Religiösa reformatorer som Martin Luther och Jean Calvin förespråkade en återgång till bibliska värderingar. Luther och Calvin fick stort stöd, och i det här klimatet växte reformationen fram och med den protestantiska trossamfund. Reformationen splittrade det tysk-romerska riket i tre religiösa läger – det katolska, det lutherska och det kalvinistiska.

Katolikerna var misstänksamma mot protestanterna, och protestanterna föraktade sina katolska rivaler. Denna situation ledde till att Protestantiska unionen och Katolska ligan bildades i början av 1600-talet. Några av rikets furstar anslöt sig till unionen, medan andra gav sitt stöd åt ligan. Europa – och i synnerhet det tysk-romerska riket – var en krutdurk av misstänksamhet, och minsta gnista kunde få alltsammans att flyga i luften. När den gnistan slutligen kom, började ett krig som pågick i 30 år.

Gnistan som satte Europa i brand

Protestantiska härskare försökte få de katolska habsburgarna att tillåta större religionsfrihet. Men eftergifterna gjordes mycket motvilligt, och 1617/1618 stängde man två lutherska kyrkor i Böhmen (Tjeckien) med våld. Det retade upp protestantiska adelsmän, som stormade  in i kungaborgen i Prag, grep tre katolska ämbetsmän och kastade ut dem från ett fönster på en av de övre våningarna. Det här var gnistan som satte Europa i brand.

Medlemmar av de rivaliserande religiösa grupperna gick nu lös på varandra, trots att de menade sig vara efterföljare till Fredsfursten, Jesus Kristus. (Jesaja 9:6) Katolska ligan tillfogade Protestantiska unionen ett avgörande nederlag i slaget vid Vita berget, och unionen upplöstes. Protestantiska adelsmän avrättades på torget i Prag. Över hela Böhmen konfiskerades egendom som tillhörde protestanter som inte konverterade, och tillgångarna fördelades bland katoliker. Boken 1648 – Krig och fred i Europa beskriver den här konfiskationen av egendom som ”en av de största förskjutningarna i egendomsförhållandena som överhuvudtaget förekommit i Mellaneuropa”.

Det som började som en religiös konflikt i Böhmen stegrades till en internationell maktkamp. Under de 30 följande åren drogs Danmark, Frankrike, Nederländerna, Spanien och Sverige in i konflikten. Katolska och protestantiska härskare, som ofta drevs av girighet och maktbegär, intrigerade för att skaffa sig politisk dominans och kommersiell vinning. Trettioåriga kriget har delats in i olika skeden som fått namn efter kejsarens huvudmotståndare. Ett antal uppslagsverk nämner fyra sådana skeden: det böhmisk-pfalziska, det nederländsk-danska, det svenska och det svensk-franska skedet. Större delen av stridigheterna ägde rum på det tysk-romerska rikets område.

På den tiden använde man sådana vapen som pistoler, musköter, mörsare och kanoner, med Sverige som en av de största vapenleverantörerna. Varken katoliker eller protestanter ville ge upp kampen. När soldaterna gav sig ut i strid ropade de ”Sankta Maria” eller ”Gud med oss”, beroende på vilket läger de tillhörde. Trupper av soldater drog plundrande fram genom tyska samhällen, och motståndare och civila behandlades som djur. Kriget urartade till barbari. Vilken kontrast till Bibelns profetia: ”De kommer inte att lyfta svärd, nation mot nation, inte heller kommer de mer att lära sig att föra krig”! (Mika 4:3)

En hel generation tyskar växte upp utan att veta om något annat än krig, och den utmattade befolkningen längtade efter fred. Och freden skulle troligen ha varit möjlig att uppnå, om det inte varit för härskarnas motstridiga politiska intressen. Kriget förlorade sin religiösa karaktär i takt med att de politiska frågorna alltmer kom i förgrunden. En av dem som låg bakom den utvecklingen var ironiskt nog en hög ämbetsman inom katolska kyrkan.

Kardinal Richelieu tar kommandot

Den officiella titel som Armand-Jean du Plessis fick var kardinal Richelieu. Han var också Frankrikes förste minister 1624–1642.  Richelieus mål var att göra Frankrike till Europas främsta stormakt. För att nå det målet försökte han bryta habsburgarnas, sina trosfränders, makt. Hur gjorde han det? Han finansierade de protestantiska arméer som de tyska ständerna tillsammans med Danmark, Nederländerna och Sverige ställt upp i striderna mot habsburgarna.

Första gången Richelieu sände franska trupper till kriget var 1635. I boken vivat pax – Es lebe der Friede! sägs det att ”trettioåriga kriget [i sitt slutskede] inte längre var en konflikt mellan religiösa grupper. ... Kriget blev en kamp om politiskt herravälde i Europa.” Det som en gång hade börjat som en konflikt mellan katoliker och protestanter hade nu blivit en strid där katoliker och protestanter stred tillsammans – mot andra katoliker. Katolska ligan, som hade blivit försvagad redan under början av 1630-talet, upplöstes 1635.

Fredsförhandlingar i Westfalen

Europa låg ödelagt efter plundringar, mord, våldtäkter och sjukdomar. Längtan efter fred blev alltmer intensiv efter hand som man insåg att det här var ett krig som inte gick att vinna. ”Mot slutet av 1630-talet insåg de styrande furstarna slutligen att man inte kunde uppnå sitt mål med militär makt”, sägs det i boken vivat pax – Es lebe der Friede! Men hur skulle man uppnå den fred som alla ville ha?

