Levnadsskildring

Jehovas styrka uppehöll oss

BERÄTTAT AV ERZSÉBET HAFFNER

”Jag kommer inte att låta dem utvisa dig”, sade Tibor Haffner, när han fick veta att jag hade fått order om att lämna Tjeckoslovakien. Sedan tillade han: ”Jag vill gärna gifta mig med dig, och om du går med på det kommer du att vara kvar hos mig för alltid.”

DEN 29 januari 1938, bara några veckor efter det där oväntade frieriet, gifte jag mig med Tibor, den kristne broder som först vittnade för min familj. Det var inte något lätt beslut. Jag hade just fyllt 18 år, och som en heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen önskade jag ägna mina ungdomsår helt åt Guds tjänst. Jag grät och jag bad. När jag väl hade lugnat ner mig insåg jag att det Tibor erbjöd mig var mer än bara en vänlig gest, och jag kände att jag ville leva tillsammans med denne man som verkligen älskade mig.

Men varför riskerade jag att bli utvisad? Jag bodde ju i ett land där man var stolt över sitt demokratiska system och sin religionsfrihet. Jag tror att det nu är dags att jag berättar lite mer om min bakgrund.

Jag föddes den 26 december 1919 av grekisk-ortodoxa föräldrar i byn Sajószentpéter i Ungern, drygt 15 mil öster om Budapest. Tyvärr dog min far innan jag föddes. Min mor gifte snart om sig med en änkling som hade fyra barn, och vi flyttade till Lučenec, en vacker stad som då låg i Tjeckoslovakien. Det var inte lätt att leva i en styvfamilj på den tiden. Som det yngsta av fem barn kände jag mig som femte hjulet under vagnen. Vi hade det svårt ekonomiskt,  men jag saknade inte bara materiella ting, utan också den kärlek och uppmärksamhet som barn bör få av sina föräldrar.

Går det att få svar?

När jag var 16 år grubblade jag över allvarliga frågor. Jag läste med stort intresse om första världskriget och blev förvånad över allt det dödande som ägde rum mellan civiliserade nationer som gjorde anspråk på att vara kristna. Jag kunde också se en växande militarism överallt. Inget av detta stämde med det jag hade fått höra i kyrkan om kärlek till nästan.

Därför gick jag till en katolsk präst och frågade: ”Vilket bud bör vi som kristna följa – att gå ut i krig och döda våra medmänniskor eller att älska dem?” Han blev irriterad över min fråga och svarade att han lärde det som han hade fått höra av sina överordnade. Något liknande hände när jag frågade en präst i den reformerta kyrkan och en judisk rabbin. Jag fick inte något svar, de blev bara förvånade över min ovanliga fråga. Till slut besökte jag en protestantisk präst. Han blev irriterad, men innan jag gick sade han ändå: ”Om du verkligen vill veta något om detta, fråga då Jehovas vittnen.”

Jag försökte utan framgång att finna vittnena. När jag några dagar senare kom hem från arbetet, stod en snygg ung man vid dörren och läste ur Bibeln för min mamma. Det slog mig genast att det här måste vara ett Jehovas vittne. Vi bjöd in den här mannen, Tibor Haffner, och jag ställde på nytt mina frågor. Men i stället för att svara med egna ord visade han mig vad Bibeln säger skulle känneteckna de sanna kristna och även vad den sade om den tid vi levde i. (Johannes 13:34, 35; 2 Timoteus 3:1–5)

Jag blev döpt inom några månader, innan jag hade fyllt 17 år. Jag tyckte att alla borde få höra dessa dyrbara sanningar som jag äntligen hade funnit. Jag började förkunna på heltid, vilket var ganska svårt i Tjeckoslovakien under senare delen av 1930-talet. Trots att vårt arbete var lagligen erkänt mötte vi häftigt motstånd på anstiftan av prästerskapet.

