Förlita dig på Guds ande när du ställs inför förändringar i livet

”Gör ditt yttersta för att träda fram inför Gud som godkänd.” (2 TIMOTEUS 2:15)

1. Vilka förändringar kan vara en utmaning mot vårt andliga välbefinnande?

VÄRLDEN omkring oss förändras ständigt. Vi ser exempel på imponerande vetenskapliga och tekniska framsteg, samtidigt som respekten för moraliska värderingar drastiskt minskar. Som framgick av den förra artikeln måste de kristna stå emot världens ande, som är i strid med Guds ande. Ja, världen förändras, och det gör vi också på många sätt. Vi övergår från barndomen till vuxenlivet. Vårt välstånd och vår hälsa kan förbättras eller försämras, och vi kanske får nya vänner eller förlorar gamla. Många sådana förändringar kan vi inte göra något åt, och de kan vara nya och överväldigande utmaningar mot vårt andliga välbefinnande.

2. På vilka sätt förändrades Davids liv?

² Det är inte många som får uppleva lika genomgripande förändringar i livet som David, Isais son. David gick på kort tid från ett liv i obemärkthet som herdegosse till ryktbarhet som nationell hjälte. Längre fram blev han en flykting, jagad som ett djur av en svartsjuk kung. Efter det blev David kung och erövrare. Han fick leva med de plågsamma följderna av  allvarlig synd. Han fick lida på grund av tragedier och splittring i familjen. Han förvärvade rikedomar, blev gammal och fick känna på de krämpor som kommer med hög ålder. Men trots alla förändringar visade David under hela sitt liv att han förtröstade på Jehova och förlitade sig på hans ande. Han gjorde sitt yttersta för att träda fram ”inför Gud som godkänd”, och Gud välsignade honom. (2 Timoteus 2:15) Även om våra omständigheter skiljer sig från Davids, kan vi lära mycket av hur han handskades med problemen i livet. Hans exempel kan hjälpa oss att förstå hur vi kan fortsätta att få Guds andes hjälp när vi ställs inför förändringar i livet.

Davids ödmjukhet – ett fint exempel

3, 4. Hur vann David nationell ryktbarhet efter att som herdegosse ha levt ett liv i obemärkthet?

³ Som pojke var David inte framstående ens i sin egen familj. När profeten Samuel kom till Betlehem presenterade Davids far sju av sina åtta söner för honom. David, den yngste sonen, hade lämnats att vakta fåren. Ändå var det David som Jehova hade utvalt till att bli Israels framtida kung. David kallades hem från fältet. Sedan berättas det i Bibeln: ”Samuel [tog] oljehornet och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Jehovas ande verkade på David alltifrån den dagen.” (1 Samuelsboken 16:12, 13) David förlitade sig på denna ande livet ut.

⁴ Snart skulle den här herdegossen vinna nationell ryktbarhet. Han blev kallad till att passa upp på kungen och spela musik för honom. Han dödade slagskämpen Goljat, en jätte som var så våldsam att till och med de härdade israelitiska soldaterna fruktade att möta honom. Som ledare för krigsmännen kämpade David framgångsrikt mot filistéerna. Folket älskade honom. De komponerade sånger som prisade honom. Tidigare hade en rådgivare åt kung Saul inte bara beskrivit den unge David som en som ”är skicklig att spela” på harpan, utan också som ”en tapper, väldig man och en krigsman och en begåvad talare och en välbyggd man”. (1 Samuelsboken 16:18; 17:23, 24, 45–51; 18:5–7)

5. Vad kunde ha gjort David överdrivet självsäker, men hur vet vi att han inte blev det?

⁵ Ryktbarhet, skönhet, ungdom, vältalighet, musikaliska förmågor, militära färdigheter, gudomlig ynnest – David tycktes ha allt. Vad som helst av det här kunde ha gjort honom överdrivet självsäker, men inget av det fick honom att bli det. Lägg märke till hur David svarade kung Saul, som erbjöd David sin dotter som hustru. Med verklig ödmjukhet sade David: ”Vem är jag, och vilka är mina släktingar, min fars släkt, i Israel, eftersom jag skulle bli svärson till kungen?” (1 Samuelsboken 18:18) En bibelkännare skrev i en kommentar till den här versen: ”Vad David menade var att varken hans personliga kvalifikationer, hans sociala ställning eller hans härstamning gjorde att han kunde göra det minsta anspråk på att få äran att bli kungens svärson.”

