Complutenserpolyglotten – ett verk av historisk betydelse

OMKRING år 1455 inträffade en revolution på bibelframställningens område. Johann Gutenberg använde en tryckpress för att framställa den första bibel som någonsin tryckts med hjälp av lösa typer. I och med detta underlättades spridningen av Bibeln, eftersom man inte längre var hänvisad till de få handskrivna exemplar som fanns. Biblar kunde nu framställas i stora upplagor och till en relativt låg kostnad. Inom kort skulle Bibeln bli den mest spridda boken i världen.

Gutenbergs bibel var på latin, men europeiska bibelforskare förstod snart att de behövde en pålitlig bibeltext på grundspråken – hebreiska och grekiska. Katolska kyrkan ansåg att den latinska Vulgata var den enda godtagbara översättningen av Bibeln, men den hade två stora nackdelar. På 1500-talet kunde de flesta inte förstå latin, och under en period på tusen år hade ett stort antal avskrivningsfel smugit sig in i texten i Vulgata.

Både översättare och forskare behövde dels en bibel på grundspråken och dels en bättre översättning till latin. Kardinal Jiménez de Cisneros, politisk och andlig rådgivare åt Isabella I av Spanien, beslöt 1502 att tillgodose detta behov genom en enda publikation. Detta verk av historisk betydelse kom att bli känt som Complutenserpolyglotten. Cisneros avsåg att framställa en polyglottbibel – en flerspråkig bibel – med de bästa texterna på hebreiska, grekiska och latin samt med vissa avsnitt på arameiska. Boktryckarkonsten var fortfarande i sin linda, vilket innebar att det här projektet skulle bli en milstolpe även i det sammanhanget.

Cisneros började sitt omfattande arbete med att köpa upp gamla hebreiska handskrifter som det fanns gott om i Spanien. Han samlade också in olika grekiska och latinska handskrifter. Dessa handskrifter skulle ligga till grund för texten i polyglottbibeln. Arbetet med att sammanställa texten anförtrodde Cisneros åt en grupp bibelforskare som han sammanförde vid det då nyligen grundade universitetet i Alcalá de Henares i Spanien. En av dem som ombads att medverka var den välkände språkkännaren Erasmus av Rotterdam, men han avböjde erbjudandet.

Det tog tio år att sammanställa detta monumentala verk, och därefter tog själva tryckningen ytterligare fyra år. Många tekniska problem uppstod, eftersom de spanska tryckarna inte hade några hebreiska, grekiska eller arameiska typsnitt. Cisneros anlitade därför boktryckaren Arnaldo Guillermo Brocario för att framställa typsnitt för dessa språk. Slutligen, år 1514, kunde tryckarna påbörja framställningen. Arbetet med de sex banden var slutfört den 10 juli 1517, bara fyra månader före Cisneros död. Man framställde omkring sex hundra exemplar av det fullständiga verket, paradoxalt nog just vid den tid då den spanska inkvisitionen nådde sin kulmen. *

 Verkets utformning

Varje sida i polyglottbibeln var rik på information. I de fyra band som innehöll de hebreiska skrifterna fanns Vulgatas text i mittspalten på varje sida, den hebreiska texten i ytterspalten och den grekiska texten med en mellanradig översättning till latin i innerspalten. I marginalerna visades verbroten till många hebreiska uttryck. Längst ner på de sidor som innehöll de fem Moseböckerna infogade utgivarna också Targum Onkelos (en arameisk parafras av de fem första böckerna i Bibeln) med en översättning till latin.

Det femte bandet innehöll de grekiska skrifterna i två spalter. Den ena visade den grekiska texten och den andra motsvarande text på latin enligt Vulgata. Med hjälp av små bokstäver kunde man hitta de ord i texten som motsvarade varandra på de två språken. Det här var första gången Bibelns grekiska skrifter, ”Nya testamentet”, sammanställdes i tryck på grekiska. Inom kort följde Erasmus grekiska textutgåva.

De som tog del i arbetet var så noggranna med korrekturläsningen av texten i det femte bandet att det bara förekom 50 tryckfel. På grund av detta samvetsgranna arbete har moderna kritiker ansett detta verk vara överlägset Erasmus berömda grekiska text. De eleganta grekiska bokstäverna speglade den enkla skönheten hos de äldre uncialhandskrifterna. I sin bok The Printing of Greek in the Fifteenth Century skriver R. Proctor: ”Spanien kan ta åt sig äran av att som sitt första grekiska typsnitt ha framställt vad som utan tvivel är det vackraste grekiska typsnitt som någonsin skurits.”

Det sjätte bandet innehöll olika hjälpmedel för bibelstudium: en hebreisk och arameisk ordbok, en förteckning över innebörden i grekiska, hebreiska och arameiska namn, en hebreisk grammatik och ett latinskt register till ordboken. Det är inte förvånande att Complutenserpolyglotten har hyllats som ”ett monument över boktryckarkonsten och bibelforskningen”.

