Levnadsskildring

Aldrig för gammal för att lära

BERÄTTAT AV HAROLD GLUYAS

Jag kommer fortfarande ihåg en händelse som inträffade i min barndom för mer än 70 år sedan. Jag satt hemma i köket och tittade på en burk där det stod ”Ceylon Tea”. På etiketten fanns en bild på några kvinnor som plockade teblad på grönskande fält på Ceylon (nu Sri Lanka). Den här scenen, så fjärran från vårt enkla hem i South Australia, satte fart på fantasin. Vilket vackert och spännande land Ceylon måste vara! Föga anade jag att jag skulle tillbringa 45 år som missionär på denna underbara ö.

DEN värld jag föddes till i april 1922 såg mycket annorlunda ut än dagens värld. Vår familj hade en ensligt belägen lantgård inte långt från landsortsstaden Kimba. Den ligger strax söder om ett vidsträckt ökenområde i delstaten South Australia. Det var en osäker tillvaro. Vi fick hela tiden kämpa mot torka, insektsangrepp och tryckande hetta. Mor arbetade hårt för att ta hand om far och sex barn i vårt hem i bushen, ett hem som inte var stort mer än ett plåtskjul.

För mig var bushen trots det en spännande plats där jag kände mig fri. Jag kommer ihåg hur jag som pojke storögt tittade på när kraftfulla oxspann röjde undan vildvuxen buskvegetation eller när tjutande stormar klädde landskapet i ett tjockt dammlager. Min livslånga utbildning inleddes egentligen långt innan  jag började i en liten skola. Den hade bara en lärare, och jag fick gå fem kilometer för att komma dit.

Mina föräldrar var religiösa men gick inte i kyrkan, kanske främst för att vi bodde så långt från staden. Men tidigt på 1930-talet började min mor lyssna på en radiostation i Adelaide som varje vecka sände bibliska tal av domare Rutherford. Jag trodde att domare Rutherford var en präst i Adelaide, och jag var inte speciellt intresserad. Mor väntade däremot ivrigt på Rutherfords sändning varje vecka, och hon lyssnade med spänd uppmärksamhet när hans röst knastrade fram ur vår ålderdomliga batteridrivna radiomottagare.

En varm och dammig eftermiddag stannade en gammal pickup framför vårt hem, och två välklädda män steg ut. De var Jehovas vittnen. Mor lyssnade till deras budskap och köpte ett ansenligt antal böcker, som hon genast började läsa. Böckerna gjorde så djupt intryck på henne att det inte dröjde länge förrän hon bad far skjutsa henne till grannarna, så att hon kunde tala med dem om det hon fick lära sig.

Nyttan av gott umgänge

Inte långt därefter tvingade det hårda livet i bushen oss att flytta till Adelaide, 50 mil bort. Vår familj började komma tillsammans med församlingen av Jehovas vittnen i Adelaide, och vi började göra andliga framsteg. I och med flytten var det slut på min skolgång. Jag var bara 13 år och hade gått ut sjunde klass. Jag var obekymrad och sorglös till min natur, och det skulle lätt ha kunnat leda mig bort från andliga strävanden, om det inte hade varit för det stöd jag fick av flera fina bröder – pionjärer, dvs. heltidsförkunnare – som hjälpte mig mycket.

Med tiden gjorde umgänget med dessa nitiska bröder att min slumrande andlighet väcktes till liv. Jag tyckte om att vara tillsammans med dem och beundrade deras strävsamma anda. Så när man vid en sammankomst i Adelaide 1940 uppmuntrade till heltidstjänst förvånade jag mig själv genom att anmäla mig som pionjär. Jag var inte ens döpt vid den tiden och hade inte mycket erfarenhet av att vittna. Men det hindrade inte att jag några dagar senare blev inbjuden att förena mig med en liten grupp pionjärer i Warrnambool, en stad flera hundra kilometer från Adelaide i grannstaten Victoria.

Trots denna lite obeslutsamma början dröjde det inte länge förrän jag utvecklade kärlek till tjänsten, och jag är glad över att kunna säga att den kärleken inte har minskat med åren. Den här tiden blev i själva verket en vändpunkt för mig, och jag började göra verkliga andliga framsteg. Det här lärde mig hur  viktigt det är att umgås med dem som älskar andliga ting. Jag upptäckte att deras goda inflytande kan locka fram det bästa hos oss, oavsett vilken utbildning vi har, och att det vi lär oss kan vara till nytta under hela livet.

Styrkt av prövningar

Jag hade bara varit pionjär en kort tid när Jehovas vittnens verksamhet förbjöds i Australien. Eftersom jag var osäker på hur jag skulle göra i den här situationen, frågade jag bröderna om råd. De påpekade att det inte var förbjudet att tala med människor om Bibeln. Så tillsammans med de andra pionjärerna började jag gå från hus till hus med ett enkelt budskap från Bibeln. Det här stärkte mig inför prövningar som inte var långt borta.

