Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Från mörka fängelsehålor till de schweiziska alperna

Från mörka fängelsehålor till de schweiziska alperna

Levnadsskildring

Från mörka fängelsehålor till de schweiziska alperna

BERÄTTAT AV LOTHAR WALTHER

Efter tre långa år i mörka fängelsehålor i östtyska kommunistiska fängelser var jag ivrig att få njuta av frihetens sötma och få vara tillsammans med min familj.

MEN jag var inte förberedd på det frågande uttrycket i min sexårige sons, Johannes, ansikte. Han hade inte sett mig sedan han var tre år. Jag var som en främling för honom.

Till skillnad från min son fick jag växa upp med båda mina föräldrars kärleksfulla kamratskap. Det rådde en varm atmosfär i vårt hem i Chemnitz i Tyskland, där jag föddes 1928. Min far talade mycket öppet om sitt missnöje med religion. Han kom ihåg hur ”kristna” soldater på vardera sidan under första världskriget önskade dem på andra sidan ”God jul” den 25 december, bara för att nästa dag återuppta dödandet av varandra. För honom var religion den värsta formen av hyckleri.

Desillusion ersätts av tro

Lyckligtvis har jag själv besparats sådana besvikelser. Andra världskriget slutade när jag var 17 år, så med knapp nöd undgick jag att bli inkallad till armén. Men jag kunde inte låta bli att fundera över sådana oroande frågor som: Varför förekommer det så mycket dödande? Vem kan jag lita på? Var kan jag finna verklig trygghet? Östtyskland, som vi bodde i, kom under sovjetisk kontroll. De kommunistiska idealen om rättvisa, jämlikhet, solidaritet och fredligt samförstånd tilltalade människor som hade tröttnat på krigets härjningar. Men det skulle inte dröja länge förrän många av dem blev djupt besvikna – den här gången inte på religionen, utan på politiken.

Det var under mitt sökande efter meningsfulla svar som en av mina mostrar, ett Jehovas vittne, talade med mig om sin tro. Hon gav mig en biblisk publikation som fick mig att – för första gången någonsin – läsa hela det 24:e kapitlet i Matteus evangelium. Jag imponerades av de logiska och övertygande förklaringar som gavs i boken och som identifierade vår tid som ”avslutningen på tingens ordning” och visade på grundorsaken till människors problem. (Matteus 24:3; Uppenbarelseboken 12:9)

Snart fick jag fler av Jehovas vittnens publikationer, och när jag med stor iver läst igenom dem förstod jag att jag hade funnit sanningen som jag så intensivt hade sökt efter. Det var spännande att få veta att Jesus Kristus blev insatt på tronen i himlen 1914 och att han snart skulle besegra de ogudaktiga elementen och välsigna lydiga människor. En annan stor upptäckt för mig var den klara förståelsen av lösenanordningen. Den gjorde att jag vände mig till Jehova Gud i en innerlig bön om förlåtelse. Jag blev djupt rörd av den kärleksfulla inbjudan som finns i Jakob 4:8: ”Närma er Gud, så skall han närma sig er.”

Trots att jag själv var väldigt entusiastisk över min nyvunna tro, ville mina föräldrar och min syster till en början inte lyssna till det jag sade. Men det dämpade ändå inte min önskan att vara med vid de kristna möten som hölls av en liten grupp vittnen i närheten av Chemnitz. Till min förvåning följde mina föräldrar och min syster med till det första mötet! Det var under vintern 1945/1946. När det längre fram bildades en bibelstudiegrupp i Harthau, där vi bodde, började hela familjen vara med regelbundet.

”Jag är bara en pojke”

De viktiga bibliska sanningar som jag fick lära mig och att jag regelbundet kom tillsammans med Jehovas folk påverkade mig och ledde fram till att jag överlämnade mig åt Jehova, och den 25 maj 1946 blev jag döpt. Till min stora glädje gjorde också de andra i familjen andliga framsteg, och med tiden blev alla tre trogna Jehovas vittnen. Min syster är fortfarande aktiv i en församling i Chemnitz. Mor och far tjänade troget fram till sin död 1965 respektive 1986.