6. Varför bör vi odla ödmjukhet?

⁶ Davids ödmjukhet berodde på att han erkände att Jehova i varje avseende är vida överlägsen ofullkomliga människor. David förundrade sig över att Gud över huvud taget lägger märke till människorna. (Psalm 144:3) Han visste också att vilken storhet han än hade, så berodde den helt på att Jehova visade ödmjukhet och nedlät sig till att uppehålla, beskydda och dra försorg om honom. (Psalm  18:35) Vilken underbar lärdom för oss! Våra förmågor och färdigheter och våra teokratiska privilegier får aldrig göra oss högmodiga. ”Vad har du som du inte har fått?” skrev aposteln Paulus. ”Om du nu verkligen har fått det, varför berömmer du dig då som om du inte hade fått det?” (1 Korinthierna 4:7) För att få Guds heliga ande och hans godkännande måste vi odla ödmjukhet och bevara oss ödmjuka. (Jakob 4:6)

”Hämnas inte er själva”

7. Vilket tillfälle att döda kung Saul yppade sig för David?

⁷ Davids ryktbarhet gjorde inte hans hjärta stolt. Kung Saul däremot, från vilken Guds ande hade vikit, blev våldsamt svartsjuk. Trots att David inte hade handlat orätt, måste han fly för sitt liv, och han började uppehålla sig i vildmarken. Vid ett tillfälle, medan kung Saul oavbrutet jagade David, gick Saul in i en grotta utan att veta att David och hans vänner gömde sig där. Davids män uppmanade honom att utnyttja det här tillfället, som tycktes komma från Gud, till att döda Saul. Vi kan föreställa oss hur de i den mörka grottan viskar till David: ”Här är den dag på vilken Jehova säger till dig: ’Se! Jag ger din fiende i din hand, och du skall göra med honom så som det synes gott i dina ögon.’” (1 Samuelsboken 24:2–6)

8. Varför avhöll sig David från att hämnas?

⁸ David vägrade att skada Saul. Han visade prov på tro och tålamod och nöjde sig med att lämna saken i Jehovas händer. När kungen hade lämnat grottan ropade David till honom och sade: ”Må Jehova döma mellan mig och dig; och Jehova skall hämnas mig på dig, men min egen hand skall inte komma över dig.” (1 Samuelsboken 24:12) David visste att det var Saul som hade handlat fel, men han hämnades inte, och inte heller talade han i smädande ordalag till eller om Saul. Vid flera andra tillfällen avhöll sig David från att hämnas. Han litade i stället på att Jehova skulle rätta till det hela. (1 Samuelsboken 25:32–34; 26:10, 11)

9. Varför bör vi inte ge igen, om vi får känna på motstånd eller utsätts för trakasserier?

⁹ Du kanske ibland, precis som David, hamnar i prövande situationer. Du kanske får känna på motstånd eller utsätts för trakasserier från skolkamrater, arbetskamrater, familjemedlemmar eller andra som inte delar din tro. Ge inte igen. Vänta på Jehova och be om att han skall hjälpa dig genom sin heliga ande. Det kan hända att sådana icke troende personer tar intryck av ditt goda uppförande  och själva blir troende. (1 Petrus 3:1) Du kan i alla händelser vara övertygad om att Jehova lägger märke till hur du har det och att han kommer att göra något åt det när hans rätta tid är inne. Aposteln Paulus skrev: ”Hämnas inte er själva, ni älskade, utan lämna rum för vreden; det står ju skrivet: ’Min är hämnden; jag skall vedergälla, säger Jehova.’” (Romarna 12:19)

”Lyssna till tuktan”

10. Hur syndade David, och hur försökte han dölja det?

¹⁰ Åren gick. David blev en oerhört framträdande och älskad kung. Hans livskurs, som kännetecknades av en enastående trohet, och även de vackra psalmer av lovprisning av Jehova som han skrev, kan lätt ge intrycket att det här var en man som aldrig skulle kunna begå en allvarlig synd. Ändå gjorde han det. En dag såg kungen från taket till sitt hus en vacker kvinna som badade. Han hörde sig för om henne. När han fick veta att det var Batseba och att hennes man, Uria, hade dragit ut i krig, lät han hämta henne och låg med henne. Senare fick han veta att hon var havande. Vilken skandal det skulle bli om saken blev känd! Under den mosaiska lagen var äktenskapsbrott belagt med dödsstraff. Kungen trodde tydligen att synden skulle kunna döljas. Han skickade därför ett meddelande till hären med en befallning att Uria skulle återvända till Jerusalem. David hoppades att Uria skulle tillbringa natten hos Batseba, men så blev det inte. David var nu desperat och skickade tillbaka Uria till kriget med ett brev till härföraren Joab. I brevet gavs order om att Uria skulle ställas på en sådan plats i striden att han dödades. Joab lydde, och Uria dog. När sorgetiden för Batseba var över tog David henne till hustru. (2 Samuelsboken 11:1–27)

