Levnadsskildring

Medan jag var blind öppnades mina ögon!

BERÄTTAT AV EGON HAUSER

Efter att ha varit bokstavligt blind i två månader fick jag upp ögonen för Bibelns sanningar som jag hade ignorerat fram till dess.

JAG är nu över sjuttio år, och när jag ser tillbaka på mitt liv känner jag i många avseenden stor tillfredsställelse. Men om jag hade kunnat göra en enda sak annorlunda, skulle jag ha valt att lära känna Jehova Gud långt tidigare.

Jag föddes 1927 i Uruguay, ett litet päronformat land som ligger mellan Argentina och Brasilien och som har en flera mil lång vacker kust mot Atlanten. Befolkningen utgörs främst av avkomlingar av italienska och spanska invandrare, men mina föräldrar var ungerska invandrare. Vi bodde i ett område som visserligen inte var så rikt, men där det rådde en stark sammanhållning grannarna emellan. Vi behövde varken ha lås på dörrarna eller galler för fönstren, och vi kände inte av några rasfördomar. Utlänningar och infödda, svarta och vita – alla var vi vänner.

Mina föräldrar var aktiva katoliker, och när jag var 10 år blev jag korgosse. Som vuxen samarbetade jag med den lokala församlingen och var medlem av en grupp som fungerade som rådgivare till biskopen i vårt stift. Eftersom jag hade valt läkaryrket, blev jag inbjuden att delta i ett seminarium i Venezuela, arrangerat av katolska kyrkan. Vår grupp, som bestod av läkare som specialiserat sig på gynekologi, fick i uppgift att studera de p-piller som då introducerades på marknaden.

Tidiga intryck som medicine studerande

Medan jag studerade till läkare och lärde mig mer om människokroppen, blev jag  alltmer imponerad av den vishet som var så påtaglig i kroppens konstruktion. Jag tyckte bland annat att kroppens förmåga att läka sig själv och att återhämta sig efter en skada var helt fascinerande. Lever och revben kan till exempel växa ut till normal storlek igen om man avlägsnar en del av dem.

Samtidigt fick jag se många som hade råkat ut för allvarliga olyckor, och jag blev bedrövad när sådana patienter dog därför att de hade fått blodtransfusioner. Än i dag kommer jag ihåg hur svårt det var att tala med anhöriga till patienter som dött på grund av komplikationer i samband med en blodtransfusion. I de flesta fall fick de anhöriga aldrig veta den verkliga dödsorsaken. I stället angavs andra orsaker. Det har gått många år sedan dess, men jag kommer fortfarande ihåg mina betänkligheter mot blodtransfusioner. Till slut kom jag fram till att det måste vara fel att ordinera blod. Om jag bara hade känt till Jehovas lag om blodets helgd! Då hade jag förmodligen inte känt mig så kluven i den här frågan. (Apostlagärningarna 15:19, 20)

Tillfredsställelse av att hjälpa andra

Med tiden blev jag kirurg och chef för en medicinsk klinik i Santa Lucía. Jag arbetade också för National Institute of Biological Science. Det var ett mycket tillfredsställande arbete. Jag kunde hjälpa sjuka människor och lindra deras lidande och i många fall rädda liv, och jag såg nya liv komma till världen när jag hjälpte mödrar vid förlossningen. Med tanke på mina tidigare erfarenheter undvek jag att ge blodtransfusioner och utförde tusentals operationer utan blod. Jag resonerade som så att en blödning kan jämföras med en läcka i en tunna. Den enda verkliga lösningen är att reparera läckan, inte att fortsätta att fylla på tunnan.

Behandling av Jehovas vittnen

Första gången jag kom i kontakt med Jehovas vittnen var på 1960-talet, när de började uppsöka vår klinik för att bli opererade utan blod. Jag glömmer aldrig fallet med en patient som hette Mercedes Gonzalez och som var pionjär (heltidsförkunnare). Hennes blodvärde var så lågt att läkarna vid universitetssjukhuset inte ville ta risken att operera, eftersom de var säkra på att hon inte skulle överleva, men vi opererade henne på vår klinik trots att hon förlorade en del blod. Operationen utföll väl, och hon fortsatte som pionjär i över 30 år, tills hon helt nyligen gick bort, 86 år gammal.

Något som jag ständigt förundrades över var den kärlek och det intresse som vittnena visade, när de tog hand om sina kristna bröder och systrar som var inlagda på sjukhuset. När jag gick mina ronder lyssnade jag gärna när de berättade om sin tro, och när de erbjöd litteratur tog jag emot den. Föga anade jag att jag snart inte bara skulle vara deras läkare utan också deras andlige broder.