Sex månader efter mitt dop började jag som pionjär med särskilt uppdrag. Det markerade början på en livslång tjänst ”i gynnsam tid” och ”i ogynnsam tid”. (2 Timoteus 4:2) Snart öppnade sig nya möjligheter. Det fanns behov av heltidsförkunnare i ett avsides beläget område i Östtyskland. En broder och jag ansökte om att få bli förordnade att tjäna där, även om jag egentligen inte tyckte att jag var tillräckligt erfaren och mogen för en sådan ansvarsfull uppgift. Eftersom jag var bara 18 år, kände jag det precis som Jeremia, som sade: ”Ack, ... Jehova! Se, jag förstår ju inte att tala, för jag är bara en pojke.” (Jeremia 1:6) Trots att jag själv tvivlade på min förmåga, var de ansvariga bröderna vänliga nog att ge oss en chans. Vi sändes därför till den lilla staden Belzig i delstaten Brandenburg.

Det var en verklig utmaning att predika på det här distriktet, men det gav mig värdefull övning. Efter en tid tog flera framstående affärskvinnor emot budskapet om Guds kungarike och blev Jehovas vittnen. Deras ställningstagande gick emot människornas djupt rotade traditioner och väckte uppståndelse i den lilla landsortsstaden. Både katolska och protestantiska präster motstod oss benhårt och kom med falska anklagelser på grund av vårt predikande. Men vi förtröstade på Jehovas vägledning och beskydd och kunde hjälpa flera intresserade personer att omfatta sanningen.

Intoleransen ökar

Året 1948 förde med sig både välsignelser och oväntade svårigheter. Först fick jag uppdraget att tjäna som pionjär i Rudolstadt i Thüringen. Där lärde jag känna många trogna bröder och systrar, och vi upplevde mycket trevligt tillsammans. En annan stor välsignelse kom i juli samma år. Då gifte jag mig med Erika Ullmann, en trogen och nitisk ung kristen kvinna som jag hade känt ända sedan jag började vara med vid Chemnitzförsamlingens möten. Till en början var vi pionjärer tillsammans i min hemstad Harthau. Hälsoproblem och andra orsaker gjorde sedan att Erika inte kunde fortsätta i heltidstjänsten.

Det var svåra tider för Jehovas folk. Arbetsdepartementet i Chemnitz drog in mitt ransoneringskort för att försöka tvinga mig att ge upp arbetet med att förkunna och i stället ta ett förvärvsarbete på heltid. Ansvariga bröder använde sig av mitt fall för att försöka vinna lagligt erkännande av staten. Det avslogs, och den 23 juni 1950 dömdes jag till böter eller 30 dagars fängelse. Vi överklagade beslutet, men den högre instansen avslog överklagandet, och jag hamnade i fängelse.

Det här var bara en antydan om de orosmoln som tornade upp sig i form av motstånd och motgångar. Knappt en månad senare, i september 1950, förbjöd kommunistregimen vår verksamhet efter det att en förtalskampanj hade satts i gång i medierna. På grund av den snabba tillväxten i landet och vår neutrala hållning blev vi stämplade som farliga spioner från Väst som bedrev ”tvivelaktig verksamhet” under religionens täckmantel. Samma dag som förbudet utfärdades, och medan jag satt i fängelse, föddes vår son, Johannes, i vårt hem. Trots barnmorskans protester trängde sig statliga säkerhetsofficerare in i lägenheten för att söka efter bevismaterial som kunde styrka deras anklagelser. Naturligtvis hittade de ingenting. Längre fram lyckades de däremot få in en infiltratör i vår församling. Det ledde till att alla ansvariga bröder, däribland jag själv, arresterades i oktober 1953.

