Vilka var anabaptisterna?

DE SOM besöker stadskärnan i den westfaliska staden Münster i Tyskland för första gången stannar nästan alltid till och tittar upp mot tre järnburar som hänger på ett kyrktorn. Bortsett från några korta uppehåll har de hängt där i nästan 500 år. De innehöll ursprungligen kropparna av tre män som blev offentligt torterade och avrättade. Männen var anabaptister, och burarna är reliker från deras rike.

Vilka var anabaptisterna? Hur uppstod rörelsen? Vilka var dess viktigaste läror? Varför avrättades männen? Och vilket samband har de här tre burarna med ett rike?

Reformera kyrkan – men hur?

I slutet av 1400-talet och i början av 1500-talet växte kritiken mot katolska kyrkan och dess prästerskap. Kyrkan genomsyrades av korruption och omoraliskhet, och många ansåg därför att den behövde förändras från grunden. År 1517 framförde Martin Luther offentligt krav på reformer, och när även andra gjorde inlägg i debatten var den protestantiska reformationen snart i gång.

Men reformatorerna hade ingen enhetlig strategi för vad som borde göras och för hur genomgripande förändringarna borde vara. Många insåg behovet av att ha Bibeln som utgångspunkt i frågor som gällde gudsdyrkan. Men reformatorerna kunde inte ens enas om en gemensam tolkning av de bibliska lärorna. Somliga ansåg att reformationsprocessen gick för långsamt. Och det var bland de här reformvännerna som den anabaptistiska rörelsen bildades.

”Egentligen fanns det inte bara en, utan flera, baptistiska rörelser”, skriver HansJürgen Goertz i sin bok Die Täufer—Geschichte und Deutung. År 1521 väckte exempelvis fyra män som var kända som zwickauprofeterna uppståndelse genom att predika anabaptistiska läror i Wittenberg. Och 1525 grundades en fristående grupp av anabaptister i Zürich i Schweiz. Anabaptistiska församlingar uppstod också i Mähren – i nuvarande Tjeckien – och i Nederländerna.

Barndop eller vuxendop?

De anabaptistiska församlingarna var oftast små, och dess medlemmar avvisade i allmänhet alla former av våld. Anhängarna försökte inte hemlighålla sina trosuppfattningar utan predikade om sin tro för andra. Anabaptismens grundläror formulerades i Schleitheimbekännelsen 1527. De vägrade bland annat att bära vapen, de höll sig avskilda från världen, och de uteslöt syndare. Men vad som mer än något annat kännetecknade dem och klart skilde dem från andra religioner var deras övertygelse om att dopet var för vuxna och inte för barn. *

Frågan om vuxendop gällde inte bara en religiös trossats; den gällde makt. Om dopet sköts upp till vuxen ålder – vilket skulle göra det möjligt för en person att fatta ett beslut som var grundat på tro – kanske somliga aldrig skulle låta döpa sig. Och de som inte lät döpa sig skulle, åtminstone delvis, stå utanför kyrkans kontroll. För en del kyrkor innebar vuxendop minskad makt.

 Därför ville både katoliker och lutheraner förhindra vuxendop. Från och med 1529 riskerade både de som utförde vuxendop och de som blev döpta som vuxna dödsstraff, åtminstone i vissa områden. Enligt journalisten Thomas Seifert blev anabaptisterna ”bittert förföljda runt om i Heliga romerska riket av tysk nation”. Förföljelsen nådde sin kulmen i Münster.

Förändringar välkomnas i medeltidens Münster

Staden Münster hade under medeltiden omkring 10 000 invånare och var omgiven av näst intill ointagliga försvarsanläggningar som var omkring 90 meter breda och ungefär en halv mil i omkrets. Men situationen inne i staden var långt ifrån lika stabil som dess försvarsanläggningar. I foldern The Kingdom of the Anabaptists, som ges ut av stadsmuseet i Münster, talas det om ”inre politiska motsättningar mellan stadens åldermän och olika hantverksskrån”. Dessutom var invånarna upprörda över prästernas uppförande. I Münster välkomnades reformationen, och 1533 övergick staden från att vara en katolsk stad till att bli en luthersk stad.

En av dem som gick i spetsen för reformationen i Münster var Bernhard Rothmann, som var en ganska impulsiv man. Författaren Friedrich Oehninger förklarar att Rothmanns ”åsikter var avgjort anabaptistiska och att han och hans kolleger vägrade att döpa barn”. Han vann stöd bland folket i Münster, även om hans radikala åsikter var för extrema för vissa. ”Fler och fler av dem som föredrog den gamla ordningen flyttade ut ur staden, fyllda av oro och bävan. Anabaptister strömmade till Münster från alla håll i hopp om att få se sina ideal förverkligas.” Den här stora koncentrationen av anabaptister i Münster ledde fram till en hårresande händelse.