11. Vad berättade Natan för David, och hur reagerade David?

¹¹ Det verkade som om planen hade lyckats, men David borde ha förstått att allt låg öppet för Jehova. (Hebréerna 4:13) Månaderna gick och barnet föddes. Då sände Gud profeten Natan till David. Profeten berättade för kungen om en rik man som hade många får och som tog en fattig mans enda, älskade lamm och slaktade det. Berättelsen väckte Davids känsla för rättvisa, men det föll honom inte in att den kunde innehålla ett dolt budskap. David var snabb att döma den rike mannen. I vredesmod sade han till Natan: ”Den man som gör detta förtjänar att dö!” (2 Samuelsboken 12:1–6)

12. Vilken dom avkunnade Jehova över David?

¹² ”Du är den mannen!” svarade profeten. David hade dömt sig själv. Davids upprörda känslor gav utan tvivel snabbt vika för stor skam och djup bedrövelse. Han lyssnade förskräckt när Natan meddelade Jehovas oåterkalleliga dom. Här fanns ingen tröst. David hade föraktat Jehovas ord genom att göra det som var ont. Hade han inte låtit döda Uria med fiendens svärd? Svärdet skulle aldrig vika från Davids hus. Hade han inte i hemlighet tagit till sig Urias hustru? Något  liknande ont skulle drabba honom, men inte i hemlighet, utan öppet. (2 Samuelsboken 12:7–12)

13. Hur reagerade David på den tuktan Jehova gav?

¹³ Till Davids fördel måste sägas att han inte förnekade sin skuld. Han blev inte vred på profeten Natan. Han skyllde inte på andra eller kom med några ursäkter för det han hade gjort. När David påmindes om sina synder, tog han på sig skulden och sade: ”Jag har syndat mot Jehova.” (2 Samuelsboken 12:13) Av Psalm 51 framgår det att han plågades av sin skuld och ångrade sig djupt. Han vädjade till Jehova: ”Kasta mig inte bort från ditt ansikte och ta inte din heliga ande ifrån mig.” Han var övertygad om att Jehova i sin nåd inte skulle förakta ett hjärta som var ”förkrossat och bedrövat” på grund av synd. (Psalm 51:11, 17) David fortsatte att förlita sig på Guds ande. Jehova skonade inte David från de bittra följderna av hans synd, men han förlät honom.

14. Hur bör vi reagera på den tuktan Jehova ger?

¹⁴ Vi är alla ofullkomliga, och vi syndar alla. (Romarna 3:23) Ibland kan det hända att vi begår en allvarlig synd, alldeles som David gjorde. Precis som en kärleksfull far ger sitt barn korrigerande fostran, så tillrättavisar Jehova dem som visar att de vill tjäna honom. Även om tuktan, eller korrigerande fostran, är till nytta, så är den inte lätt att ta emot. Ibland är den rentav ”till bedrövelse”. (Hebréerna 12:6, 11) Men om vi ”lyssnar till tuktan” kan vi bli försonade med Jehova. (Ordspråksboken 8:33) Om vi skall fortsätta att bli välsignade genom Jehovas ande, måste vi ta emot tillrättavisning och sträva efter att bli godkända av Gud.

Sätt inte ditt hopp till en osäker rikedom

15. a) Hur använder somliga människor sin förmögenhet? b) Hur ville David använda sina rikedomar?