I mörka fängelsehålor

Sedan vi förklarats skyldiga och dömts till straff på mellan tre och sex år, spärrades vi och ett antal andra bröder in i de fuktiga och kalla fängelsehålorna i slottet Osterstein i Zwickau. Trots att vi levde under urusla förhållanden, var det en verklig glädje att få vara tillsammans med mogna bröder. Vi saknade visserligen vår frihet, men vi saknade inte andlig föda. Vittnena var föraktade och förbjudna av regimen, men Vakttornet letade sig ändå in i fängelset, ja, ända in i våra fängelsehålor! Hur gick det till?

Några av bröderna sattes till att arbeta i kolgruvor. Där kom de i kontakt med vittnen som inte var fängslade och som kunde förse dem med tidskrifter. Bröderna förde sedan i hemlighet in tidskrifterna i fängelset och lyckades med stor påhittighet föra vidare den välbehövliga andliga födan till oss andra. Jag kände mig verkligen glad och stärkt av att få uppleva Jehovas omsorg och vägledning på det här sättet!

Vid slutet av 1954 flyttades vi till det ökända fängelset i Torgau. Bröderna där var glada över att se oss. De hade fram till dess bevarat sig andligt starka genom att repetera det de kunde komma ihåg från äldre nummer av Vakttornet. De längtade verkligen efter att få ett nytt tillskott av andlig föda! Vi kände att det var vårt ansvar att dela med oss av de viktiga bibliska sanningar vi hade fått del av i Zwickau. Men hur skulle vi kunna göra det, då vi var strängt förbjudna att tala med varandra under våra dagliga promenader? Jo, bröderna hade gett oss värdefulla tips om hur vi skulle kunna gå till väga, och vi hade Jehovas mäktiga skyddande hand över oss. Det här lärde oss hur viktigt det är att flitigt studera Bibeln och meditera över dess sanningar medan vi har frihet och möjlighet att göra det.

Vi måste fatta viktiga beslut

Med Jehovas hjälp kunde vi stå fasta. Till vår stora förvåning blev flera av oss beviljade amnesti i slutet av 1956. Det är svårt att beskriva den lycka vi kände när fängelsets portar äntligen slogs upp! Vid det här laget var vår son sex år, och det var en oerhörd glädje att få återförenas med min fru och hjälpa till med att fostra vår son. Första tiden bemötte Johannes mig som en främling, men det dröjde inte länge förrän vi hade byggt upp ett nära förhållande till varandra.

Jehovas vittnen i Östtyskland gick en mycket svår tid till mötes. Den tilltagande fientligheten mot vår kristna tjänst och vår neutrala hållning innebar att vi tvingades leva under ständig press – ett liv fyllt av farliga situationer, oro och trötthet. Erika och jag kände därför att vi noggrant och under bön måste se över vår situation, och vi kom fram till att vi skulle behöva flytta för att kunna leva under gynnsammare förhållanden och inte helt bli uppslukade av oro. Vi ville ha frihet att tjäna Jehova och kunna sätta upp andliga mål.

På våren 1957 fick vi möjlighet att flytta till Stuttgart i Västtyskland. Där var förkunnararbetet inte förbjudet, och vi kunde umgås fritt med våra kristna vänner. Deras kärleksfulla stöd var överväldigande. Vi tillhörde församlingen i Hedelfingen i sju år. Under de här åren började vår son i skolan, och han gjorde fina framsteg. I september 1962 fick jag gå igenom Skolan i Rikets tjänst i Wiesbaden. Där uppmuntrades jag att tillsammans med min familj flytta för att tjäna där det fanns behov av sådana som kunde undervisa i Bibeln på tyska. Det inbegrep vissa områden i Tyskland och Schweiz.

Det bär av till de schweiziska alperna

År 1963 flyttade vi till Schweiz. Vi skulle samarbeta med en liten församling i Brunnen vid Vierwaldstättersjön, mitt i de schweiziska alperna. För oss var det som att vara i paradiset. Vi var tvungna att vänja oss vid den tyska dialekt som talades där, vid det lokala levnadssättet och vid människornas mentalitet. Men vi tyckte ändå mycket om att få arbeta och predika bland fredsälskande människor. Vi bodde kvar i Brunnen i 14 år, och där växte vår son upp.