Den första erfarenheten av förföljelse

En dag under hösten 1937 predikade jag och en annan kristen syster i en by nära Lučenec. Det dröjde inte länge förrän vi blev gripna och förda till fängelset. ”Ni kommer att dö här”, sade fångvaktaren och smällde igen dörren till vår cell.

På kvällen hade vi fyra fångar till i cellen. Vi började trösta dem och vittna för dem, och de lugnade ner sig, och vi talade med dem hela natten om Bibelns sanning.

Klockan sex på morgonen sade fångvaktaren till mig att komma ut ur cellen. Jag sade till min kamrat: ”Vi ses igen i Guds kungarike.” Jag bad att hon, om hon överlevde, skulle berätta för min familj vad som hade hänt. Jag bad en tyst bön och följde med vakten. Han förde mig till sin lägenhet som låg inom fängelseområdet. ”Jag vill ställa dig några frågor”, sade han. ”I går kväll sade du att Guds namn är Jehova. Kan du visa mig det i Bibeln?” Vilken överraskning och lättnad! Han tog fram sin bibel, och jag visade honom och hans fru namnet Jehova. Han ställde många andra frågor om det som vi hade resonerat med de fyra kvinnorna om under natten. Han blev nöjd med svaren och bad sin fru göra i ordning frukost åt mig och min kamrat.

 Ett par dagar senare släpptes vi, men en domare beslöt att jag skulle lämna Tjeckoslovakien, eftersom jag var ungersk medborgare. Det var efter detta som Tibor Haffner bad mig bli hans hustru. Vi gifte oss, och jag flyttade in i hans föräldrars hus.

Förföljelsen ökar

Vi fortsatte att predika tillsammans som gifta, och Tibor hade också en del organisatoriskt arbete att utföra. Bara några dagar innan ungerska soldater marscherade in i vår stad i november 1938 föddes vår son Tibor junior. Andra världskriget stod för dörren i Europa. Ungern erövrade en stor del av Tjeckoslovakien, vilket ledde till ökad förföljelse av de Jehovas vittnen som bodde i de annekterade områdena.

Den 10 oktober 1942 for Tibor till Debrecen för att träffa några bröder. Men den här gången kom han inte tillbaka. Han berättade senare för mig vad som hänt. I stället för bröderna stod några poliser i arbetskläder på bron där mötet skulle hållas. De väntade på honom och Pál Nagypál, vilka var de sista som kom. Polisen förde dem till polisstationen och slog med klubbor på deras bara fötter tills de svimmade av smärta.

Sedan blev de befallda att ta på sig sina kängor och ställa sig upp. Trots sin smärta tvingades de att gå till järnvägsstationen. Dit förde polisen en annan man, vars huvud var så inlindat i bandage att han knappt kunde se. Det var broder András Pilling, som också hade kommit till mötet. Tibor fördes med tåg till ett interneringsläger i Alag nära Budapest. En av vakterna som såg hans illa tilltygade fötter sade spydigt: ”Vad grymma en del människor kan vara! Men var inte orolig, vi skall bota dig.” Två andra vakter började slå Tibor på fötterna, så att blodet skvätte. Efter några minuter förlorade han medvetandet.

Följande månad ställdes Tibor tillsammans med över 60 andra bröder och systrar inför rätta. Bröderna András Bartha, Dénes Faluvégi och János Konrád dömdes till döden genom hängning. Broder András Pilling dömdes till livstids fängelse, och Tibor dömdes till 12 års fängelse. Deras brott? Åklagaren anklagade dem för högförräderi, militärtjänstvägran, spionage och förtal av den heliga kyrkan. Dödsdomarna omvandlades senare till livstids fängelse.

Jag följer min man

Två dagar efter det att Tibor farit till mötet i Debrecen var jag uppe före sex på morgonen och strök kläder. Plötsligt bankade det på dörren. Nu är de här, tänkte jag. Sex poliser stegade in och sade till mig att de hade tillstånd att göra husrannsakan. Alla i huset, däribland vår treårige son, greps och fördes till polisstationen. Samma dag överfördes vi till ett fängelse i Pétervására i Ungern.