När jag gifte mig med Beatriz, som var dotter till en av mina patienter, kom jag vittnena ännu närmare. De flesta i hennes familj var redan Jehovas vittnen, och efter vårt giftermål blev också hon döpt som ett Jehovas vittne. Själv var jag helt uppslukad av mitt arbete, och jag åtnjöt ett visst anseende i medicinska kretsar. Livet tycktes le mot mig. Aldrig hade  jag väl kunnat föreställa mig att min värld snart skulle rasa samman.

Olyckan slår till

Bland det värsta en kirurg kan råka ut för är att förlora synen, och det var precis det som hände mig. Plötsligt drabbades jag av näthinneavlossning på båda ögonen och blev blind. Det var omöjligt att säga om jag skulle kunna få synen tillbaka. Jag opererades, och sedan låg jag där i sängen med bandage över båda ögonen. Jag blev deprimerad och kände mig totalt värdelös. Ja, allt kändes så hopplöst att jag beslöt att ta livet av mig. Rummet låg på fjärde våningen, så jag tog mig upp ur sängen och kände mig fram längs väggen i ett försök att hitta fram till fönstret. Tanken var att jag skulle hoppa ut och dö på det viset. Men jag tog fel och hamnade i korridoren, och en sjuksköterska ledde mig tillbaka till min säng.

Något sådant försök gjorde jag aldrig igen. Men jag var fortfarande deprimerad och retlig på grund av att jag levde i mörker. Då, medan jag var blind, lovade jag Gud att om jag någonsin fick synen tillbaka, skulle jag läsa hela Bibeln från pärm till pärm. Till slut blev min syn delvis återställd, och jag kunde läsa igen. Däremot kunde jag inte fortsätta som kirurg. Men i Uruguay finns det ett populärt talesätt: ”No hay mal que por bien no venga.” (”Inget ont som inte har något gott med sig.”) Jag skulle snart få uppleva sanningen i det talesättet.

En mindre lyckad början

Jag hade tänkt köpa en utgåva av The Jerusalem Bible med stor stil, men så fick jag reda på att Jehovas vittnen hade en bibel som inte var lika dyr. Ett ungt vittne erbjöd sig att komma hem till mig med den, och följande morgon stod han vid vår dörr med bibeln i handen. Min fru öppnade dörren och pratade med honom, men själv vrålade jag upprört inifrån huset att om han hade fått betalt för bibeln hade han ingen orsak att stanna kvar längre utan kunde ge sig i väg, vilket väl knappast behöver tilläggas att han genast gjorde. Aldrig hade jag kunnat tro att samme person snart skulle komma att spela en betydelsefull roll i mitt liv.

En dag gav jag min fru ett löfte men kunde sedan inte infria det. Som gottgörelse, och för att göra henne glad, sade jag att jag skulle följa med henne till det årliga firandet av åminnelsen av Kristi död. När dagen kom gjorde jag som jag hade lovat och följde med henne dit. Den vänliga atmosfären och det varma mottagandet jag fick gjorde starkt intryck på mig. När talaren började sin framställning, upptäckte jag till min förvåning att det var samme unge man som jag så oförskämt bett försvinna från vårt hem. Hans tal påverkade mig djupt, och jag skämdes verkligen över att jag hade varit så ovänlig mot honom. Hur skulle jag kunna gottgöra honom?

Jag bad min fru att hon skulle bjuda hem honom på middag, men hon svarade: ”Tror du inte att det skulle vara lämpligare om du bjöd hem honom? Om du bara väntar lite, så kommer han snart hit.” Hon hade rätt. Han kom fram till oss för att hälsa och tackade glatt ja till inbjudan.

Samtalet vi hade den kväll han kom hem till oss blev en vändpunkt för mig. Han visade mig boken Sanningen som leder till evigt liv, * varpå jag visade honom sex exemplar av samma bok. Flera patienter som var Jehovas vittnen hade gett mig de här böckerna på sjukhuset, men jag hade aldrig läst dem. Under och efter måltiden, ja, hela kvällen, ställde jag fråga efter fråga, och varje gång använde han Bibeln när han svarade. Samtalet varade ända in på småtimmarna. Innan den unge mannen gick erbjöd han sig att studera Bibeln med mig med hjälp av ”Sanningsboken”. Vi studerade igenom den på tre månader och fortsatte därefter i boken ”Det stora Babylon har fallit!” Guds rike härskar! * Efter det  överlämnade jag mitt liv åt Jehova Gud och blev döpt.