Fyra månader senare blev jag 18 år och inkallades till militärtjänst. Det gav mig tillfälle att försvara min tro inför flera officerare inom det militära och en fredsdomare. Vid den här tiden satt omkring 20 bröder fängslade i Adelaide för sin neutrala hållning, och jag var snart en av dem. Vi fick arbeta hårt med att bryta sten och reparera vägar. Det hjälpte mig att utveckla sådana egenskaper som uthållighet och beslutsamhet. Vårt goda uppförande och vår fasta ståndpunkt gjorde med tiden att många fängelsevakter började respektera oss.

När jag frigavs flera månader senare åt jag en god middag, och sedan satte jag i gång i pionjärtjänsten igen. Det var ont om pionjärkamrater, så jag blev tillfrågad om jag kunde bearbeta ett avlägset jordbruksområde i South Australia på egen hand. Jag samtyckte och tog en båt till Yorke-halvön, utrustad med bara mitt litteraturförråd och en cykel. När jag kom fram visade en intresserad familj vägen till ett litet pensionat, där en vänlig dam behandlade mig som sin egen son. Under dagarna cyklade jag längs dammiga vägar och predikade i de små städerna som är spridda över halvön. För att kunna bearbeta avlägsna områden övernattade jag ibland på något litet hotell eller pensionat. På det här sättet cyklade jag hundratals kilometer och fick vara med om många trevliga erfarenheter. Jag bekymrade mig inte speciellt mycket över att vara ensam i tjänsten, och jag drogs närmare Jehova när jag kände hans omtanke.

Känslor av otillräcklighet

År 1946 fick jag ett brev med en inbjudan att börja i resetjänsten som tjänare för bröderna (som nu kallas kretstillsyningsman). Detta innebar att jag skulle besöka ett antal församlingar som utgjorde en krets. Jag måste medge att det här ansvarsfulla förordnandet var en verklig utmaning för mig. En dag råkade jag höra en broder säga: ”Harold är ingen vidare talare, men han är duktig i tjänsten.” Hans kommentar var till stor uppmuntran för mig. Jag var väl medveten om att min förmåga som talare och organisatör var begränsad, men jag tyckte att predikoarbetet var det viktigaste för en kristen.

År 1947 var uppståndelsen stor inför ett besök av bröderna Nathan Knorr och Milton Henschel från Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn. Det var det första besöket av det här slaget sedan 1938, då broder Rutherford  besökte Australien. I samband med besöket 1947 hölls en stor sammankomst i Sydney. I likhet med många andra unga pionjärer var jag intresserad av att bli utbildad som missionär vid Vakttornets nyöppnade Bibelskola Gilead i South Lansing i staten New York i USA. Vi var flera som undrade om det krävdes att man hade hög utbildning för att komma in på skolan. Broder Knorr förklarade att vi förmodligen skulle klara Gileadskolan bra, om vi kunde läsa en artikel i Vakttornet och komma ihåg huvudpunkterna.

Jag hade en känsla av att min begränsade utbildning skulle diskvalificera mig. Men till min förvåning blev jag flera månader senare erbjuden att ansöka till Gilead. När jag hade gjort det blev jag sedan antagen som elev och gick 1950 igenom den 16:e klassen. Det här visade sig vara en underbar upplevelse som verkligen stärkte självförtroendet. Det bevisade för mig att akademiska prestationer inte var det viktigaste för att lyckas. Flit och lydnad var viktigare. Våra lärare uppmuntrade oss att göra vårt bästa. Jag följde deras råd och gjorde stadigt framsteg och kunde fullfölja kursen med gott resultat.

Från regnfattig kontinent till paradisisk ö

Efter examen blev jag och två andra bröder från Australien förordnade att tjäna på Ceylon (nu Sri Lanka). Vi kom till huvudstaden, Colombo, i september 1951. Det var varmt och fuktigt, och vi möttes av en störtflod av nya synintryck, ljud och dofter. När vi steg av båten välkomnades vi av en av de missionärer som redan tjänade i landet. Han räckte mig en löpsedel med en inbjudan till nästa offentliga föredrag som skulle hållas följande söndag på stadens torg. Till min förvåning fanns mitt namn på löpsedeln – som talare! Jag blev helt ställd. Men åren som pionjär i Australien hade lärt mig att ta emot alla uppdrag jag fick. Och med Jehovas hjälp höll jag det offentliga föredraget. Tillsammans med de fyra ogifta bröder som redan bodde i missionärshemmet i Colombo gav vi tre nykomlingar oss i kast med att lära oss singalesiska, som inte är något enkelt språk, och att ta del i tjänsten på fältet. Mestadels arbetade vi var för sig, och till vår glädje var lokalbefolkningen både respektfull och gästfri. Det dröjde inte länge förrän mötesnärvaron började öka.

