Är neutralitet ett hinder för kristen kärlek?

FÖR att vara kristen räcker det inte att bara läsa Bibeln, be och sjunga psalmer på söndagarna. Det innebär att göra något för både Gud och människor. Bibeln säger: ”Låt oss inte älska med ord eller med tungan utan i gärning och sanning.” (1 Johannes 3:18) Jesus hade uppriktig omsorg om andra, och de kristna vill efterlikna honom. Aposteln Paulus uppmanade sina medtroende att alltid ha ”rikligt att göra i Herrens verk”. (1 Korinthierna 15:58) Men vad är då Herrens verk? Innebär det att försöka ändra på de styrandes politik för att hjälpa de fattiga och förtryckta? Var det vad Jesus gjorde?

Jesus vägrade att ingripa eller ta ställning i politiska frågor även om människor sökte övertala honom att göra det. Han förkastade Satans erbjudande om makt över världens alla  kungariken, han vägrade att bli indragen i en diskussion angående betalning av skatt, och han drog sig undan när man ville göra honom till kung. (Matteus 4:8–10; 22:17–21; Johannes 6:15) Men hans neutralitet hindrade honom inte från att hjälpa andra.

Jesus koncentrerade sig på sådant som skulle vara till bestående nytta för andra. Även om det innebar tillfällig lindring för de fem tusen som han mättade och för de sjuka som han botade, så var det hans undervisning som gjorde att människor kunde få eviga välsignelser. Jesus blev känd, inte som en som organiserar hjälpkampanjer, utan helt enkelt som ”läraren”. (Matteus 26:18; Markus 5:35; Johannes 11:28) Han sade: ”För detta har jag fötts, och för detta har jag kommit hit till världen: att jag skall vittna för sanningen.” (Johannes 18:37)

Han predikade om något som var bättre än politik

Den sanning som Jesus lärde ut var inte någon politisk teori. Den kretsade i stället kring Guds kungarike i vilket han själv skulle bli kung. (Lukas 4:43) Det här kungariket är en himmelsk regering, och den kommer att ersätta alla mänskliga regeringar och skänka mänskligheten bestående fred. (Jesaja 9:6, 7; 11:9; Daniel 2:44) Guds kungarike är därför det enda sanna hoppet för mänskligheten. Är det inte mer kärleksfullt att förkunna om ett sådant säkert hopp för framtiden än att uppmuntra människor att hoppas på att mänskliga ledare skall ge dem en trygg framtid? Bibeln säger: ”Sätt inte er förtröstan till förnäma män, till en människoson, hos vilken ingen räddning finns. Hans ande går ut, och han vänder åter till jord; på den dagen förgås hans tankar. Lycklig är den som har Jakobs Gud till sin hjälp och sätter sitt hopp till Jehova, hans Gud.” (Psalm 146:3–5) Så i stället för att sända ut sina lärjungar att predika om ett bättre sätt att organisera regeringar och styrelseformer på, lärde han dem att predika ”de goda nyheterna om kungariket”. (Matteus 10:6, 7; 24:14)

Det här är alltså det ”Herrens verk” som de kristna har fått i uppdrag att utföra. Eftersom undersåtarna under Guds kungarike är ålagda att älska varandra, kommer detta rike att kunna utrota fattigdomen genom att fördela mänsklighetens resurser på ett väl avvägt sätt. (Psalm 72:8, 12, 13) De här goda nyheterna är verkligen värda att predikas.

Jehovas vittnen är i dag organiserade för att utföra ”Herrens verk” i 235 länder. I harmoni med Jesu befallning är de respektfulla mot alla regeringar och myndigheter. (Matteus 22:21) Men de respekterar och lyder också följande ord som Jesus sade till sina efterföljare: ”Ni [är] inte ... någon del av världen, utan jag har utvalt er ur världen.” (Johannes 15:19)

Några som brukade ägna sig åt politik har efter noggrant bibelstudium lämnat politiken. En politiker i Italien, som var medlem i Katolsk aktion, en av kyrkan kontrollerad organisation, sade: ”Jag gick in i politiken med övertygelsen om att en person aktivt bör bidra till den politiska och sociala utvecklingen i samhället.” När han slutade som borgmästare i sin stad för att som ett Jehovas vittne predika om  Guds kungarike, förklarade han varför uppriktiga människor misslyckas i sina politiska ansträngningar. ”Världen är vad den är, inte därför att hyggliga människor inte har försökt att förbättra de sociala förhållandena, utan snarare därför att ett fåtal personers uppriktiga ansträngningar har körts över av de mångas ondska.”

Men detta att inte ta del i politik för att i stället kunna predika om det enda sanna hoppet för mänskligheten hindrar inte sanna kristna från att hjälpa andra praktiskt. De som de hjälper att bli undersåtar till Guds kungarike får lära sig att ändra på ett destruktivt synsätt, att respektera myndighet, att förbättra sitt familjeliv och att ha en balanserad syn på materiella ägodelar. Men vad som är ännu viktigare är att Jehovas vittnen hjälper människor att få ett nära förhållande till Gud.

De som predikar om Guds kungarike gör samhället de lever i en tjänst. Men inte bara det, utan de hjälper dessutom människor att förtrösta på en regering som är verklig och som kommer att medföra bestående fred för alla som älskar Gud. Tack vare sin neutralitet kan dessa kristna ge människor den mest varaktiga och praktiska hjälp som står till buds i dag.

[Ruta/bild på sidan 7]

Från politik till att predika om Guds kungarike

Som pojke fick Átila lära sig befrielseteologi av sina församlingspräster i Belém i Brasilien. Han tilltalades av tanken att mänskligheten till slut skulle befrias från förtryck och anslöt sig till en aktionsgrupp, där han fick lära sig att organisera protestmarscher och planera kampanjer för civil olydnad.

Men Átila tyckte också om att undervisa barnen i den här gruppen, och han använde sig då av en bok han hade fått, som heter Lyssna till den store läraren. * Den handlar bland annat om gott uppförande och om lydnad mot myndigheter. Det här fick Átila att undra varför de som stöder befrielseteologin inte följer Jesu höga moralnormer och varför somliga glömmer de förtryckta när de väl kommit till makten. Han lämnade aktionsgruppen. Längre fram knackade Jehovas vittnen på hans dörr och talade med honom om Guds kungarike. Han började studera Bibeln och fick veta den verkliga lösningen på mänsklighetens problem.

Vid den här tiden deltog Átila också i ett katolskt seminarium om tro och politik. Lärarna förklarade att ”tro och politik är som två sidor av samma mynt”. Han var också med vid ett möte i Rikets sal. Vilken skillnad! Där var det ingen som rökte, drack eller berättade oanständiga historier. Han beslöt sig för att ansluta sig till dem i deras predikoverksamhet, och han var snart döpt. Nu förstår han varför befrielseteologin inte är den verkliga lösningen på de fattigas problem.

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 6]

De kristnas neutralitet hindrar dem inte från att hjälpa andra