Det nya Jerusalem under belägring

Två migranter från Nederländerna – Jan Mathys, en bagare från Haarlem, och Jan Beuckelson, känd som Johan av Leiden – kom att spela en avgörande roll i händelseutvecklingen i Münster. Mathys påstod sig vara profet och tillkännagav att Kristi andra ankomst skulle inträffa i april 1534. Münster förklarades vara det nya Jerusalem som finns omtalat i Bibeln, och en domedagsstämning sänkte sig över staden. Rothmann beslutade att all egendom skulle vara gemensam. De vuxna invånarna tvingades fatta ett beslut: att bli döpta eller flytta därifrån. I de massdop som följde lät somliga döpa sig enbart för att slippa överge sitt hem och sina tillhörigheter.

Andra samfund såg med förfäran hur Münster blev den första stad i vilken anabaptisterna utgjorde den starkaste religiösa och politiska kraften. Enligt boken Die Täufer zu Münster medförde det här att ”Münster fick hela Heliga romerska riket av tysk nation till fiende”. En dignitär i området, biskopen, greve Franz von Waldeck, kallade samman en armé för att belägra staden. Armén bestod av både lutheraner och katoliker. De här båda trosriktningarna, som hittills hade stått på var sin sida i reformationen och som snart skulle drabba samman i trettioåriga kriget, stred nu med förenade krafter mot anabaptisterna.

Det anabaptistiska rikets undergång

Den belägrande arméns styrka imponerade inte på dem som befann sig innanför stadens skyddande murar. I april 1534, när man  menade att Kristi andra ankomst skulle inträffa, red Mathys ut ur staden på en vit häst, förvissad om gudomligt beskydd. Tänk vilken skräck hans anhängare måste ha känt, när de kikade ut över stadsmuren och såg de belägrande trupperna skära honom i stycken och sätta upp hans huvud på en stör.

Jan Mathys efterträdare blev Johan av Leiden, och anabaptisterna i Münster kallade honom kung Jan. Han försökte motverka följderna av obalansen mellan könen – det fanns fler kvinnor än män i staden – genom att uppmuntra männen att ta sig så många hustrur de ville. För att illustrera ytterligheterna inom det anabaptistiska riket i Münster kan nämnas att äktenskapsbrott och otukt var förenat med dödsstraff, medan polygami däremot var något som tolererades, ja, till och med uppmuntrades. Kung Jan själv skaffade sig 16 hustrur. När en av dem, Elisabeth Wandscherer, bad att få lämna staden blev hon offentligt avrättad.

Belägringen varade i 14 månader, fram till juni 1535, då Münster slutligen föll. Fram till andra världskriget var det den värsta förödelse som drabbat staden. Bernhard Rothmann flydde, men kung Jan och två andra ledande anabaptister tillfångatogs, torterades och avrättades. Deras kroppar lades i burar, som hissades upp och hängdes på Sankt Lambertikyrkans torn. Det här skulle ”tjäna som en avskräckande varning för alla eventuella upprorsmakare”, förklarar Thomas Seifert. Ja, deras inblandning i politiken fick förödande konsekvenser.

Vad hände med de andra anabaptistiska sammanslutningarna? De utsattes för förföljelse under flera år över hela Europa. Flertalet anabaptister höll fast vid sina pacifistiska principer, även om det fanns en militant minoritet. Med tiden övertog den före detta prästen Menno Simons ledarskapet för anabaptisterna, och de kom att bli kända som mennoniterna, men de gick också under andra namn.

De tre burarna

Anabaptisterna var i grund och botten gudfruktiga människor som försökte leva efter Bibelns principer. Men radikala reformivrare i Münster förledde dem till att överge sina principer och engagera sig i politik. När de gjorde det utvecklades rörelsen till att bli en revolutionär kraft. Det här innebar olycka för både den anabaptistiska rörelsen och den medeltida staden Münster.

De som besöker stadens centrum påminns fortfarande om det fasansfulla som hände här för närmare 500 år sedan. Hur då? Genom de tre järnburarna som hänger på kyrktornet.

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 13]

Kung Jan torterades, avrättades och lades i en bur som hängdes upp på Sankt Lambertikyrkans torn