En oförskräckt ”vandrare i evangeliets tjänst”

DET sägs att George Borrow vid 18 års ålder kunde 12 språk. Två år senare kunde han ”lätt och elegant” översätta 20 olika språk.

Denne ovanligt begåvade man blev 1833, vid 30 års ålder, inbjuden av British and Foreign Bible Society till ett sammanträffande i London. Han hade inte några pengar till resan, men då han var fast besluten att ta vara på detta enastående tillfälle gick han på bara 28 timmar de 18 milen från sitt hem i Norwich till London.

Det var en svår uppgift som Bibelsällskapet erbjöd honom – att på sex månader lära sig manchu, ett språk som talades i delar av Kina. Han bad om en grammatik, men allt de kunde erbjuda honom var ett exemplar av Matteus evangelium på manchu och ett manchu-franskt lexikon. Men inom 19 veckor skrev han till London att han, som han sade, ”med Guds hjälp” hade lärt sig manchu. Och vad som gjorde detta till en ännu större bedrift var att han samtidigt sägs ha rättat Lukasevangeliet på nahuatl, ett av de inhemska språken i Mexico.

Bibeln på manchu

Manchu förekom första gången i skriven form på 1600-talet med en skrift som lånats från det mongoliska uiguralfabetet. Det kom att bli det språk som användes i officiella kretsar i Kina. Även om användningen av manchu kom att minska, var medlemmar av British and Foreign Bible Society ivriga att låta trycka och sprida biblar på manchu. År 1822 hade de finansierat en upplaga på 550 exemplar av Matteus evangelium, översatt av Stepan V. Lipoftsoff. Han tjänstgjorde vid ryska utrikesdepartementet och hade bott 20 år i Kina. Denna upplaga trycktes i Sankt Petersburg, men man hade bara hunnit sprida några få exemplar av upplagan då den förstördes i en översvämning.

Snart kom en översättning av alla de kristna grekiska skrifterna. Och i och med upptäckten 1834 av en forntida handskrift av flertalet hebreiska skrifter kom intresset för Bibeln att öka. Vem skulle kunna samordna revideringen av den del av Bibeln på manchu som redan fanns och fullborda resten av översättningen? British and Foreign Bible Society skickade George Borrow för att på deras vägnar utföra detta.

Till Ryssland

Efter det att Borrow kommit till Sankt Petersburg ägnade han sig åt ett mer ingående studium av manchu för att än mer omsorgsfullt kunna korrekturläsa och redigera  bibeltexten. Det var dock ett krävande uppdrag, och han arbetade upp till 13 timmar om dygnet och hjälpte till med att utarbeta typerna till Nya testamentet, som till slut kom att beskrivas som ”en vacker utgåva av ett orientaliskt verk”. År 1835 trycktes ett tusen exemplar. Men Borrows plan att ta dem till Kina och sprida dem där omintetgjordes. Den ryska regeringen fruktade att detta skulle kunna betraktas som ett försök att missionera och kunna äventyra de vänskapliga relationer som Ryssland hade med grannlandet. Därför vägrade man att ge Borrow tillstånd att resa till den kinesiska gränsen om han tog ”med sig så mycket som ett enda exemplar av Bibeln på manchu”.

Omkring tio år senare kom dock några exemplar att spridas. Och 1859 utkom översättningar av Matteus och Markus evangelier med parallella textkolumner på manchu och kinesiska. Men flertalet av dem som kunde läsa manchu föredrog då att läsa kinesiska, och utsikterna att få hela Bibeln på manchu var inte längre så ljusa. Manchu var faktiskt ett utdöende språk, som snart skulle komma att ersättas av kinesiska. När Kina 1912 blev republik var övergången fullbordad.

Iberiska halvön

Stimulerad av sina erfarenheter återvände George Borrow till London. År 1835 fick han i uppdrag att resa till Portugal och Spanien för att, som han senare sade, ”ta reda på om människor där var mogna att ta emot kristendomens sanningar”. På grund av stor politisk och social oro hade Bibelsällskapet praktiskt taget inte kunnat verka i dessa båda länder. Borrow tyckte om att samtala med människor på den portugisiska landsbygden om Bibeln, men den religiösa likgiltighet som han mötte där fick honom att snart resa över till Spanien.

