Jehova uppenbarar sin härlighet för de ödmjuka
Jehova uppenbarar sin härlighet för de ödmjuka
”Lönen för ödmjukhet och fruktan för Jehova är rikedom och ära och liv.” (ORDSPRÅKSBOKEN 22:4)
1, 2. a) Hur visar boken Apostlagärningarna att Stefanus var ”en man fylld av tro och helig ande”? b) Vilka bevis finns det för att Stefanus var ödmjuk?
STEFANUS var ”en man fylld av tro och helig ande”. Han hade också ”ett mycket vinnande sätt och var fylld av kraft”. Som en av Jesu första lärjungar gjorde han stora tecken och under bland folket. Vid ett tillfälle trädde män upp för att disputera med honom, men ”ändå kunde de inte hävda sig mot den vishet och den ande som han talade med”. (Apostlagärningarna 6:5, 8–10) Det är tydligt att Stefanus hade studerat Guds ord flitigt, och han försvarade det skickligt inför de judiska religiösa ledarna på sin tid. Hans detaljerade vittnesbörd, som finns upptecknat i Apostlagärningarna, kapitel 7, vittnar om hans brinnande intresse för hur Gud uppenbarar sina avsikter.
2 I motsats till de religiösa ledarna, vars ställning och kunskap gjorde att de kände sig överlägsna vanliga människor, var Stefanus ödmjuk. (Matteus 23:2–7; Johannes 7:49) Trots att han var väl förtrogen med Skrifterna, var han mycket glad över att få uppgiften att ”dela ut mat vid borden”, så att apostlarna kunde ägna sig ”åt bön och åt ordets tjänst”. Stefanus hade ett gott anseende hos bröderna och utvaldes därför till att vara en av de sju män med gott vittnesbörd som skulle sköta den dagliga utdelningen av mat. Han tog ödmjukt emot detta uppdrag. (Apostlagärningarna 6:1–6)
3. Vilket enastående bevis på Guds oförtjänta omtanke fick Stefanus se?
3 Stefanus ödmjuka inställning och hans andlighet och ostrafflighet gick inte Jehova obemärkt förbi. När Stefanus vittnade för en fientlig grupp judiska ledare i Sanhedrin, såg hans motståndare att ”hans ansikte var som en ängels ansikte”. (Apostlagärningarna 6:15) Hans ansiktsuttryck var detsamma som hos en Guds budbärare, med den frid som kom från härlighetens Gud, Jehova. Efter det att Stefanus hade avgett ett modigt vittnesbörd inför medlemmarna av Sanhedrin, fick han se ett enastående bevis på Guds oförtjänta omtanke. ”Uppfylld av helig ande stirrade han upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus, som stod på Guds högra sida.” (Apostlagärningarna 7:55) För Stefanus var den här spektakulära synen en förnyad bekräftelse på att Jesus var Guds Son och Messias. Den styrkte den ödmjuke Stefanus och försäkrade honom om att han hade Jehovas ynnest.
4. För vilka uppenbarar Jehova sin härlighet?
4 Som Stefanus syn visar uppenbarar Jehova sin härlighet och sina avsikter för gudfruktiga människor som är ödmjuka och som uppskattar sitt förhållande till honom. ”Lönen för ödmjukhet och fruktan för Jehova är rikedom och ära och liv”, sägs det i Bibeln. (Ordspråksboken 22:4) Det är därför viktigt att vi förstår vad ödmjukhet är, hur vi kan odla denna viktiga egenskap och hur vi har nytta av att visa den i alla sidor av livet.
Ödmjukhet – en av Guds egenskaper
5, 6. a) Vad är ödmjukhet? b) Hur har Jehova visat ödmjukhet? c) Hur bör vi påverkas av Jehovas ödmjukhet?
5 Det kan verka förvånande för somliga att Jehova Gud, den högste och härligaste i hela universum, är det främsta exemplet i fråga om att vara ödmjuk. Kung David sade till Jehova: ”Du ger mig din räddnings sköld, och din högra hand stöder mig, och din ödmjukhet gör mig stor.” (Psalm 18:35) När David beskrev Jehova som ödmjuk använde han ett hebreiskt ord som kommer från ett rotord som betyder ”vara nedböjd”. Förutom ordet ”ödmjukhet” finns andra ord som kan härledas till samma rot, bland annat ”anspråkslöshet”, ”saktmodighet” och ”blygsamhet”. Jehova visade därför ödmjukhet när han nedlät sig till att handla med den ofullkomlige mannen David och använde honom som sin ställföreträdande kung. Som överskriften till Psalm 18 visar beskyddade och stödde Jehova David och befriade honom ”ur alla hans fienders hand och ur Sauls hand”. David å sin sida visste att vilken storhet eller ära han än skulle kunna uppnå som kung, så var det beroende av att Jehova handlade ödmjukt mot honom. Att David insåg detta hjälpte honom att förbli ödmjuk.