Kejsar Ferdinand III av Tysk-romerska riket, kung Ludvig XIII av Frankrike och drottning Kristina av Sverige enades om att man skulle hålla en kongress med alla parter i kriget samlade och förhandla om fredsvillkoren. Man valde två platser för överläggningarna – städerna Osnabrück och Münster i den tyska provinsen Westfalen. De valdes på grund av sitt läge – mitt emellan Sveriges och Frankrikes huvudstäder. Med början 1643 samlades omkring 150 delegationer i de två städerna – några av dem med stora följen av rådgivare. De katolska delegaterna samlades i Münster och de protestantiska i Osnabrück.

Först av allt måste man fatta beslut i etikettsfrågor – om sändebudens titlar och rangordning, hur delegaterna skulle sitta och vilken procedur man skulle följa i förhandlingarna. Sedan började själva överläggningarna med hjälp av medlare som vidarebefordrade propåer mellan de olika delegationerna. Efter närmare fem år – medan kriget ännu pågick – kunde man enas om fredsvillkoren. Den westfaliska freden bestod av flera fördrag. Ett fördrag undertecknades mellan kejsar Ferdinand III och Sverige och ett annat mellan kejsaren och Frankrike.

Allteftersom nyheten om freden spred sig satte firandet i gång. Det som hade börjat med en dödlig tändande gnista avslutades med bokstavliga fyrverkerier som lyste upp himlavalvet i många städer. Kyrkklockor ringde, kanonsaluter avfyrades, och folk sjöng på gatorna. Men kunde man nu förvänta sig en varaktig fred i Europa?

Är varaktig fred möjlig?

Westfaliska freden fastslog principen om staters suveränitet. Den innebar att varje part i fördraget samtyckte till att respektera de andra parternas territorium och att inte blanda sig i deras inre angelägenheter. Det nya Europa, en kontinent av suveräna stater, hade fötts. Vissa av dessa stater fick dock ut mer av fredsfördraget än andra.

Frankrike blev en stormakt, och Nederländerna och Schweiz vann självständighet. När det gällde de tyska ständerstaterna, som i många fall hade sargats svårt under kriget, hade fördraget sina nackdelar. Tysklands framtid avgjordes delvis av andra nationer. I The  New Encyclopædia Britannica sägs det: ”De tyska furstarnas vinster och förluster avgjordes av vad som var fördelaktigt för stormakterna: Frankrike, Sverige och Österrike.” I stället för att svetsas samman och förenas till en enda nation förblev de tyska ständerna lika splittrade som tidigare. Vissa områden, till exempel delar av Tysklands huvudfloder Rhen, Elbe och Oder, föll dessutom i utländska härskares händer.

Katoliker, lutheraner och kalvinister fick full likställighet. Men det gladde inte alla. Påven Innocentius X motstod fördraget våldsamt och förklarade det ogiltigt. Men de religiösa gränser som drogs upp kvarstod ändå så gott som oförändrade under tre århundraden. Religionsfrihet för den enskilda människan var ännu inte uppnådd, men den hade kommit ett steg närmare.

Genom freden avslutades trettioåriga kriget, och de flesta fientligheter upphörde. Det här var det sista stora religionskriget i Europa. Krigen som sådana upphörde inte, men den bakomliggande orsaken var inte längre religion, utan politik eller handel. Det betyder inte att religionen förlorat allt sitt inflytande i europeiska konflikter. Under första och andra världskriget bar tyska soldater en välbekant inskription på spännet till sina bälten: ”Gud med oss.” I dessa fruktansvärda stridigheter tog katoliker och protestanter åter till vapen för att strida mot katoliker och protestanter på motståndarsidan.

Det står klart att westfaliska freden inte medförde varaktig fred. Men en sådan fred kommer ödmjuka människor inom kort att få uppleva. Jehova Gud kommer att skänka mänskligheten fred för evigt genom det messianska kungariket under hans Son, Jesus Kristus. Under det styret kommer den enda sanna religionen att vara en enande kraft, inte en splittrande. Man kommer inte att kriga av någon som helst orsak, vare sig det gäller religion eller något annat. Vilken befrielse det kommer att bli när detta rike styr över jorden – ”på freden kommer det inte att vara någon ände”. (Jesaja 9:6, 7)

[Infälld text på sidan 21]

Det som en gång hade börjat som en konflikt mellan katoliker och protestanter hade nu blivit en strid där katoliker och protestanter stred tillsammans – mot andra katoliker

[Infälld text på sidan 22]

När soldaterna gav sig ut i strid ropade de ”Sankta Maria” eller ”Gud med oss”

[Bild på sidan 21]

Kardinal Richelieu

[Bild på sidan 23]

Teckning från 1500-talet som illustrerar striden mellan Luther, Calvin och påven

[Bildkälla på sidan 20]

Från boken Spamers Illustrierte Weltgeschichte VI

[Bildkälla på sidan 23]

Stridande religiösa ledare: Från boken Wider die Pfaffenherrschaft; karta: The Complete Encyclopedia of Illustration/J. G. Heck