Jag känner att jag kan göra nytta igen

Det var först när jag blev bokstavligt blind som mitt ”hjärtas ögon” öppnades för Bibelns sanningar som jag hade ignorerat fram till dess. (Efesierna 1:18) Hela mitt liv förändrades när jag lärde känna Jehova och hans kärleksfulla vilja. Nu känner jag återigen att jag kan göra nytta, och jag är lycklig igen. Jag hjälper människor både fysiskt och andligt och visar dem hur de kan förlänga sitt liv ytterligare några år i den här världsordningen och sedan få leva för evigt i den nya ordningen.

Jag har hållit mig à jour med framstegen på medicinens område och forskat om de risker som är förknippade med blodtransfusioner, om medicinska alternativ, patientens rättigheter och medicinsk etik. Jag har kunnat dela med mig av sådan information till läkare på många platser när jag fått inbjudan att tala över dessa ämnen vid medicinska symposier. År 1994 deltog jag i den första kongressen om blodfri medicin och kirurgi i Rio de Janeiro i Brasilien, och jag föreläste där om hur man undviker och stoppar blödningar. Delar av föreläsningen fanns med i en artikel som jag skrev, ”Una propuesta: Estrategias para el Tratamiento de las Hemorragias” (”Förslag till strategier för behandling av blödningar”), som publicerades i den medicinska tidskriften Hemoterapia.

Trogen trots påtryckningar

Mina betänkligheter mot blodtransfusioner grundade sig till en början främst på vetenskapligt kunnande. Men när jag själv blev inlagd på sjukhus upptäckte jag att det var en helt annan sak att vägra att ta emot en blodtransfusion och hålla fast vid tron, när jag konfronterades med läkarnas starka påtryckningar. Efter en allvarlig hjärtinfarkt var jag tvungen att i över två timmar förklara min ståndpunkt för en kirurg. Hans föräldrar och jag var mycket goda vänner, och han sade att han inte tänkte låta mig dö om han trodde att en blodtransfusion skulle kunna rädda mitt liv. Jag bad en tyst bön till Jehova att han skulle hjälpa läkaren att förstå och respektera mitt ställningstagande även om han inte höll med mig. Slutligen lovade läkaren att han skulle respektera min önskan.

Vid ett annat tillfälle var jag tvungen att få en stor tumör bortopererad från prostatan. Jag drabbades av en blödning och fick ännu en gång redogöra för varför jag vägrade att ta emot blodtransfusion. Trots att jag förlorade två tredjedelar av mitt blod respekterade läkarna min ståndpunkt.

Ändrad inställning

Som medlem av International Association of Bioethics konstaterar jag med tillfredsställelse att inställningen till patientens rättigheter har ändrats, både bland läkare och juridisk expertis. Läkarnas auktoritära inställning har ersatts av respekt för informerat samtycke. Man låter nu patienterna vara med och välja behandlingsform. Jehovas vittnen anses inte längre vara fanatiker som inte förtjänar att få någon vård. De betraktas i stället som välinformerade patienter, vilkas rättigheter bör respekteras. Vid läkarkonferenser och i TV-program har välkända professorer gjort uttalanden som dessa: ”Tack vare Jehovas vittnens ansträngningar har vi nu fått större förståelse för ...”, ”Vi har lärt oss av Jehovas vittnen ...” och ”De har lärt oss att bli bättre.”

 Det har sagts att livet är det viktigaste av allt och att frihet, fri vilja och värdighet skulle sakna betydelse om vi inte hade liv. Men många erkänner nu en överlägsen juridisk princip, nämligen varje individs rätt till självbestämmande. Personen i fråga har ensam rätt att fatta beslut om vilken av hans rättigheter som bör komma i första hand i en given situation. Härigenom ges prioritet åt individens värdighet, valfrihet och religiösa övertygelse. Patienten har autonomi (självbestämmanderätt). Jehovas vittnens program för sjukhusinformation (Hospital Information Services) har hjälpt många läkare att få en bättre förståelse av de här frågorna.

Med min familjs fortsatta stöd kan jag göra nytta i Jehovas tjänst och tjäna som äldste i den kristna församlingen. Det jag beklagar mest är som sagt att jag inte lärde känna Jehova tidigare i mitt liv. Men jag är mycket tacksam för att han hjälpte mig att få upp ögonen för det underbara hoppet att få leva under Guds kungarikes styre, då ”ingen invånare skall säga: ’Jag är sjuk.’” (Jesaja 33:24) *

[Fotnoter]

[Bild på sidan 24]

I 30-årsåldern, när jag arbetade på sjukhuset i Santa Lucía

[Bild på sidan 26]

Min hustru, Beatriz, och jag, 1995