Med tiden tänkte jag mer och mer på en fin pionjärsyster, Sybil, som jag hade träffat på båten när jag var på väg till Gileadskolan. Hon var då på väg till den internationella sammankomsten i New York. Senare gick hon igenom Gileadskolans 21:a klass och blev 1953 förordnad att tjäna i Hongkong. Jag bestämde mig för att skriva till henne, och vi fortsatte brevväxla till 1955 då Sybil förenade sig med mig på Ceylon och vi gifte oss.

Vårt första förordnande som missionärspar var i Jaffna, en stad längst upp på norra Sri Lanka. I mitten av 1950-talet skärptes de politiska motsättningarna mellan singaleser och tamiler, och på så sätt lades grunden för de väpnade konflikter som uppstod under de årtionden som följde. Det var hjärtevärmande att se singaleser och tamiler som var Jehovas vittnen skydda varandra i flera månader åt gången under de svåra åren! Prövningarna luttrade vännerna och stärkte deras tro.

 Att predika och undervisa på Sri Lanka

Det fordrades tålamod och ihärdighet att anpassa sig till den hinduiska och muslimska befolkningen. Likväl lärde vi oss att förstå båda kulturerna och att sätta värde på människornas fina egenskaper. Eftersom det var ovanligt att utlänningar färdades med de lokala bussarna, stirrade man ofta nyfiket på oss. Sybil bestämde sig för att svara med ett brett leende. Det var verkligen trevligt att få se deras reaktion, när deras nyfikna ansikten lystes upp av vackra leenden!

En gång blev vi stoppade i en vägspärr. När den tjänstgörande vakten hade frågat var vi kom ifrån och vart vi var på väg, blev hans frågor mer personliga.

”Vem är kvinnan?”

”Min hustru”, svarade jag.

”Hur länge har ni varit gifta?”

”Åtta år.”

”Har ni några barn?”

”Nej.”

”Men kära nån! Har ni sökt läkarhjälp?”

Denna otvungna nyfikenhet förvånade oss till en början, men med tiden såg vi den som ett uttryck för lokalbefolkningens uppriktiga intresse för andra. Det var faktiskt en av deras starkaste sidor. Man behövde bara stå på en offentlig plats en liten stund innan någon kom fram och vänligt frågade om han kunde hjälpa till med något.

Förändringar och reflektioner

Under årens lopp har vi haft olika förordnanden utöver missionärsarbetet på Sri Lanka. Jag har tjänat i både krets- och områdestjänsten och varit medlem av avdelningskontorets kommitté. År 1996, vid närmare 75 års ålder, kunde jag se tillbaka på över 45 års glädjerik missionärstjänst på Sri Lanka. Vid det första mötet jag var med på i Colombo var ungefär 20 personer närvarande. Det antalet hade nu ökat till mer än 3 500! Sybil och jag betraktade många av dessa kära vänner som våra andliga barn och barnbarn. Men det fanns fortfarande mycket arbete kvar att göra över hela landet, något som fordrade kraft och förmågor som vi inte längre hade. Med det i tankarna tog vi emot ett erbjudande från den styrande kretsen att återvända till Australien. Det har gjort det möjligt för kvalificerade yngre par att ta upp missionärstjänsten på Sri Lanka i vårt ställe.

Jag är nu inne på mitt 83:e år, och Sybil och jag är tacksamma över att vi fortfarande har tillräckligt god hälsa för att kunna fortsätta som pionjärer med särskilt uppdrag i mina gamla trakter i Adelaide. Tjänsten håller oss mentalt vakna och flexibla. Den har också hjälpt oss att anpassa oss till livet här i Australien som är mycket annorlunda.

Jehova har fortsatt att sörja för alla våra materiella behov, och bröderna och systrarna i församlingen har gett oss mycket kärlek och stöd. Helt nyligen fick jag ett nytt förordnande – som sekreterare i församlingen. Jag har på så sätt upplevt att min utbildning aldrig tar slut när jag anstränger mig att troget tjäna Jehova. När jag ser tillbaka på de år som gått, upphör jag aldrig att förundras över att en enkel, sorglös pojke från bushen har kunnat få en sådan underbar utbildning – ja, man blir aldrig för gammal för att lära.

[Bild på sidan 26]

På vår bröllopsdag 1955

[Bild på sidan 27]

Tjänst på fältet 1957 med Rajan Kadirgamar, en broder från Ceylon

[Bild på sidan 28]

Sybil och jag i dag