År 1977, när jag närmade mig de 50, blev vi inbjudna att tjäna vid Betel i Thun i Schweiz. Det var ett oväntat privilegium, och vi tackade med stor glädje ja till det. Vi tjänade där i nio år och minns den tiden som en speciell milstolpe i vårt kristna liv och i vår andliga utveckling. Vi uppskattade också att få samarbeta i tjänsten med förkunnarna i Thun och i områdena där omkring och kunde njuta av en fantastisk vy över Jehovas ”underbara gärningar”, de majestätiska, snöklädda bergstopparna i Bernalperna. (Psalm 9:1)

Vi flyttar igen

I början av 1986 var det dags att flytta igen. Vi ombads att tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag på ett mycket stort distrikt som tillhörde Buchsförsamlingen i östra delen av Schweiz. Än en gång var vi tvungna att vänja oss vid ett annorlunda levnadssätt. Men eftersom vi hade en önskan att tjäna Jehova varhelst vi var till störst nytta, kunde vi med hans välsignelse klara av det här nya uppdraget. Jag har tidvis fått tjäna som tillfällig kretstillsyningsman och besöka och styrka församlingar. Det har nu gått 18 år, och vi har många glada erfarenheter från vår förkunnartjänst i det här området. Församlingen har vuxit, och vi gläder oss åt att ha våra möten i en vacker Rikets sal som överlämnades för fem år sedan.

Jehova har sörjt för oss på ett mycket frikostigt sätt. Vi har varit i heltidstjänsten under större delen av vårt liv men har aldrig saknat något. Vi har haft glädjen och tillfredsställelsen av att se vår son, hans fru, våra barnbarn och även deras familjer troget vandra på Jehovas väg.

När jag ser tillbaka kan jag verkligen säga att vi har tjänat Jehova ”i gynnsam tid” och ”i ogynnsam tid”. Min beslutsamhet att fortsätta i den kristna tjänsten har fört mig från mörka fängelsehålor i kommunistiska fängelser till de praktfulla bergen i de schweiziska alperna. Jag och min familj har aldrig ångrat oss.

[Ruta på sidan 28]

”Dubbla offer” står fasta under förföljelse

Jehovas vittnen i Tyska demokratiska republiken (DDR), eller Östtyskland, utsattes för brutal förföljelse. Uppgifter visar att över 5 000 vittnen sändes till arbetsläger och fängelser på grund av sin kristna tjänst och neutralitet. (Jesaja 2:4)

Några av dessa har beskrivits som ”dubbla offer”. Omkring 325 av dem satt i nazistiska koncentrationsläger och fängelser. Längre fram, under 1950-talet, blev de förföljda och fängslade av Stasi, den statliga säkerhetstjänsten i Östtyskland. Vissa av fängelserna användes till och med av båda sidorna – först av nazisterna och sedan av Stasi.

Under det första årtiondet av den intensiva förföljelsen, från 1950 till 1961, var det totalt 50 vittnen – män och kvinnor – som dog i fängelser på grund av misshandel, undernäring, sjukdom och ålderdom. Tolv vittnen fick livstids fängelse, men längre fram ändrades straffen till 15 års fängelse.

I Stasis tidigare högkvarter i Berlin finns det i dag en permanent utställning som uppmärksammar de 40 år som Jehovas vittnen blev utsatta för förföljelse från myndigheternas sida i Östtyskland. Fotografierna och levnadsskildringarna som visas där ger ett tyst vittnesbörd om det mod och den andliga styrka som de här trogna vittnena visade när de utsattes för förföljelse och påtryckningar.

[Karta på sidorna 24, 25]

(För formaterad text, se publikationen)

ÖSTTYSKLAND

Rudolstadt

Belzig

Torgau

Chemnitz

Zwickau

[Bild på sidan 25]

Slottet Osterstein i Zwickau

[Bildkälla]

Fotosammlung des Stadtarchiv Zwickau, Deutschland

[Bild på sidan 26]

Min hustru, Erika, och jag