I Spanien väntade nya utmaningar, i synnerhet när det gällde zigenarna, till vilka Borrow snart utvecklade ett nära vänskapsförhållande, eftersom han kunde tala deras språk. Kort efter sin ankomst började han översätta ”Nya testamentet” till den spanska formen av zigenarspråket, eller romani. Han inbjöd två zigenarkvinnor att hjälpa till med en del av arbetet. Han läste upp texten på spanska för dem och bad dem sedan att översätta den för honom. Därigenom kunde han lära sig att på rätt sätt använda zigenska idiom. Som resultat av detta arbete gavs Lukas evangelium ut våren 1838, vilket fick en biskop att utropa: ”Han kommer att omvända hela Spanien genom zigenarspråket.”

George Borrow hade blivit bemyndigad att finna ”någon som kunde översätta Skrifterna till baskiska”. Den uppgiften fick dr Oteiza, en läkare som kunde ”denna dialekt” om vilken Borrow skrev ”att han själv också hade en viss kunskap”. År 1838 kom den första bibelboken, Lukas evangelium, ut på baskiska.

Driven av sin önskan att upplysa vanliga människor gjorde Borrow långa och ofta farliga  resor för att sprida bibelböcker på den fattiga landsbygden. Han ville befria människor från religiös okunnighet och vidskepelse. För att avslöja hur meningslöst det var att köpa avlatsbrev kunde han till exempel argumentera: ”Hur skulle Gud som är god kunna godkänna försäljningen av synd?” Men eftersom Bibelsällskapet fruktade att denna verksamhet, som gick stick i stäv med etablerade trosuppfattningar, kunde leda till att deras verksamhet blev förbjuden, fick han order om att bara inrikta sig på att sprida Skrifterna.

Borrow fick muntlig tillåtelse att trycka El Nuevo Testamento, Nya testamentet på spanska, utan katolska kommentarer om lärofrågor. Han fick tillåtelse till detta trots att statsministern från början hade motsatt sig det och sagt att översättningen var en farlig och ”olämplig bok”. Borrow öppnade sedan en bokhandel i Madrid för att sälja detta Nya testamente på spanska, något som gjorde att han kom i konflikt med både de religiösa ledarna och de världsliga myndigheterna. Han fick sitta i fängelse i 12 dagar. När Borrow protesterade ombads han att ge sig av tyst och stilla. Men eftersom han visste att fängslandet av honom var olagligt, åberopade han aposteln Paulus exempel och valde att förbli i fängelset tills han fått upprättelse och hans namn blivit rentvått. (Apostlagärningarna 16:37)

När denne Bibelsällskapets nitiske emissarie 1840 lämnade Spanien kunde man rapportera: ”Under de senaste fem åren har närmare 14 000 exemplar av Skrifterna förts in för spridning i Spanien.” Borrow, som spelat en framträdande roll i detta arbete, sammanfattade sin tid i Spanien som den lyckligaste tiden i sitt liv.

I boken The Bible in Spain, som först gavs ut 1842 och som fortfarande finns att få, ger George Borrow sin egen livfulla beskrivning av sina resor och äventyr. I den här boken, som omedelbart blev en succé, kallade han sig själv för ”en vandrare i evangeliets tjänst”. Han skrev: ”Jag ville besöka avskilda och ensliga ställen bland de svårtillgängliga bergen och på mitt eget sätt tala med människor om Kristus.”

Genom att med sådan entusiasm sprida och översätta Skrifterna banade George Borrow vägen för andra – i sanning ett dyrbart privilegium.

[Karta på sidan 29]

(För formaterad text, se publikationen)

George Borrows arbete att översätta och sprida Bibeln förde honom från England (1) till Ryssland (2), Portugal (3) och Spanien (4)

[Bildkälla]

Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.

[Bild på sidan 28]

De inledande orden i Johannes evangelium på manchu, som trycktes 1835. Texten läses uppifrån och ner och från vänster till höger

[Bildkälla]

Ur boken The Bible of Every Land, 1860

[Bildkälla på sidan 27]

Ur boken The Life of George Borrow av Clement K. Shorter, 1919