Bör präster blanda sig i politik?

”POLITISKT engagemang kan hjälpa de fattiga, sade en kanadensisk ärkebiskop till några pilgrimer. ... Även om det politiska systemet inte verkar vara i harmoni med Guds vilja, ’behöver vi engagera oss i politiska frågor för att kunna skapa rättvisa för de fattiga’.” (Catholic News)

Det är inte ovanligt med rapporter om religiösa ledare som förespråkar politiskt engagemang, och det är inte heller ovanligt att religiösa ledare innehar politiska ämbeten. Några av dem har försökt reformera politiken. Andra är beundrade och ihågkomna för sina kampanjer i frågor som rör jämlikhet mellan raserna och avskaffande av slaveriet.

Många kyrkomedlemmar blir dock oroade när deras predikanter tar ställning i politiska frågor. ”Det hände att protestantiska kyrkobesökare ifrågasatte att deras präster blandade sig i politiken”, sägs det i en artikel om politisk teologi i tidskriften Christian Century. Många religiösa människor anser att kyrkan är alltför helig för att befatta sig med politik.

Det här väcker en del intressanta frågor som angår alla som vill uppleva en bättre värld. Kan kristendomens predikanter reformera politiken? * Är predikandet av politik Guds sätt att uppnå ett bättre styre och en bättre värld? Var kristendomen från början ett nytt sätt att föra politik?

Hur politik i Kristi namn tog sin början

I boken Den tidiga kyrkans historia skriver historikern Henry Chadwick att den första kristna församlingen var känd för sin ”likgiltighet visavi världslig makt”. Den var en ”opolitisk, lågmäld och pacifistisk gemenskap”. I boken A History of Christianity sägs det: ”Det fanns en utbredd övertygelse bland de kristna att ingen inom deras led skulle inneha politiska ämbeten. ... Så sent som i början av 200-talet sade Hippolytus att ett villkor för att en domare skulle få ansluta sig till kyrkan enligt gammal kristen sed var att han avsade sig sitt ämbete.” Men gradvis började män som hade begär efter makt att ta ledningen i många församlingar, och de tog sig själva förnäma titlar. (Apostlagärningarna 20:29, 30) Somliga ville vara både religiösa ledare och politiker. En plötslig förändring i Roms högsta ledning gav de här prästerna det tillfälle de sökte.

År 312 blev den hedniske romerske kejsaren Konstantin vänligt inställd till  namnkristendomen. Kyrkans biskopar var förvånansvärt nog villiga att kompromissa med den hedniske kejsaren i utbyte mot de förmåner som han gav dem. Enligt Henry Chadwick ”blev kyrkan mer och mer inblandad i storpolitiska beslut”. Hur påverkade det här politiska engagemanget prästerna?

Hur politiken påverkade prästerna

Tanken att Gud skulle använda präster som politiker framfördes speciellt av Augustinus, en inflytelserik katolsk teolog som levde på 400-talet. Han hade en vision om att kyrkan skulle styra över nationerna och skänka mänskligheten fred. Men historikern H. G. Wells skrev: ”Europas historia från det femte århundradet ända till det femtonde är i stor utsträckning historien om misslyckandet att omsätta i verklighet denna höga tanke på en gudomlig världsstyrelse.” Kyrkan kunde inte skapa fred i Europa och ännu mindre i övriga världen. Det som betraktades som kristendom förlorade sitt anseende i mångas ögon. Vad var det som gick fel?

Många som påstod sig predika om kristendom gav sig med goda avsikter in i politiken men blev sedan delaktiga i onda handlingar. Martin Luther, predikant och översättare av Bibeln, är känd för sina ansträngningar att reformera den katolska kyrkan. Men hans modiga sätt att stå upp mot kyrkans läror gjorde honom populär bland dem som hade politiska motiv till att göra uppror. Luther förlorade mångas respekt när även han började uttrycka åsikter i politiska frågor. Först stod han på de bönders sida som gjorde uppror mot de förtryckande adelsmännen. När upproret sedan blev våldsamt, uppmanade han adelsmännen att krossa upproret, vilket de gjorde genom att slakta tusentals bönder. Det är inte förvånande att bönderna betraktade honom som förrädare. Luther stödde också adelsmännen i deras eget uppror mot den katolske kejsaren. Faktum är att protestanterna, som Luthers anhängare kom att kallas, från början var en politisk rörelse. Hur blev Luther påverkad av att ha makt? Den korrumperade honom. Trots att han först var motståndare till att med våld tvinga religiöst oliktänkande till omvändelse, uppmuntrade han senare sina politiska vänner att avrätta dem som motsatte sig barndop genom att bränna dem på bål.

Jean Calvin var en känd präst i Genève, men han kom även att få ett stort politiskt inflytande. När Miguel Serveto förklarade att läran om treenigheten inte har något stöd i Bibeln, använde Calvin sitt politiska inflytande för att få Serveto bränd på bål. Vilket fruktansvärt avsteg från Jesu läror!

Kanske glömde de här männen vad som sägs i Bibeln i 1 Johannes 5:19: ”Hela världen ligger i den ondes våld.” Hade de en uppriktig önskan att reformera den tidens politik eller lockades de av utsikterna till att få makt och inflytelserika vänner? De borde i vilket fall som helst ha kommit ihåg de inspirerade orden av Jesu lärjunge Jakob: ”Vet ni inte att vänskapen med världen är fiendskap med Gud? Vemhelst som vill vara världens vän gör sig därför till Guds fiende.” (Jakob 4:4) Jakob visste att Jesus hade sagt om sina efterföljare: ”De [är] inte ... någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” (Johannes 17:14)

 Även om många inser att kristna inte bör vara någon del av världens ondska, opponerar de sig ändå mot att man skall vara politiskt neutral, dvs. att ”inte vara någon del av världen”. De hävdar att en sådan neutralitet hindrar de kristna från att aktivt visa kärlek till andra. De menar att kyrkliga ledare bör yttra sig och delta i att bekämpa korruption och orättvisor. Men är den neutralitet som Jesus undervisade om verkligen oförenlig med en aktiv omtanke om andra? Kan en kristen hålla sig avskild från politiska frågor som orsakar splittring och samtidigt ge praktisk hjälp åt andra? De här frågorna kommer vi att behandla närmare i följande artikel.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 4]

För att få politisk makt kompromissade kyrkliga ledare med sådana härskare som kejsar Konstantin

[Bildkälla]

Musée du Louvre, Paris

[Bilder på sidan 5]

Varför gav sig välkända religiösa ledare in i politiken?

Augustinus

Luther

Calvin

[Bildkällor]

Augustinus: ICCD Foto; Calvin: Porträtt målat av Holbein, från boken The History of Protestantism (band II)