6 Hur är det då med oss? Jehova har valt att undervisa oss om sanningen, och han kan ha gett oss särskilda tjänsteprivilegier genom sin organisation, eller också kan han ha använt oss till att utföra hans vilja på något sätt. Hur bör vi se på allt detta? Bör det inte göra oss ödmjuka? Bör vi inte känna oss tacksamma för Jehovas ödmjukhet och inte upphöja oss själva, något som sannerligen skulle få katastrofala följder? (Ordspråksboken 16:18; 29:23)
7, 8. a) Hur var Jehovas ödmjukhet uppenbar i hans sätt att handla mot Manasse? b) Hur är Jehova, och också Manasse, exempel i fråga om ödmjukhet som vi kan följa?
7 Jehova har inte bara visat stor ödmjukhet genom att han handlat med ofullkomliga människor, utan han har också visat sig villig att utsträcka sin barmhärtighet till dem som är anspråkslösa i sinnet och till och med resa upp, eller upphöja, dem som själva är ödmjuka. (Psalm 113:4–7) Tänk till exempel på kung Manasse i Juda. Han missbrukade sin privilegierade ställning som kung till att befrämja falsk tillbedjan och ”gjorde mycket som var ont i Jehovas ögon och kränkte honom så”. (2 Krönikeboken 33:6) Slutligen straffade Jehova Manasse genom att låta Assyriens kung avsätta honom från tronen. I fängelset blidkade Manasse ”Jehova, sin Gud, och han ödmjukade sig”, så att Jehova åter satte honom på tronen i Jerusalem, och Manasse ”insåg ... att Jehova är den sanne Guden”. (2 Krönikeboken 33:11–13) Ja, till sist fann Jehova behag i Manasses ödmjuka sinnesinställning, och Jehova visade i sin tur ödmjukhet genom att förlåta honom och återinsätta honom som kung.
8 Jehovas villighet att förlåta och Manasses ångrande inställning ger oss värdefulla lektioner i ödmjukhet. Vi bör alltid komma ihåg att vårt sätt att behandla dem som kan ha förolämpat oss och den inställning vi visar när vi syndar kan inverka på hur Jehova handlar mot oss. Om vi villigt förlåter andra deras överträdelser och ödmjukt erkänner våra egna fel och brister, kan vi vända oss till Jehova och få hans barmhärtighet. (Matteus 5:23, 24; 6:12)
Guds härlighet uppenbaras för de ödmjuka
9. Är ödmjukhet ett tecken på svaghet? Förklara.
9 Ödmjukhet och andra liknande egenskaper bör inte tas som ett tecken på svaghet eller som en tendens att överse med det som är orätt. Som Bibeln visar är Jehova ödmjuk, men han visar rättmätig vrede och vördnadsbjudande kraft när så krävs. Det är Jehovas ödmjukhet som gör att han visar ynnest, eller särskild hänsyn, mot dem som är anspråkslösa i sinnet, medan han däremot håller sig på avstånd från dem som är stolta. (Psalm 138:6) Hur har Jehova visat särskild hänsyn mot sina ödmjuka tjänare?
10. Vad uppenbarar Jehova för de ödmjuka, något som framgår av 1 Korinthierna 2:6–10?
10 I sin egen rätta tid och genom sin utvalda kommunikationskanal har Jehova låtit ödmjuka människor få kännedom om olika detaljer i förbindelse med förverkligandet av hans avsikter. Dessa strålande detaljer förblir dolda för dem som stolt förlitar sig på, eller hårdnackat håller fast vid, mänsklig vishet och mänskligt tänkande. (1 Korinthierna 2:6–10) Men de ödmjuka, som har fått exakt kunskap om Jehovas avsikter, känner sig manade att förhärliga Jehova, eftersom de mer och mer sätter värde på hans imponerande härlighet.
11. Hur visade somliga under det första århundradet brist på ödmjukhet, och hur blev detta till skada för dem?
11 Under det första århundradet var det många, bland dem somliga som påstod sig vara kristna, som visade brist på ödmjukhet och tog anstöt av det som aposteln Paulus uppenbarade för dem angående Guds avsikter. Paulus blev ”en apostel för nationerna”, men det berodde inte på hans nationalitet, utbildning, ålder eller långa meritlista av goda gärningar. (Romarna 11:13) Köttsligt sinnade människor betraktar ofta sådana faktorer som avgörande för vem Jehova bör använda som sitt redskap. (1 Korinthierna 1:26–29; 3:1; Kolosserna 2:18) Men Jehova hade valt Paulus, och det var i överensstämmelse med hans oförtjänta omtanke och rättfärdiga avsikter. (1 Korinthierna 15:8–10) De som Paulus beskrev som ”till övermått höga apostlar”, och också andra motståndare, vägrade att godta Paulus och hans sätt att resonera med hjälp av Skrifterna. Deras brist på ödmjukhet hindrade dem från att få kunskap och insikt om det storslagna sätt som Jehova fullgör sina avsikter på. Må vi aldrig underskatta eller på förhand döma dem som Jehova utväljer till att fullgöra hans vilja. (2 Korinthierna 11:4–6)