Efter ankomsten dit fick jag feber och skildes från de andra internerna. När jag hade tillfrisknat höll två soldater på att gräla om mig inne i min cell. ”Vi måste skjuta henne! Jag skall skjuta henne”, sade den ene. Men den andre ville kontrollera min hälsa innan de gjorde något. Jag vädjade till dem att låta mig få leva. Till slut gick de, och jag tackade Jehova för att han hjälpt mig.

Vakterna hade en speciell förhörsmetod. De befallde mig att lägga mig ner med ansiktet mot golvet, stoppade strumpor i munnen på mig, band mina händer och fötter och piskade mig tills jag blödde. De slutade inte  förrän en av soldaterna sade att han inte orkade längre. De frågade mig vem min man skulle möta den där dagen då han blev gripen. Eftersom jag inte berättade det, fortsatte de att misshandla mig i tre dagar. Den fjärde dagen fick jag lov att ta min son till min mor. I bitande kyla bar jag mitt lilla barn på min illa tilltygade rygg den över en mil långa vägen till järnvägsstationen, där jag tog tåget hem. Men jag måste vara tillbaka i lägret redan samma dag.

Jag dömdes till sex års fängelse i Budapest. När jag kom dit fick jag veta att Tibor också var där. Vi blev så glada när vi fick lov att tala med varandra, även om det bara var under några minuter och genom ett järnstaket. Vi kände båda Jehovas kärlek och styrktes av dessa dyrbara ögonblick. Innan vi åter träffades måste vi båda gå igenom många fasansfulla prövningar och vid flera tillfällen med knapp nöd undgå döden.

Från fängelse till fängelse

Omkring 80 av oss systrar var hopträngda i en cell. Vi längtade efter lite andlig mat, men det verkade omöjligt att få in någon i fängelset. Skulle vi kunna få någon andlig mat inifrån fängelset? Jag skall berätta vad vi gjorde. Jag erbjöd mig att stoppa strumpor åt fängelsets tjänstemän. I en av strumporna lade jag en papperslapp med en förfrågan om katalognumret på den bibel som fanns i fängelsets bibliotek. För att undgå misstankar frågade jag också om två andra böcker.

Nästa dag fick jag en ny hög med strumpor från tjänstemännen. I en av dem fanns svaret. Jag gav sedan en vakt dessa nummer och bad om böckerna. Vilken glädje när vi fick böckerna och däribland Bibeln! Varje vecka lånade vi nya böcker, men vi behöll Bibeln. När vakten frågade efter den svarade vi alltid: ”Det är en tjock bok, och alla vill läsa den.” På så sätt kunde vi läsa Bibeln.

En dag bad en konstapel mig att komma in på hans kontor. Han verkade ovanligt artig.

”Fru Haffner, jag har goda nyheter för er”, sade han. ”Ni kan åka hem. Kanske i morgon, och om det går något tåg kanske redan i dag.”

”Det vore underbart”, svarade jag.

”Ja, det är klart”, sade han. ”Ni har en son som jag tror att ni gärna vill uppfostra själv.” Sedan tillade han: ”Underteckna bara det här brevet.”

”Vad är det?” frågade jag.

”Bry er inte om det, utan skriv bara under, och ni kan resa.” Sedan sade han: ”Så snart ni kommer hem kan ni göra vad ni vill. Men nu måste ni skriva under på att ni upphör att vara ett Jehovas vittne.”

Jag tog ett steg tillbaka och vägrade bestämt.

”Då kommer ni att dö här”, skrek han och skickade ilsket i väg mig.