¹⁵ Det finns inget som tyder på att David hade en förnäm bakgrund eller att han kom från en rik familj. Men som kung förvärvade han oerhörda rikedomar. Som du vet är det många som samlar på sig en stor förmögenhet. De försöker själviskt öka den eller använder den för själviska ändamål. Andra använder sina pengar för att förhärliga sig själva. (Matteus 6:2) David använde sina rikedomar på ett annat sätt. Han ville ära Jehova. David förklarade för Natan att han ville bygga ett tempel åt Jehova där förbundsarken, som då fanns i Jerusalem ”under tältdukar”, kunde stå. Jehova tyckte om det David tänkte göra, men förklarade genom Natan att det var Davids son Salomo som skulle bygga templet. (2 Samuelsboken 7:1, 2, 12, 13)

16. Vilka förberedelser för byggandet av templet gjorde David?

¹⁶ David samlade material som skulle användas i det här stora byggnadsprojektet. Han sade till Salomo: ”Jag [har] skaffat fram till Jehovas hus 100 000 talenter guld och en miljon talenter silver, och kopparn och järnet  finns det ingen möjlighet att väga, eftersom det har blivit en sådan mängd; och trävirke och stenar har jag skaffat fram, men du får foga mer till.” Av sin privata förmögenhet bidrog han med 3 000 talenter guld och 7 000 talenter silver. * (1 Krönikeboken 22:14; 29:3, 4) Davids generositet var inte någon yttre uppvisning, utan ett uttryck för tro på Jehova Gud och hängivenhet för honom. David visste var hans rikedomar kom ifrån och sade därför till Jehova: ”Allting kommer från dig, och ur din hand har vi gett det åt dig.” (1 Krönikeboken 29:14) Davids generösa hjärta förmådde honom att göra allt han kunde för att befrämja den rena tillbedjan.

17. Hur är rådet i 1 Timoteus 6:17–19 tillämpligt på både rika och fattiga?

¹⁷ Vi bör på motsvarande sätt använda våra tillgångar till att göra gott. I stället för att lägga sig till med en materialistisk livsstil är det bättre att söka få Guds godkännande – det är vägen till sann vishet och lycka. Paulus skrev: ”Befall dem som är rika i den nuvarande tingens ordning att inte vara högmodiga och att inte sätta sitt hopp till en osäker rikedom, utan till Gud, som förser oss rikligt med allt för att vi skall njuta av det; att göra gott, att vara rika på förträffliga gärningar, att vara frikostiga, redo att dela med sig. Så kan de tryggt samla åt sig en skatt som en god grund för framtiden, för att de skall kunna gripa fast tag om det verkliga livet.” (1 Timoteus 6:17–19) Låt oss, hur vår ekonomiska situation än är, förlita oss på Guds ande och leva ett liv som kommer att göra oss ”rika inför Gud”. (Lukas 12:21) Det finns inget som är värdefullare än en godkänd ställning inför vår kärleksrike himmelske Fader.

Träd fram som godkänd inför Gud

18. Hur är David ett gott exempel för de kristna?

¹⁸ David sökte hela livet Jehovas godkännande. I en av sina sånger utropade han: ”Visa mig ynnest, Gud, visa mig ynnest, ty till dig har min själ tagit sin tillflykt.” (Psalm 57:1) Det var inte förgäves som han förtröstade på Jehova. David blev gammal, ”mätt av dagar”. (1 Krönikeboken 23:1) Han gjorde visserligen allvarliga misstag, men han är ihågkommen som ett av många vittnen för Gud som visade en enastående tro. (Hebréerna 11:32)

19. Hur kan vi träda fram inför Gud som godkända?

¹⁹ När du ställs inför förändrade förhållanden i livet, kom då ihåg att Jehova uppehöll, styrkte och tillrättavisade David och att han kan göra detsamma för dig. Aposteln Paulus fick vara med om många förändringar i livet, precis som David. Men också han förblev trogen genom att han förlitade sig på Guds ande. Han skrev: ”Allt har jag styrka till genom honom som ger mig kraft.” (Filipperna 4:12, 13) Om vi förtröstar på Jehova, kommer han att hjälpa oss att få framgång. Han vill att vi skall lyckas. Om vi lyssnar till honom och närmar oss honom, kommer han att ge oss den kraft vi behöver för att göra hans vilja. Och om vi fortsätter att förlita oss på Guds ande, kommer vi att kunna ”träda fram inför Gud som godkända”, nu och i all evighet. (2 Timoteus 2:15)

[Fotnoter]

Hur skulle du svara?

• Hur kan vi undgå att bli stolta?

• Varför skall vi inte hämnas oss själva?

• Vilken syn på tillrättavisning bör vi ha?

• Varför bör vi förtrösta på Gud och inte på rikedom?

[Frågor]

[Bild på sidorna 16, 17]

David förlitade sig på Guds ande och sökte Guds godkännande. Gör du också det?

[Bild på sidan 18]

”Allting kommer från dig, och ur din hand har vi gett det åt dig”