12. Hur visar exemplet med Mose att Jehova gynnar dem som är ödmjuka?
12 Det finns å andra sidan många exempel i Bibeln som belyser hur ödmjuka människor har välsignats med att få se en glimt av Guds härlighet. Mose, ”den ödmjukaste” av alla människor, såg Guds härlighet och hade ett mycket nära förhållande till honom. (4 Moseboken 12:3) Denne ödmjuke man, som var en anspråkslös herde i 40 år, troligen till stor del på Arabiska halvön, var högt gynnad av Skaparen på många sätt. (2 Moseboken 6:12, 30) Med Jehovas stöd blev Mose nationen Israels talesman och främste ledare. Han samtalade med Gud. I en syn fick han ”[betrakta] Jehovas gestalt”. (4 Moseboken 12:7, 8; 2 Moseboken 24:10, 11) De som erkände denne Guds ödmjuke tjänare och representant blev också välsignade. Vi kommer också att bli välsignade om vi erkänner och lyder den profet som är större än Mose, Jesus, och även ”den trogne och omdömesgille slaven” som han har förordnat. (Matteus 24:45, 46; Apostlagärningarna 3:22)
13. Hur uppenbarades Jehovas härlighet för ödmjuka herdar under det första århundradet?
13 Vilka var det som omstrålades av ”Jehovas härlighet” i samband med att änglarna tillkännagav de goda nyheterna om att ”en Räddare, som är Kristus, Herren”, hade fötts? Det var inte de högmodiga religiösa ledarna eller andra inflytelserika personer, utan de ödmjuka herdarna ”som bodde utomhus och höll vakt om natten över sin hjord”. (Lukas 2:8–11) De var inte högt ansedda på grund av sin skicklighet eller sitt arbete. Men det var dem Jehova uppmärksammade och valde att först omtala Messias födelse för. Ja, Jehova uppenbarar sin härlighet för de ödmjuka och gudfruktiga.
14. Vilka välsignelser från Gud får de som är ödmjuka?
14 Vad lär vi oss av dessa exempel? De visar att Jehova gynnar de ödmjuka och ger dem kunskap och insikt beträffande sina avsikter. Han väljer dem som kanske inte motsvarar vissa förväntningar som människor kan ha och använder dem till att förmedla sina storslagna avsikter till andra. Detta bör få oss att fortsätta att vända oss till Jehova, hans profetiska ord och hans organisation för att få vägledning. Vi kan vara övertygade om att Jehova kommer att hålla sina ödmjuka tjänare underrättade om hur han steg för steg förverkligar sina storslagna avsikter. Profeten Amos förklarade: ”Den suveräne Herren Jehova gör ingenting utan att han har uppenbarat sin förtroliga angelägenhet för sina tjänare profeterna.” (Amos 3:7)
Odla ödmjukhet och gläd dig åt Guds ynnest
15. Varför måste vi arbeta på att bevara vår ödmjukhet, och hur belyses detta i fallet med kung Saul i Israel?
15 För att få bestående ynnest från Gud måste vi förbli ödmjuka. En gång ödmjuk, alltid ödmjuk stämmer inte alla gånger. En människa kan förlora sin ödmjukhet, bli stolt och börja upphöja sig själv, något som leder till förmätenhet och katastrof. För Saul, den förste som blev smord till kung i Israel, gick det just så. När han först utvaldes kände han sig ”obetydlig i ... [sina] egna ögon”. (1 Samuelsboken 15:17) Men när han hade regerat i bara två år handlade han förmätet. Han satte sig över Jehovas anordning att offer skulle frambäras genom profeten Samuel, och han kom med ursäkter för att han hade tagit saken i egna händer. (1 Samuelsboken 13:1, 8–14) Det här var början till en kedja av händelser som omisskännligt avslöjade hans brist på ödmjukhet. Följden blev att han förlorade Guds ande och ynnest, och det ledde till sist till en vanhedrande död. (1 Samuelsboken 15:3–19, 26; 28:6; 31:4) Lärdomen är klar: Vi måste arbeta på att bevara vår ödmjukhet och lydnad och motarbeta känslor av självtillräcklighet, så att vi inte begår förmätna handlingar som skulle medföra att vi förlorade Jehovas ynnest.