I maj 1943 överfördes jag till ett annat fängelse i Budapest, och längre fram till byn Márianosztra, där vi fick bo i ett kloster tillsammans med ett sjuttiotal nunnor. Trots hunger och andra svårigheter var vi ivriga att tala med dem om vårt hopp. En av nunnorna visade verkligt intresse för vårt budskap och sade: ”Detta är underbara läror. Jag har aldrig hört något liknande. Berätta mer.” Vi berättade för henne om den nya världen och om hur underbart livet då kommer att bli. Medan vi pratade kom föreståndarinnan in. Den intresserade nunnan blev omedelbart  bortförd. Hon fick sedan klä av sig och blev svårt slagen med en piska. När vi träffade henne igen bad hon oss: ”Be till Jehova om att han skall rädda mig och låta mig komma härifrån. Jag vill bli en av er.”

Nästa ställe var ett gammalt fängelse i staden Komárom vid floden Donau, drygt 15 mil väster om Budapest. Förhållandena där var hemska. Precis som flera andra systrar blev jag svårt sjuk i tyfus och kräktes blod och blev mycket svag. Vi fick ingen medicin, och jag trodde att det nu var ute med mig. Men då sökte konstaplarna efter någon som kunde utföra kontorsarbete. Systrarna nämnde då mitt namn, och på så sätt fick jag lite medicin och tillfrisknade.

Återförenad med min familj

När de sovjetiska styrkorna närmade sig från öster, tvingades vi att flytta åt väster. Det skulle bli en lång historia, om jag skulle berätta om alla de fasor vi fick genomlida. Jag var nära döden många gånger, men tack vare Jehovas beskydd överlevde jag. När kriget slutade var vi i den tjeckiska staden Tábor, knappt tio mil från Prag. Det dröjde ytterligare tre veckor innan min svägerska, Magdalena, och jag den 30 maj 1945 kom hem till Lučenec.

Jag kunde på långt håll se min svärmor och min älskade son, Tibor, på gården. Jag fick tårar i ögonen och ropade: ”Tibike!” Han kom springande in i min famn. ”Du skall väl inte försvinna igen mamma?” Detta var det första han sade till mig, och det glömmer jag aldrig.

Jehova var barmhärtig också mot min man, Tibor. Han och omkring 160 andra bröder skickades från fängelset i Budapest till ett arbetsläger i Bor. De var nära döden många gånger, men som grupp betraktade överlevde de. Tibor kom hem den 8 april 1945, omkring en månad före mig.

Efter kriget behövde vi fortfarande Jehovas styrka för att överleva alla prövningar under de följande 40 åren av kommunistiskt styre i Tjeckoslovakien. Tibor dömdes återigen till ett långt fängelsestraff, och jag måste ensam ta hand om vår son. Efter det att Tibor blivit frigiven tjänade han som resande tillsyningsman. Under de 40 åren av kommunistiskt styre utnyttjade vi alla tillfällen att förkunna om vår tro. Vi kunde hjälpa många att lära känna sanningen. De blev på så sätt våra andliga barn.

Det var verkligen en stor glädje när vi 1989 fick religionsfrihet. Följande år var vi med vid den första sammankomsten i vårt land på mycket länge. När vi såg de tusentals bröder och systrar som i årtionden hade bevarat sin ostrafflighet, visste vi att det var Jehovas kraft som hade uppehållit dem.

Min älskade make, Tibor, dog trogen mot Gud den 14 oktober 1993, och jag bor nu i närheten av min son i Žilina i Slovakien. Jag har inte mycket fysisk styrka kvar, men genom Jehovas kraft är jag stark i anden. Jag är övertygad om att jag med hans kraft kan uthärda alla prövningar i denna gamla ordning. Och jag ser fram emot den tid då jag genom Jehovas oförtjänta omtanke kommer att kunna få leva för evigt.

[Bild på sidan 20]

Min son Tibor junior (vid 4 års ålder) som jag tvingades lämna

[Bild på sidan 21]

Tibor senior med andra bröder i Bor

[Bild på sidan 22]

Tillsammans med Tibor och min svägerska, Magdalena, 1947 i Brno

[Bilder på sidan 23]

Jag var nära döden många gånger, men tack vare Jehovas beskydd överlevde jag