Cisneros avsåg att hans verk skulle ”återuppliva det hittills slumrande intresset för studium av Skrifterna”, men han hade ingen önskan att göra Bibeln tillgänglig för folk i allmänhet. Han menade att ”Guds ord noga måste höljas i dunkel långt utom räckhåll för den enkle medborgaren”. Han ansåg också att ”Skrifterna bara bör finnas på de tre forntida språk som Gud tillät på inskriften ovanför huvudet på hans korsfäste Son”. * Av den orsaken innehöll Complutenserpolyglotten inte någon översättning till spanska.

Vulgata kontra grundspråken

Polyglottbibelns utformning gav i sig själv upphov till viss oenighet bland de forskare som var inbegripna i projektet. Den kände spanske grammatikern Antonio de Nebrija * fick ansvaret att revidera den text från Vulgata som skulle finnas med i polyglottbibeln. Även om katolska kyrkan betraktade Hieronymus Vulgata som den enda auktoriserade  översättningen, såg Nebrija behovet av att jämföra Vulgata med grundtexterna på hebreiska, arameiska och grekiska. Han ville korrigera de uppenbara fel som hade smugit sig in i de exemplar av Vulgata som fanns då.

För att åtgärda eventuella avvikelser mellan Vulgata och grundspråken vädjade Nebrija till Cisneros: ”Tänd på nytt vår religions två otända facklor, de hebreiska och grekiska språken. Belöna dem som ägnar sig åt denna uppgift.” Han gav också detta förslag: ”Närhelst en avvikelse framträder i Nya testamentets latinska handskrifter, bör vi gå tillbaka till de grekiska handskrifterna. Varje gång skiljaktigheter förekommer mellan olika latinska handskrifter eller mellan latinska och grekiska handskrifter av Gamla testamentet, bör vi söka nå exakthet genom att granska den hebreiska grundtexten.”

Hur reagerade Cisneros? Hans förord till polyglottbibeln lämnar inte något rum för tvivel om hans uppfattning. ”Vi har placerat Hieronymus latinska översättning mellan synagogans [den hebreiska texten] och den österländska kyrkans [den grekiska texten], precis som rövarna hängdes, en på vardera sidan om Jesus, som representerar den romerska eller latinska kyrkan.” Cisneros tillät alltså inte Nebrija att korrigera den latinska Vulgata enligt grundspråkens text. Slutligen beslöt Nebrija att överge projektet hellre än att få sitt namn förknippat med en bristfällig revision.

Comma Johanneum

Även om polyglottbibeln från Alcalá de Henares verkligen visade sig vara ett enormt steg framåt när det gällde att komma fram till en förbättrad text på Bibelns grundspråk, tog traditionen emellanåt överhanden över kunskapen. Man värderade Vulgata så högt att utgivarna vid åtskilliga tillfällen kände sig förpliktade att korrigera den grekiska texten i ”Nya testamentet” så att den stämde överens med den latinska, i stället för att göra tvärtom. Ett av dessa ställen är det välkända oäkta textinskott som kallas comma Johanneum. * Ingen av de tidiga grekiska handskrifterna innehöll denna fras, som uppenbarligen sattes in flera hundra år efter det att Johannes skrev sitt brev. Frasen fanns inte heller med i de äldsta latinska handskrifterna till Vulgata. Följaktligen tog inte Erasmus med detta textinskott, eller tillägg, i sin utgåva av ”Nya testamentet” på grekiska.

Utgivarna av polyglottbibeln var ovilliga att ta bort något i en vers som hade varit en del av Vulgatas traditionella text i hundratals år. Därför behöll de det oäkta textinskottet  i den latinska texten och beslöt att översätta den och placera in den i den grekiska texten så att de båda spalterna skulle stämma överens.

En grund för nya bibelöversättningar

Complutenserpolyglottens värde bestod inte endast i att den innehöll den första tryckta utgåvan av alla de kristna grekiska skrifterna tillsammans med den första tryckta utgåvan av den grekiska Septuaginta. Precis som Erasmus grekiska textutgåva av ”Nya testamentet” blev vad man kallar textus receptus (den allmänt vedertagna texten och grunden för många översättningar till andra språk) för de grekiska skrifterna, blev polyglottbibelns hebreiska text en standardtext för de hebreisk-arameiska skrifterna. * William Tyndale använde denna hebreiska text som grund för sin översättning av Bibeln till engelska.

Det arbete som utfördes av den grupp som framställde Complutenserpolyglotten spelade alltså en viktig roll när det gällde framåtskridandet för bibelforskningen. Den publicerades vid en tid när ett växande intresse för Bibeln över hela Europa började driva fram översättningar av den till folkets språk. Polyglottbibeln visade sig vara ännu en länk i en kedja av initiativ som bidrog till att den grekiska och hebreiska texten bevarades och förbättrades. Allt detta är i överensstämmelse med Jehovas avsikt att hans ord, ”vår Guds ord” som är ”luttrat”, skall bestå ”till oöverskådlig tid”. (Psalm 18:30; Jesaja 40:8; 1 Petrus 1:25)

[Fotnoter]

[Bild på sidan 29]

Kardinal Jiménez de Cisneros

[Bildkälla]

Biblioteca Histórica. Universidad Complutense de Madrid

[Bild på sidan 30]

Antonio de Nebrija

[Bildkälla]

Biblioteca Histórica. Universidad Complutense de Madrid

[Bildkälla på sidan 28]

Biblioteca Histórica. Universidad Complutense de Madrid