16. Hur kan det att vi tänker på vårt förhållande till Jehova och till våra medmänniskor hjälpa oss att odla ödmjukhet?
16 Det sägs inte att ödmjukhet är en del av andens frukt, men det är en gudaktig egenskap som måste odlas. (Galaterna 5:22, 23; Kolosserna 3:10, 12) Eftersom den innefattar ett sinnestillstånd – dvs. hur vi ser på oss själva och andra – krävs det avsevärd ansträngning att utveckla ödmjukhet. Om vi allvarligt tänker på vårt förhållande till Jehova och till våra medmänniskor och mediterar över det, kan vi få hjälp att förbli ödmjuka. I Guds ögon är alla ofullkomliga människor som det gröna gräset som växer en tid och sedan torkar och vissnar bort. Människor är som blott och bart gräshoppor på ett åkerfält. (Jesaja 40:6, 7, 22) Har ett grässtrå orsak att vara stolt bara för att det är lite längre än andra grässtrån? Har en gräshoppa orsak att skryta över hur duktig den är bara för att den kan hoppa lite längre än andra gräshoppor? Det är en absurd tanke. Därför påminde aposteln Paulus sina medkristna: ”Vem gör dig annorlunda än någon annan? Ja, vad har du som du inte har fått? Om du nu verkligen har fått det, varför berömmer du dig då som om du inte hade fått det?” (1 Korinthierna 4:7) Om vi tänker på sådana bibelställen, kan vi få hjälp att odla och visa ödmjukhet.
17. Vad hjälpte profeten Daniel att odla ödmjukhet, och vad kan hjälpa oss att också göra det?
17 Den hebreiske profeten Daniel förklarades vara en ”högt värderad man” i Guds ögon därför att han ”ödmjukade” sig, dvs. därför att han var ödmjuk. (Daniel 10:11, 12) Vad var det som hjälpte Daniel att odla ödmjukhet? Först och främst visade han att han obetingat litade på Jehova och regelbundet vände sig till honom i bön. (Daniel 6:10, 11) Vidare studerade Daniel flitigt och med rätt motiv Guds ord, och det hjälpte honom att ha en klar uppfattning om Guds storslagna avsikter. Han erkände också villigt sina egna tillkortakommanden, inte bara folkets. Och han var verkligen intresserad av att framhålla Guds rättfärdighet, inte sin egen. (Daniel 9:2, 5, 7) Kan vi lära oss något av Daniels enastående exempel och sträva efter att odla och visa ödmjukhet i alla sidor av livet?
18. Vilken härlighet väntar dem som visar ödmjukhet i våra dagar?
18 ”Lönen för ödmjukhet och fruktan för Jehova är rikedom och ära och liv”, sägs det i Ordspråksboken 22:4. Ja, Jehova gynnar dem som är ödmjuka, och det medför ära och liv. När psalmisten Asaf nästan hade slutat upp med att tjäna Jehova men sedan fått sitt tänkesätt justerat av honom, erkände han ödmjukt: ”Med ditt råd leder du mig, och därefter för du mig till härlighet.” (Psalm 73:24) Hur är det i våra dagar? Vilken härlighet väntar dem som visar ödmjukhet? Förutom att de får ett gynnat och välsignat förhållande till Jehova, kan de se fram emot uppfyllelsen av kung Davids inspirerade ord: ”De ödmjuka skall ta jorden i besittning och få njuta av stor frid.” Detta är sannerligen en härlig framtid! (Psalm 37:11)
Minns du?
• Hur är Stefanus ett exempel på en ödmjuk människa som Jehova uppenbarade sin härlighet för?
• Hur har Jehova Gud visat ödmjukhet?
• Vilka exempel visar att Jehova uppenbarar sin härlighet för de ödmjuka?
• Hur kan Daniels exempel hjälpa oss att odla ödmjukhet?
[Frågor]
[Ruta på sidan 12]
Stark men ändå ödmjuk
Vid det konvent som bibelforskarna (nu kända som Jehovas vittnen) höll i Cedar Point i Ohio i USA 1919 hjälpte den 50-årige J. F. Rutherford, som då hade tillsynen över verksamheten, med glädje till som piccolo och bar väskor och visade konventdeltagarna till deras rum. Under konventets sista dag fascinerade han de 7 000 i åhörarskaran med orden: ”Du är en ambassadör för konungars Konung och herrars Herre, i det att du förkunnar för folket ... vår Herres och Mästares härliga rike.” Broder Rutherford var en man med stark övertygelse, och han var känd för att med kraft och utan att kompromissa säga vad han trodde var sant, men han visade också prov på äkta ödmjukhet inför Gud, något som ofta kom fram i hans böner vid morgontillbedjan på Betel.
[Bild på sidan 9]
Stefanus, som var väl förtrogen med Skrifterna, delade ödmjukt ut mat
[Bild på sidan 10]
Manasses ödmjuka sinnesinställning behagade Jehova
[Bild på sidan 12]
Vad var det som gjorde Daniel till en ”högt värderad man”?